-Better lay you down somewhere, säger han och hjälper mig upp och lägger armen runt mig för att hjälpa mig att gå. Eftersom hans lägenhet är så stor, vad ska han annars lägga alla pengar på?, får vi gå en bit men vi är snart inne i vad som ska föreställa vardagsrummet. Han leder mig fram till soffan där jag lägger mig ner och han sätter sig ner bredvid.

-Do you want some water or something? frågar han men jag skakar på huvudet.

-Were you going somewere cause I don't want you to stay home just to take care of me? säger jag.

-It's okay. I smashed the door in you face, I kind of owe that to you, säger han och ler.

-No you don't, I did something much worse, mumlar jag och Nialls leende försvinner snabbt och han vänder bort blicken. En tystnad sänker sig men jag klarar inte av den.

-I'm so sorry Niall. I miss you so much and I talked to Adam and he now knows that you are the guy in my life. If you still wanna be in my life of course, babblar jag på. Niall vänder blicken mot mig igen men hans ansiktsuttryck är otydbart.

-Please forgive me, I've fallen so hard for you and I've never felt like this before and I hope you feel the same about me an... fortsätter jag babbla men avbryts av Niall som böjer sig ner och pressar sina läppar mot mina.

---

Backstagepasset studsar mot bröstet när jag hoppar tillsammans med Blake över den asfalterade bakgården i nån slags konstig dans. Vi kommer fram till bakdörren där vi får visa upp passen för vakten som står utanför innan vi blir insläppta. En lång promenad igenom korridorer väntar då vi exalterat pratar om vad vi ska få se. När vi äntligen finner dörren med "onedirection dressingroom" skrivet på en dittejpad lapp slår Blake genast upp dörren innan jag ens hinner knacka på. Det är ju liksom inte bara hennes pojkvän som byter om där inne tänker jag på. Hon har varit lite mysko sen jag och Harry kom hem från homes chapel. Först försvinner hon bara och kommer hem nästa dag och berättar ingenting om vad hon gjort även om jag frågar, men jag gissar på att hon var med Niall. Och hon har än inte berättat vad som egentligen hände. Hon är i princip borta hela tiden, Niall är väl anledningen där också antar jag. Fem förvånade ansikten tittar i alla fall på oss när dörren glider, eller mer slås, upp. Alla är fullt påklädda i alla fall. Niall och Harry skiner genast upp och går fram till sina flickvänner som jag antar att Blake är till Niall nu även om hon inte berättar ett skit för mig. Och hon som var på mig som en igel när jag och Harry började dejta. Men jag släpper Blake med blicken när Harry slår armarna runt mig. Hans leende gröna ögon ser in i mina och jag ler stort mot honom.

-Are you nervous? frågar jag.

-A bit, but it only get me more focused. Jag nickar till svar och slingrar sedan armarna runt honom och vilar huvudet mot hans bröst. Jag får inte njuta av hans värme och underbara doft länge dock för snart kommer en kvinna in och berättar att det är en kvart kvar och att killarna måste förbereda sig. Jag och Blake går med dom en bit innan vi måste gå ut i publiken för att hitta våra platser. Jag ger Harry en snabb kyss och säger:

-Good luck!

-Noooo! skriker Louis och jag och Harry tittar chockat på honom.

-You can't say that, that gives bad luck. This is how you do it, förklarar han och sparkar till Harry på rumpan. Harry släpper ut ett "aj" och ger Louis en ond blick.

-Sorry! I'll take that back, säger jag snabbt och sparkar Harry också på rumpan. Lite hårdare än Louis dock för han får ta ett steg framåt för att hålla balansen.

-What the fuck, säger Harry och jag och Louis gör en high five. Snart ropar samma kvinna på killarna igen och de är tvungna att gå och jag och Blake tar oss ut i publiken. O2 arenan är gigantisk och vi har platser på läktaren på andra sidan arenan så det blir en lång väg att gå. När vi äntligen finner våra platser slår vi oss ner med en utmattad suck, tur att jag inte har högklackat på mig. Runt om oss sitter exalterade tonårstjejer som pratar i mun på varandra. Några verkar lägga märke till oss för snart har vi kameror och mobiler riktade mot oss i ett diskret försök att ta en bild. Blake och jag gör allt för att försöka ignorera det men det blir lite stelt, vad ska man ens prata om när man vet att tio stycken andra lyssnar?. Till slut vänder jag mig om mot tjejen bredvid och säger glatt:

-So, are you excited? Först ser hon förvirrad ut, hon verkar tro att jag inte pratar med henne men sen inser hon det och svarar.

-Yes! I've waited my whole life for his! Glädjen i hela hennes kropsspråk är obeskrivlig.

-What's your favorite song? frågar jag nyfiket. Ännu en gång blir hon förvånad över att jag pratar med henne och hon ger kompisen bredvid en vad-är-det-som-händer-blick.

-Little things and last first kiss, svarar hon efter lite betänketid.

-I love those songs, but I have to say that They dont know about us is my favorite, svarar jag glatt. Hon nickar till svar och frågar sedan:

-Can I have a picture with you? 

-Ehm, yes of course, svarar jag lite osäkert. Inte riktigt van med att folk vill ta kort med en. Jag är ju bara en vanlig 19 årig tjej från New york. Har aldrig gjort något speciellt i mitt liv. Hennes kompis tar bilden och jag hör sedan tjejen säga till kompisen:

-I seriously got the best seat in the whole arena. Ett litet leende smyger sig fram på mina läppar och jag dras snart upp på fötter av Blake för på scenen står nu one direction.

 

Vi visar upp våra backstagepass för vakten och blir insläppta backstage igen när konserten är slut. 

-It's such an amazing atmosphere backstage, säger Blake med en nöjd suck.

-And this time we don't have to sneak in and run from the guards, how awesome isn't that!? säger jag med sarkasm i rösten. Blake ger mig en knuff på armen så jag går in i väggen och det besvarar jag med samma handling.

-Don't complaine. Thanks to me you met Harry, påminner hon mig om.

-Well thanks Blake, you're the best, best friend in the world, säger jag och ger henne en kram med ena armen medan vi går längs korridoren.

-Yeah, I know, säger hon självsäkert och mitt skratt ekar i korridoren.

När vi kommer in i deras louge är även Eleanor där och hon och Louis står med armarna runt varandra och pratar tyst.

-Don't tell the guards we're here, slänger jag ur mig och Blake slår till mig på armen. Killarna börjar skratta och Harry kommer fram till mig.

-You we're amazing, säger jag stolt.

-And you're an amazing girlfriend, säger han och ler stolt. Vi slingrar armarna runt varandra och medan jag lyssnar på han hjärtslag genom den vita skjortan tänker jag på hur mitt liv förändrats på så kort tid. För ungefär fem månader sedan smög jag och Blake backstage på deras konsert och nu är jag Harrys flickvän. Konstig vändning på mindre än ett halvår. Allt började där vi befinner oss nu; backstage på en one direction-konsert.

---

Nu är det slut på The only one I wanted! Känner mig lite ledsen nu.

 

Nästa novell kommer väl någon gång i veckan I guess, vågar inte sätta ut ett datum än. Den kommer i alla fall handla om Niall :)

Harry får en puss av sin mamma och sedan ytterligare en kram innan dom låter oss gå ut genom dörren. Robyn och Anne säger hejdå och vinkar lite smått efter oss när vi går ut och vi gör samma sak tillbaka. Dörren stängs efter oss och vi går över uppfarten fram till bilen. Flera fans står fortfarande kvar och hoppar glatt när Harry nu bara är några meter från dom irl. Vi packar in resväskorna i bilen medan Harry pratar och svarar på tjejernas alla möjliga frågor. När vi stängt skuffen lutar harry pannan mot min och viskar:

-You can go and sit in the car, I'll be right there. Jag nickar och vi motstår att kyssa varandra inför fansen utan drar oss ifrån varandra. Jag går och sätter mig i passagerarsätet och tar upp mobilen för att fördriva tiden med den. Men Harry sitter snart i sätet bredvid mig och bilen startas. Han backar försiktigt ut så han inte ska köra på någon och kör sedan ut på den stora vägen efter att ha vinkat till tjejerna när vi kört förbi dom. 

-So this is the real life of Harry Styles, säger jag och tittar i backspegeln när tjejerna faktsikt springer efter bilen några meter.

-I guess so. It's kind of weird, three years ago I lived here as a normal schoolboy and now I live in London and my work is singing with five of my best friends, säger han lite drömmande.

-That's sick, säger jag och börjar skratta.

-You're getting more english everyday, flinar Harry. Jag nickar och säger sedan:

-Soon I'll be drinking tea everyday at three and then eating beans on toast.

-Absolutely, håller Harry med innan båda börjar skratta.

 

Så fort vi kliver innanför dörren till lägenheten flyger Blake in i hallen.

-Are you home now? Did you have a nice time? Is Niall home yet? frågorna sprutar ur munnen på henne.

-Ehm... Hello on you too, säger jag och ger Harry en vad-är-hennes-problem-blick.

-Hello, hello but is he home? babblar hon på.

-I haven't heard from him today, får Harry ur sig och tittar tillbaka på mig med liknande blick. Blake mumlar någonting ohörbart och tar på sig sina skor snabbt och slänger på sig jackan innan hon försvinner ut genom dörren med ett kort hejdå.

-I could see that she missed us, säger jag och tittar bak på den stängda dörren.

-The tears was just streaming of happiness, säger Harry och vi skrattar. Vi får av oss ytterkläderna och går in i lägenheten som ser precis ut som vi lämnat den.

-Now let's make som pancakes, säger Harry och lägger händerna på mina axlar för att få mig att gå snabbare mot köket.

 

 

Jag går med snabba steg längs trottoaren. Jag har axlaran uppe vi öronen och händerna djupt nedgrävda i fickorna i ett försök att undkomma kylan. I stundens hetta hade mina tankar bara varit på Niall och inte på kylan här ute i London. Det slår mig att jag faktiskt aldrig varit hemma hos Niall och inte har en aning om vart han bor. Jag stannar tvärt och plockar upp mobilen som jag i alla fall fått med mig. Signalerna går fram och snart svarar Elise på andra sidan.

-Hello! säger hon glatt. Harry hörs i bakgrunden och hon skrattar åt något han sagt.

-Were do Niall live? frågar jag.

-Harry, stop! skriker Elise och skrattar.

-Elise seriosly, it's freezing! säger jag stressat i luren.

-Okay, sorry. Hold on, säger hon och jag hör sedan hur hon och Harry utbyter några meningar innan hon rabblar upp en address för mig som jag inte förstår mycket av efter att ha bott i New York hela mitt liv.

-Just text me it, säger jag och lägger på för att så snabbt som möjligt få värma händerna i jackfickorna. Snart trillar ett SMS in och jag vinkar till mig en taxi.

Bilen saktar in och stannar utanför en fin tegelbyggnad med klängväxter längst väggarna. Jag slänger lite pengar åt chauffören och hoppar sedan ur bilen och går fram till porten. SMS:et jag fått innehåller även portkod och information om vilken våning Nialls lägenhet ligger på. Jag slår in de fyra siffrorna och ett klick ljuder när dörren låses upp. Jag öppnar den tunga dörren med lite möda och kliver in i den varma byggnaden. Nu gäller det bara att han är hemma också. Ett steg i taget i de fyra trapporna och jag står snart framför hans dörr. Jag står där ett tag och samlar mod. Sedan Elise och Harry klev innanför dörren har jag stressat hit och nu när jag äntligen är här står jag bara och glor. Nej, kom igen Blake, do it! Ring på dörrklockan! Men när jag precis ska till att ringa på smälls dörren upp rakt i mitt ansikte och av chocken ramlar jag bakåt. 

-Oh my god! hör jag någon säga och när jag öppnar ögonen står Niall vid dörren fullt påklädd och tittar på mig med stora ögon.

-I'm sorry, are you okay? säger han oroligt och är snart nere på golvet bredvid mig. Näsan dunkar av smärta och jag snuddar den försiktigt med min ena hand.

-You're bleeding, säger han förfärat och jag känner något vått på huden.

-I am? frågar jag flummigt. Niall skrattar åt mig samtidigt som han nickar. Niall skrattade och jag var anledningen, så han vill inte se mig död i alla fall.

-Let's get you inside, you can't just lay here, säger han och lägger en hand i min nacke för att hjälpa mig upp. När jag väl är på fötter igen leder han in mig i lägenheten och vidare in i ett stort ljust badrum. Jag får sätta mig ner på badkarskanten och Niall blöter lite papper och tvättar sedan bort blodet som runnit ut och över mina läppar. Det finns en spänning mellan oss när han drar med papperet i försiktiga rörelser över mina läppar. Tiden stannar till en kort stund då han vänder upp blicken och möter mina ögon. Men han vänder sig snabbt om för att hämta mer papper att stoppa upp i mina näsborrar. När han är klar reser jag på mig men hela rummet börjar snurra och jag ramlar bakåt, igen. Niall är snabbt framme och hindrar mig från att ramla ner i badkaret.

-Better lay you down somewhere, säger han och hjälper mig upp och lägger armen runt mig för att hjälpa mig att gå. Eftersom hans lägenhet är så stor, vad ska han annars lägga alla pengar på?, får vi gå en bit men vi är snart inne i vad som ska föreställa vardagsrummet. Han leder mig fram till soffan där jag lägger mig ner och han sätter sig ner bredvid.

-Do you want some water or something? frågar han men jag skakar på huvudet.

-Were you going somewere cause I don't want you to stay home just to take care of me? säger jag.

-It's okay. I smashed the door in you face, I kind of owe that to you, säger han och ler.

-No you don't, I did something much worse, mumlar jag och Nialls leende försvinner snabbt och han vänder bort blicken. En tystnad sänker sig men jag klarar inte av den.

-I'm so sorry Niall. I miss you so much and I talked to Adam and he now knows that you are the guy in my life. If you still wanna be in my life of course, babblar jag på. Niall vänder blicken mot mig igen men hans ansiktsuttryck är otydbart.

-Please forgive me, I've fallen so hard for you and I've never felt like this before and I hope you feel the same about me an... fortsätter jag babbla men avbryts av Niall som böjer sig ner och pressar sina läppar mot mina.

---

Not my finest work men det får duga. Hinner dock inte fixa bilder än för är trött heh.

 

När jag vaknar nästa morgon har klockan precis slagit elva. Vi kom i säng tidigt igår vilket resulterar i att jag vaknar i en rimlig tid. Harry sover dock djupt bredvid mig. Rummet vi sover i är Harrys gamla rum. Rester av hans tidigare liv finns kvar i affischer och böcker i den mörkbruna bokhyllan, små actionfigurer står uppställda på en hylla tillsammans med en tavla på Harry och hans syster när de var små. Väggarna är prydda med en helblå tapet och gardiner med liknande färg hänger i fönstret.

Kissblåsan trycker på och jag ligger kvar i sängen ett tag och funderar över om jag verkligen måste gå på toa just nu men till slut reser jag på mig. Jag huttrar till när jag lämnar värmen under täcket och drar snabbt på mig mina mjukisbyxor som ligger slängd på en stol. Tyst tippar jag på tårna över det kalla golvet och öppnar sakta dörren. Jag blickar ut i den tomma korridoren och skymtar toalettdörren några meter bort. Jag hör prat och bestick som klingar mot tallrikar nerefrån så jag behöver inte oroa mig för att väcka någon annan än Harry. 

När jag är klar med toalettbesöket återvänder jag till rummet och ser att Harry fortfarande sover i enkelsängen. Visst det hade varit trångt att sova där men det var också en anledning att ligga så nära varandra som möjligt. Magen skriker efter mat men jag känner mig lite blyg för att gå ner själv. Men jag hatar att väcka folk, i-landsprobem. Till slut vinner hungern och jag drar snabbt på mig Harrys one piece innan jag går ner till köket. 

Robin står i hallen och säger godmorgon till mig innan han försvinner ut, antagligen för att åka till jobbet. Jag svänger in i köket och möts av Ann som sitter och läser tidningen med en kopp te i handen.

-Goodmorning, säger jag med ett leende.

-Goodmorning, svarar hon med ett snabbt leende mot mig men återgår sedan till tidningen. Jag slår mig ner mittemot henne och tar en smörgås som jag brer ett lager smör på. Jag biter av en bit och mumsar i mig den efterlängtade matbiten. Snart kommer också Harry in i köket och han sätter sig trött ner på stolen bredvid mig. Han ger mig en puss på kinden innan han plockar åt sig en brödbit som han brer ett lager smör på.

-So what are you guys doing today? I have work to go to in an hour, säger Anne.

-I thought I'd show Elise around the city.

-Harry, be carefull, varnar Anne och jag tittar nyfiket på dom båda. Vad ska han vara försiktig med, jag måste fråga.

-Be carefull about what?

-People tend to camp on our lawn, förklarar Harry med en suck. Jag rynkar pannan och jag är säker att en frågetecken visas där också.

-When the fans know I'm home they want to see me, förtydligar Harry när han ser frågetecknet. 

-Aha, säger jag och nickar sakta. "Isn't that against the law or something? To camp on someones yard I mean."

-Yeah I guess, but I don't really wanna call the police on my fans.

-Understandable, säger jag och nickar sakta.

-But I'd love for you to show me around! fortsätter jag sedan och Harry ger mig ett leende. 

 

-And here is the bakery I worked in before xfactor, säger Harry och stannar utanför en ljusgul byggnad med en röd dörr. Exalterat öppnar jag dörren och kliver in. Bakom disken står en tjej i 16 års åldern och hennes ögon spärras upp när on ser vem som kommer efter mig. 

-Hi, säger både jag och Harry och vandrar fram till disken för att beställa något. 

-Hiii, säger tjejen med en ovanligt ljus röst. Harry flinar åt henne och vänder sedan ner blicken på alla bakverk.

-Two of those please, sägen han och pekar på något gräddigt.

-Are both for you or are you ordering for me too? frågar jag lite skämtsamt.

-Trust me, it's the best they have, försäkrar Harry och följer tjejen med blicken när hon plockar ut två av det han beställt. Jag ser hur nervös hon är för att göra det inför Harry Styles men båda hamnar helskinnade på två tallrikar. När Harry har betalt och är på väg att stoppa ner kontokortet i plånboken tar hon modet till sig och frågar:

-Can I have a picture?

-Of course, säger Harry och tjejen går runt disken med mobilen i högsta hugg. 

-I can take it, erbjuder jag och hon ger mig blygt telefonen där kameran redan är framme. Harry lägger armen runt henne och mobilen ger ifrån sig ett litet ljud när bilden tas.

-Here you go, säger jag och ger tillbaka mobilen till henne. Hon inspekterar bilden och ler sedan stort åt Harry.

-Thank you, säger hon och återvänder till sin plats bakom disken. Jag och Harry sätter oss ner vid ett av borden och jag tar en bit av bakelsen. 

-So? frågar Harry nyfiket. Jag ger honom en tummen upp och Harry tar glatt en tugga av sin egen.

 

Vi skrattar åt en galen berättelse från mina high school-år när Harry plötsligt tystnar. Jag tystnar också och lägger också blicken på vägen där vi precis svängt upp på Harrys gata. En liten grupp med tjejer står vid uppfarten och när dom ser bilen börjar dom prata upphetsat med varandra med varandra och hoppa exalterat. Harry ger ifrån sig en irriterad suck och kör runt de fangirlande tjejerna för att parkera på uppfarten. Jag kliver ur bilen och går runt den för att möta upp Harry som precis kommit ut på andra sidan. Tjejerna ropar hans namn och även mitt. Blygt vänder jag bort blicken från alla kameror som är riktade mot oss.

-Go inside, I'll be right there, viskar Harry och jag nickar till svar. Huset är tomt när jag kommer innanför dörren. Jag går in i köket där det finns ett fönster ut mot uppfarten. Jag ställer mig där och följer Harry med blicken när han pratar med tjejerna och ställer upp på bilder. Ett leende sprider sig över mina läppar av stolthet över honom. Och även av glädje över jag älskar honom och han älskar mig tillbaka.

---

Hola! Random kapitel haha, hope you like it!

 

Måste ju säga grattis till Zayn också! även om det var igår han blev 20 </3 Vår lilla bradford bad boi är inte tonåring längre, brb ska bara gå och gråta i duschen

Ytterdörren smäller igen och snart står en stor man i dörröppningen till köket.

-Hi everyone! säger han och Ann är snabbt framme för att ge honom en snabb puss så jag antar att det måste vara Robin, Harrys styvpappa. Harry är snabbt uppe på fötter och ger sin styvpappa en kram. Jag reser mig också upp och presenterar mig för Robin som glatt tar emot min hand.

-Harry, you wanna see what I've been working on with the car? frågar han och Harry nickar.

-Sure. Precis innan han skå efter Robin vänder han sig mot mig för att ge mig en snabb puss.

-I love you, viskar han tyst så bara jag hör.

-I love you too.

---

 

Jag trippar ner för trapporna efter att ha hört att Gemma äntligen kommit. Hela familjen står i hallen och pratar och skrattar. Det går upp för mig att jag är den enda som inte tillhör familjen som är här. Jag smyger fram och ställer mig lite i bakgrunden men Gemma får syn på mig och utbrister:

-Hi!

-Hi, säger jag och Gemma tränger sig förbi Harry som står lite ivägen och kommer fram till mig.

-I'm Gemma, Harrys sister, säger hon och ler så hennes smilgropar syns. Precis lika som Harrys.

-Suspected that. I'm Elise, nice to meet you, säger jag med ett likadant leende minus smilgroparna. Ann och Robin försvinner in i köket och Harry snurrar runt och står nu bredvid sin storasyster. Jag ser nu hur lika dom är. Precis samma ansikte fast ett kvinnligt och ett manligt.

-Wow, you're so alike, säger jag faschinerat.

-You think? säger Gemma med en rynkad panna och ger Harry, som har ungefär samma anisktsutryck, en snabb blick. 

-Yes! säger jag. Den enda skillnaden är väl att hennes hår som hänger rakt nerför hennes axlar. Men vem vet, kanske är en plattång inblandad? Jag hinner dock inte kommentera det utan Ann ropar in sin dotter i köket och hon försvinner snabbt. Jag slänger upp armarna runt Harrys nacke och vrider huvudet uppåt så jag kan se in i hans gröna ögon.

-Will I hear som embarrassing stories tonight? frågar jag med ett retsamt leende.

-I'm afraid that will happen yes, säger Harry med en dramatisk suck på slutet. Han lägger armen runt min midja och jag släpper taget om hans nacke så vi kan ta oss lättare in i köket. Bordet är dukat och maten står framme. Alla fem slår sig ner och sedan drar samtalen och ätandet igång. 

 

 

Adam hade ringt miljontals gånger. Röstmeddelande efter röstmeddelande hade trillat in. Sms efter sms. Tillslut hade jag inte stått ut mer. Visst jag kunde bara ha stängt av telefonen och ignorerat honom resten av vistelsen här i London och sedan resten av mitt liv. Men det hade inte varit rättvist mot honom, på nåt sätt måste han trott att jag också var intresserad. Vi har bestämt möte på starbucks, ovanligt? nej. Jag befinner mig ute på trottoaren och skymtar skylten som signalerar att starbucks ligger i slutet av gatan. Stegen blir automatiskt långsammare, jag är nervös för vad jag kommer möta. När jag kommer fram till fönstret till starbucks ser jag att Adam redan sitter där inne med blicken ner i sitt kaffe. Hela hans kropp bara sänder ut obehagliga vibbar, ledsamhet blandat med lite ilska. Jag är säker på att min kropp strålar av nervositet. Han var en sån bra vän och nu vet jag inte riktigt hur det ska fungera. När jag stirrat på honom ett tag genom glasrutan tar jag modet till mig och går in. Hans blick far upp när han hör det klingande ljudet från dörren och möter mina ögon. Ett leende möter mig inte som det brukar vara utan han ser mest besviken ut. Jag vill bara springa ut genom dörren och kasta mig i en snöhög och dö. Även om det inte ens finns någon snöhög i hela England. Ett djupt andetag och jag tar mig fram över golvet och sätter mig ner mittemot Adam. 

-I'm sorry, far det ur hans mun. Jag blir paff av de två orden. Är han ledsen?

-I shouldn't have kissed you like that but I really like, liked, you, fortsätter han.

-It's okay, I'm not mad at you, säger jag försiktigt och pillar nervöst med min tröjärm som sticker ut under jackan.

-But you didn't answer my calls? säger han oförstående och lite hopp har plötsligt infunnit sig i hans röst.

-Look, I like you but as I friend. I'm already dating someone, säger jag men lägger snabbt till "dated" på slutet.

-Oh. Adam stirrar ner i sitt kaffe igen och jag vet inte hur jag ska rädda situation.

-I'm sorry, säger jag tyst och Adam vänder upp blicken igen.

-No, don't be, säger han och ger mig ett halvhjärtat leende och jag besvarar det lika halvhjärtat.

-We can still be friends, säger han och låter faktiskt lite gladare.

-Adam, I don't know... säger jag och han hans ögon går direkt från att ha en gnutta hopp till besvikelse. Me and this other guy doesn't really work out so I guess I'll just head back to the US. I won't be here anyway, mumlar jag tyst. Adam lägger ena handen på min på bordet och säger:

-Well, can I still keep you as my facebook friend? Jag skrattar till och nickar.

-Good, and call if you come back to England cause I would like to keep in touch, säger han sedan och jag nickar igen. Han tar upp sina vantar som han lagt på bordet och gör sig redo att gå när jag stoppar honom precis innan han ska resa sig med att ta tag i hans hand.

-You will find someone to love and that will love you back, säger jag tröstande. Adam ger mig ett litet leende och säger:

-You too. Innan han reser på sig och försvinner ut i februarimörkret. Själv sitter jag kvar och tankarna glider till Niall. Hade jag ljuget eller sagt sanningen till Adam, var jag och Niall över? För gott.

---

Förlåt för denna hemska uppdatering! Men man har inte så mycket inspiration när man ligger trött och förkyld och har tandvärk :c

 

Och så har kiss you kommit ut :'''') Hittade en tjej på omegle som jag fangirlade med haha. Men omg vilken perfekt video omg... Tror ni att vi bröt rekordet med mest viewes???? hoppas det!

 

Och en random sak bara: jag satt nyss och typ grät över att vår lilla Zayn blir 20 på lördag, är jag ensam om att reagera så här???

Efter att ha sagt hejdå och kramat om Blake ordentligt sitter jag nu i bilen åkandes på motorvägen. Harry är koncentrerad på vägen och jag är nästan lite rädd i början eftersom det inte riktigt gått in i skallen att de kör på vänster sida här. Hela bilen är ju bakvänd dessutom. När rädslan lugnat ner sig tar jag upp min mobil och kollar runt lite. Jag uppdaterar instagram med en liten bild på utsikten från fönstret och sitter sedan och stirrar på alla likes som trillar in. Lite smått beroende är man ju. 

-Something interesting? frågar Harry och ger mig en roat leende.

-No, just instagram, säger jag och låser mobilen. Ni kanske är nyfikna över kläderna Harry valde? Ett par ljusblå jeans och en ljusrosa långärmad tröja som är utsvänd länst ner, som en volang. Jag gillar det, jag har underskattat honom. Jag har dock slängt på mig några smycket för att piffa upp lite.Med en suck sjunker jag längre ner i sätet och vrider huvudet mot Harry.

-How long is it left? frågar jag.

-It takes about four hours to get home, säger han exalterat med ett nöjt leende på läpparna

---

Jag hör att Harry säger någonting men inte vad så jag sänker snabbt ljudet på radion där vi sjungit med under hela bilresan.

-What? frågar jag.

-We're here now, säger han och pekar på en skylt med "holmes chapel" tryckt i röd färg mot den vita bakgrunden. Jag sätter mig rakt upp i sätet och tittar på staden som kommer närmare och närmare. Allt är så engelskt och allt är så grönt. Fina gamla byggnader. Så olikt Amerika. Harry kör vant igenom staden som han vuxit upp i. Staden där han spenderat mestadelen av sitt liv. Jag inspekterar den noga. Han svänger av vägen och in på ett område med radhus. Han saktar in och kör in på uppfarten på den första uppfarten. Huset har rött tegel vid nedervåningen och sedan är det vitt vid övervåningen. 

-It's so differente but beautiful here, säger jag faschinerat när jag tar loss bältet och slår upp dörren. 

-Yeah, I miss it alot when I'm away, säger han lite dystert men skiner upp när dörren till huset slår upp och en mörkhårig kvinna kliver ut. Han är snabbt ute ur bilen och låter kvinnan, som jag förmodar är hans mamma, kliva in i  hans famn. Jag kliver också ur bilen och tittar över bilens tak när dom kramar varandra, så mycket kärlek i en kram. Hans mammas ögon är blanka och jag ser vilket hårt grepp hon har runt honom. Konstigt nog har Harry aldrig nämnt sin mammas namn, han säger alltid "mum". Så jag har faktiskt ingen anig om hennes namn. Jag kommer säkert verka oartig, som att jag inte lyssnat när Harry pratat om sin familj. Okej nej Elise, sluta tänk så. De kommer älska dig! Jag tänker orden men dom sjunker inte riktigt in och innan jag vet ordet av har Harrys mamma lämnat hans famn och är på väg runt bilen mot mig.

-Hi, I'm Anne, säger hon och räcker fram handen.

-Nice to meet you, I'm Elise, säger jag och kramar om hennes hand.

-I know, Harry talk about you whenever he get the chance, säger hon och ger Harry ett ögonkast när han suckar och skakar hopplöst på huvudet. Jag skrattar bara men kinderna blir lite varma av rodnad.

-What? It's a mums job to embarrass her son for his girlfriend, säger Anne till Harry och släpper min hand. 

-Please mum... säger han men ett leende leker på hans läppar.

-My mum is quite good at embarrass me so it's good if you even it out, säger jag och Anne börjar skratta. Harry öppnar bagageluckan och lyfter ut våra väskor. För ovanlighetens skull har jag bara med mig en väska eftersom jag inte vill verka divig eller nåt. Jag vet, jag har tänkt på allt. Jag går bort till han och tar min egna väska för att ta in den i huset. Harry passar på att luta sig fram och viska:

-Don't listen to anything that my mum say, okay? Jag fnissar tyst och viskar sedan:

-But when she tells me what an amazing son you are, I shouldn't believe it?

-Everything positive she say about me is true, okay? svarar han och jag skakar roat på huvudet innan vi släpper ämnet och följer med Anne in i huset. 

I hallen hänger vi av oss ytterkläderna och vandrar sedan in i köket där Ann befinner sig.

-Gemma is coming for dinner tonight too, säger hon glatt och fyller ett glas med vatten för att sedan dricka det.

-Are you guys hungry by the way? frågar hon innan vi ens hunnit säga någonting om det hon sagt innan. Hans systers namn har han i alla fall nämnt så jag vet vem Gemma är.

-Yeah, that would be nice, säger Harry. Hans mamma ler mot sin son och öppnar sedan kylskåpet för att kolla vad de har. När hon precis tagit ut en kartong med ägg stelnar hon till. Jag och Harry tittar frågande på henne. Hon vänder upp blicken och tittar på sin son.

-Oh, I almost forget! My son is now 19 years old! utbrister hon och ställer ner äggen på köksbänken och går sedan fram till Harry och ger honom en kram.

-You're so grown up! I remember when you ran around the house with my bra on, säger hon och Harry ger mig ännu en ursäkta-min-pinsamma-blick och jag fnissar till. Hon släpper taget om honom och sätter händerna på varsin sida om hans huvud för att titta på honom. Hennes ögon har tårats men viftar med en hand framför ögonen för att stoppa tårarna. 

-Okay, I'm not gonna cry over this, säger hon och Harry skrattar åt henne och ger henne ännu en kram. Hon återvänder till köksbänken som hon lutar sig emot.

-So what do you want? I can do whatever you ask for. I haven't really bought anything, it's so hard buying for someone who can buy himself whatever he wants, säger hon med lite skam över det där med present.

-It's okay mum, you have already given me everything I ever needed, säger han och Ann ler tacksamt.

-So what did you get? frågar hon nyfiket.

-Most like joke-stuff you know, but Elise did a very nice dinner, säger han stolt och lägger en arm runt mig. Jag rodnar lite och vänder blicken ner i golvet.

-Damn, my idea went right down the trash, säger Ann och vi alla tre skrattar.

-So what do you want to eat? frågar hon ännu en gång då den frågan kommit bort.

-Surprise me! säger Harry och slår sig ner vid det runda köksbordet och jag följer hans exempel.

-Eh, I'll just do an omelet, do you want one too Elise? säger hon och öppnar kartongen med ägg.

-So much for a surprice, mumlar Harry och jag skrattar till lite tyst innan jag svarar på hennes fråga:

-Yes, please.

-So Elise, you're from New York right? frågar hon när hon kommit igång med omelett-görandet.

-Yep, born and raised. But now I kind of krashed at Harrys. Ann skrattar och säger sedan:

-I think Harry doesn't mind.

-Who knows? After that iCarly-episode you don't know if he's acting or not. Ann skrattar igen och nickar instämmande. 

-You've seen that? frågar Harry förvånat.

-Blake showed me it, säger jag och Harry ser nära till skräckslagen ut. Det syns att han skäms lite över det där.

-Aww, don't be ahamed about that, you were cute, säger jag och nyper honom skämtsamt i kinden.

-Cute, fnyser han tyst och jag och Ann börjar skratta. Ytterdörren smäller igen och snart står en stor man i dörröppningen till köket.

-Hi everyone! säger han och Ann är snabbt framme för att ge honom en snabb puss så jag antar att det måste vara Robin, Harrys styvpappa. Harry är snabbt uppe på fötter och ger sin styvpappa en kram. Jag reser mig också upp och presenterar mig för Robin som glatt tar emot min hand.

-Harry, you wanna see what I've been working on with the car? frågar han och Harry nickar.

-Sure. Precis innan han skå efter Robin vänder han sig mot mig för att ge mig en snabb puss.

-I love you, viskar han tyst så bara jag hör.

-I love you too.

---

Oh my god! Inga kapitel på hur länge som helst ju! Sorry sorry sorry!!! Men har varit sjuk och umgåtts med när och kära. Och ni ska bara veta hur seg min dator är. Ett halvår kvar sen tror jag på en ny! :') Jag hoppas jag är förlåten?♥

 

note: Jag vet inte om Robin är intresserad av bilar osv heh

 

Och gott nytt år på er!! Vi har ett helt år framför oss med fangirling och gråtande och skrikande och allt vad som händer. I don't know. En konsert också! TAGGAD. Och såg ni att Harrys styvpappa önskade alla sina "daughters in law" gott nytt år. hahaha dog lite :')

 

aja hejs svejs!

 

(ska äta så hinner inte läsa igenom men publicerar eftersom ni vart utan länge men rättar senare, puss puss)

Jag tas till medvetande tack vare ett par läppar som försiktigt nuddar mina. Jag slår upp ögonen och möts av Harrys underbara gröna bara några centimeter från mina.

-And they lived happily ever after, säger han villket får mig att le. Detta måste vara bästa sättet att vakna på, ever. 

-You truly are my prince, säger jag skämtsamt.

-And you my princess, svarar han och vi skrattar till åt hur töntigt det lät. 

-But now we really need to get going, fortsätter han och studsar ur sängen. Det märks att han vaknat långt innan mig. Själv rör jag mig i långsam takt och Harry har redan tagit på sig jeans och t-shirt när jag äntligen står upp. Precis som varje dag njuter jag av den golvvärme han har någon sekund innan jag rör mig fram mot garderoben. Jag öppnar den och börjar kika igenom vad jag kan ha på mig idag.

-What did you dream about by the way, I woke up by your hand smashing into my face, skrattar Harry.

-I did? I'm sorry, säger jag men kan inte låta bli att skratta jag också. 

-So what did you dream about? A zombie invasion? frågar han.

-I don't really remember. I think it was about today actually.

-Are you nervous? frågar han.

-A little maybe, säger jag och vänder mig mot garderoben igen.

- I think the firts problem in the dream was what to wear, mumlar jag. Harry kommer och ställer sig bakom mig och lägger händerna på mina axlar.

-Let's do like we did a couple of days ago but I'll put together an outfit for you and you'll go make breakfast, föreslår han och jag lockas lite av ideen men jag vet inte riktigt om jag kan lita på honom när det gäller kläder.

-I don't know if I trust you really, säger jag lurigt samtidigt som jag plockar upp ett par jeans för att inspektera dom.

-You don't? sägar han med rösten av en som precis fått sitt hjärta krossat. Jag vänder mig om och lägger handen på hans kind.

-Okay then, I can always just blame it on you, säger jag och Harry ler stort. Vi delar en snabb puss innan jag går ut till köket för att fixa frukosten. Jag ger klockan en snabb blick, tolv. Magen ger ifrån sig ett högt läte som nästan får mig att hoppa till.

-I heard that! ropar Harry från sovrummet och jag skakar leendes på huvudet. 

 

Med frukosten framför oss sitter jag och Harry ner vid bordet och jag får äntligen tysta min skrikande mage. Blakes sovrumsdörr öppnas och den lilla vind som kommer till får min hud att knottras då jag fortfarande bara har mina sovshorts och en stor T-shirt på mig.

-You're up late, säger jag till Blake.

-No, I just waited til the breakfast was ready, säger hon med ett flin när hon går förbi för att hämta en egen tallrik. Igår kväll hade hon verkat lite nedstämd och jag hade frågat vad som var fel men hennes svar var bara "inget". Nu verkar hon mycket gladare men jag är fortfarande orolig, hade något hänt?

-You lazy bastard, säger jag och kastar en bit av ett havrekex på henne. Hon tar upp biten som landat på golvet efter att ha träffat henne på axeln och kastar tillbaka den samtidigt som hon säger:

-And proud of it. Biten kommer inte riktigt hela vägen fram till mig utan fastnar i Harrys hår.

-Sorry, I t was meant for Elises eye, säger Blake och kommer gående emot oss med tallriken, skeden och glaset hon hämtat.

-It's okay, säger Harry och skrattar till samtidigt som han letar igenom håret efter kakbiten. När han inte lyckas ställer jag mig upp och lutar mig över bordet för att plocka ut den. Blake sätter sig ner bredvid Harry på andra sidan av bordet och jag sätter mig ner på min stol igen.

-How will you survive when we are gone? frågar jag Blake.

-I won't. A skeleton will lay on the sofa when you get back, svara hon och plockar åt sig ett stekt ägg. 

-How nice, skeletons can't speak right? säger jag och stoppar in en sked med mjölk och cornflakes i munnen. Blake skrattar bara till till svar och börjar äta på sitt ägg.

-You two have a sick relationship, säger Harry och skakar roat på huvudet. Jag och Blake tittar på varandra och börjar sedan skratta.

-I guess we do, säger jag med en axelryckning.

 

Efter att ha sagt hejdå och kramat om Blake ordentligt sitter jag nu i bilen åkandes på motorvägen. Harry är koncentrerad på vägen och jag är nästan lite rädd i början eftersom det inte riktigt gått in i skallen att de kör på vänster sida här. Hela bilen är ju bakvänd dessutom. När rädslan lugnat ner sig tar jag upp min mobil och kollar runt lite. Jag uppdaterar instagram med en liten bild på utsikten från fönstret och sitter sedan och stirrar på alla likes som trillar in. Lite smått beroende är man ju. 

-Something interesting? frågar Harry och ger mig en roat leende.

-No, just instagram, säger jag och låser mobilen. Ni kanske är nyfikna över kläderna Harry valde? Ett par ljusblå jeans och en ljusrosa långärmad tröja som är utsvänd länst ner, som en volang. Jag gillar det, jag har underskattat honom. Jag har dock slängt på mig några smycket för att piffa upp lite.Med en suck sjunker jag längre ner i sätet och vrider huvudet mot Harry.

-How long is it left? frågar jag.

-It takes about four hours to get home, säger han exalterat med ett nöjt leende på läpparna

---

Merry christmas (again)!!!

 

Och jag har ingen aning om hur lång tid det tar att åka till Homes chapel från London, gissade lite.

 

Jag öppnar kylskåpet för säkert hundrade gången men där finns inget som drar till sig min uppmärksamhet. Är hungrig men för lat för att fixa något, standard. Jag vandrar över till soffan igen och sätter min ner och fortsätter halvkolla på något skitprogram som på något sätt är intressant. Harry och Elise är ute och roar sig på ett eller annt sätt i London och jag sitter bara här och möglar. Jag befinner mig i London för i helvete och jag sitter inne. I och för sig bor jag i New York och där sitter jag inne mesta av tiden. Antingen i mitt rum eller hemma hos Elise. Jag plockar upp min mobil som jag slängt i soffan och leker lite med den. Jag kanske kan ringa Niall? Vi har inte träffats sen Harry fördelsedag vilket var några dagar sedan. Jag går in på kontakter och letar upp Nialls namn där hans nummer finns. Några signaler går fram och sedan hörs hans röst i luren:

-Hi.

-Hi, it's Blake.

-Yeah I saw that, svarar han kort. Lite förvånad över hans korta sura svar blir jag tyst någon sekund. Han som brukar vara så glad.

-Do you want something or? frågar han med en suck.

-Ehm yeah, do you wanna hang out today? Elise and Harry left me here all by myself, säger jag och ignorerar hans sura ton.

-I don't know... säger han osäkert.

-Come on! I haven't seen you for days. We kinda need to talk, säger jag och syftar på kyssen som vi inte sagt ett ord om sen det hände.

-Yeah I agree, we need to talk. Jag vet inte riktigt om han syftar på kyssen med hans tonfall men jag bestämmer mig för att fråga vad som är fel när vi träffas face to face.

-So, can we meet at the starbucks that is around the corner? frågar jag.

-Yeah sure, bye, säger han och sen hörs ett pip. Utan att komma överens om någon tid osv. men jag antar att vi ska träffas nu. Snabbt är jag på fötter och slår av TVn för att gå in i sovrummet för att piffa till mig. Jag tar av mig den gamla gråa T-shirten jag har på mig och tar på mig ett svart linne och sedan en lång mysig grå kofta över. Jeansen låter jag sitta kvar. Några drag med borsten och jag ser anständig ut. Jag plockar på mig det jag möjligtvis kan behöva och tar på mig mina hederliga converse. Snabbt låser jag bara upp mobilen för att se om något nytt har hänt och ett nytt sms har trillat in. Det är från Adam dock och det sänker mitt humör lite. Inte för att jag helt plötsligt börjat hata honom nu men han har smsat och ringt miljontals gånger vilket jag har ignorerat. Förstår han inte att jag inte vill prata just nu? Jag trycker upp smset och läser de fyra orden jag fått för mycket av för min del de senaste 20 18 timmarna, We need to talk. Ja visst jag vet men inte just nu okej? Snabbt trycker jag ner det och återgår till att tänka på Niall. Varför var han sur? Har jag gjort något? Oron stiger i mig och jag vill bara komma fram till starbucks och möta den vanliga spralliga Niall. 

Tyvärr gör jag inte där för när jag kommer in i lokalen sitter han vid ett av borden med en trumpen min. Han verkar inte se mig och jag går långsamt fram mot honom. När jag är någon meter bort lyfter han blicken och den borrar sig rakt in i min. Hans blick är tom men samtidigt finns det en besvikelse där inne.

-What have happened, why are you so grouchy? frågar jag oroligt och sätter mig ner mittemot honom.

-I saw you, mumlar han tyst med blicken ner i bordsskivan. Jag blir tyst, menar han kyssen med Adam? Jag bestämmer mig för att spela dum och säger:

-What are you talking about? En klump befiiner sig i min hans, en klumo av oro.

-You kissing a boy right outside here, svarar han och tittar upp och han har samm blick som innan. Jag blir tyst igen, vad svarar man på det?

-It was not as it looked like, säger jag till slut.

-So how was it? frågar han och nu med en högre mer upprörd röst.

-I guess you didn't see the wole thing; he kissed me and I pulled away. That's it, you have to trust me, säger jag och lägger handen på hans som ligger på bordet men han drar sig undan.

-Well, it took nearly a month before you trusted me so I don't know, säger han och reser på sig. 

-Niall, please. He's only a friend to me, säger jag och reser även jag på mig. Ögonen tåras på mig, Niall ser det och vägrar möta min blick.

-I'll go home to Ireland tomorrow, I'll think about it then, säger han och med de orden går han förbi mig och ut från starbucks. Då känner jag en ensam tår leta sig ner för min kind.

---

God jul på er!!! Nästa kapitel kanske kommer upp imorgon (idag om man ska kolla på klockan) för är i princip klar med det! Som en julklapp till er eller nåt, love ya! ♥

Stressat och smått irriterat zick-zackar jag fram bland människorna på trottoaren. Även om jag bott i New York hela mitt liv har jag inte riktigtaccepterat såna här rusningar. Snart ser jag i alla fall starbucks skylten och jag ökar på stegen ytterligare. Jag kommer närmare och närmare och till slut kan jag slänga mig in genom dörren till starbucks. Jag pustar ut efter all den stress jag upplevt där ute och tittar sedan ut över lokalen. Adam sitter vid ett litet bord längre in och ett leende sprider sig på hans läppar när han ser mig. Jag svarar på samma sätt när jag ser honom och jag rör mig över lokalen mot honom.

-Hi, säger jag och slår mig ner på stolen mittemot.

-Hi, säger han och lägger ner tidningen han läst på bordet. Jag krånglar av mig jackan och reser sedan på mig igen.

-I'll just go get some coffee, säger jag och Adam nickar till svar. Jag snurrar runt och rör mig mot den ganska långa kön.

 En suck slipper ur min mun när jag stått i kön i säkert tio minuter. Jag och Adam ger varandra blickar, sneda leenden, och axelryckningar med gämna mellanrum. Det är en kvinna som står en bit framför mig som stått längst fram i säkert fem minuter. Hon kom för att klaga på att hon fått fel sorts drink. Tjejen i kassan hade direkt gått med på att fixa en ny eftersom hon såg kön bestående av stressade människor men kvinnan fortsatte prata. Det är ganska hög ljudnivå i rummet så jag hör inte varje ord hon säger men hon verkar inte nöjd. Tjejen i kassan som verkar vara den enda som jobbar just nu flackar stressat med blicken och gör allt i sin makt för att få bort kvinnan men då kommenterar kvinnan med att hon är otrevlig. Ännu en suck slipper ur min mun innan jag öppnar min mun för att göra det jag skulle gjort för länge sedan.

-Ecxuse me. She's not the rude one, you are. Do you see this line? Everyone here wants to order but you are just holding up the queue, ropar jag till kvinnan. Hon fnyser bara till svar och fortsätter sedan prata med tjejen som jobbar här. Rummet har tystnat till lite efter min kommentar och jag hör hur tjejen i kassan säger att jag har rätt. Kvinnan ser förvånad ut men säger inget till henne utan vänder på klacken och går ut samtidigt som hon med en dramatisk röst säger:

-Everyone hates me.

-Wonder why, säger jag tyst för mig själv men tjejen framför skrattar till åt min kommentar. Hon vänder sig sedan om och säger:

-Thank you!

-You're welcome, I think everyone in here was close to a nervous breakdown, säger jag och känner mig stolt över min handling till att få bort kvinnan härifrån. Tjejen skrattar till och nickar instämmande innan hon vänder sig om igen och äntligen rör sig kön framåt igen. 

 När jag kommer tillbaka till Adam igen har jag säkert varit borta i en kvart. 

-Sorry but I think you saw the lady right? säger jag och slår mig ner.

-Yes and I'm proud that you took matters into your own hands, säger han och plockar upp muffisen han köpt innan men väntat med att äta. 

-So how have you been? frågar jag och släpper ämnet om den dryga kvinnan.

 

Jag och Adam kliver ut från starbucks tillsammans.

-And my sister really wanted to see you again, säger Adam samtidigt som han snurrar halsduken ytterligare ett varv runt halsen. 

-She did? frågar jag förvånat.

-Yes, maybe some day next week? föreslår han.

-I'll text you cause I really need to get going, säger jag efter att ha get klockan ett ögonkast och insett att jag lovat Elise att jag skulle vara hemma till middagen om en kvart. Londons trafik är ju ingens bästa vän direkt. 

-Yes of course, säger Adam och jag tittar upp på hans ansikte igen för att säga hejdå. Plötsligt lutar sig Adam fram och trycker sina läppar mot mina. Jag hamnar först i chock och bara står där någon sekund innan jag reagerar och drar mig undan. Vi blir stående en stund och bara stirrar på varandra. Hans är skamsen och besviken och jag är bara chockad, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Så jag bara vänder på klacken och går därifrån. 

 

 

Solen har gått ner men stadens alla sorts lysen lyser upp allt. Mina händer är långt nertryckta i mina fickor i ett försökt att undkomma kylan. Jag är på väg hem efter en middag med några vänner. Mätt och belåten känner jag mig men när jag ser starbucks en bit bort kan jag inte låta bli att känna suget av en av deras muffins. Så jag skyndar på stegen för att snabbare komma bort från de låga graderna utomhus. När jag är en bit ifrån ser jag Blakes bekanta ansikte bland folkmassorna på trottoaren. Hon står och pratar med en kille som står med ryggen mot mig. En grupp människor går ivägen och när Blake kommer inom synåll igen ser jag att hon och killen kysser varandra. En till grupp med människor går i vägen och när dom gått förbi står killen där själv. I ren chock vänder jag mig bara om och fortsätter gå utan att riktigt veta vart jag ska. Vem vard det? Och vad är på gång mellan han och Blake?

---

Förlåt för dålig uppdatering men har haft det fullspeckat den här veckan. Men nu är det loooooooov!!!

-Blake... säger Niall försiktigt. Jag flyttar blicken från glaset upp till Nialls ansikte som är vridet mot mig.

-Yes? frågar jag. Det blir tyst någon sekund igen innan Niall lutar sig närmare. Helt plötsligt känns det som att jag befinner mig i ett sånt där "movie-moment" där båda har samma tanke, en kyss. Jag lutar mig också framåt i långsam takt och sluter ögonen. Tusen tankar cirkulerar runt i min skalle; Kommer han bara gå till kinden igen? Tänk om han bara skulle viska något? Då blir det här pinsamt. Men när hans läppar äntligen når mina flyger alla tankarna iväg. Hans läppar smakar lite som drinken han beställt och min ena hand är snart bakom hans nacke och hans hand ligger på min rygg. Och hela världen runt omkring försvinner, precis det man ser på film.

---

När vi kommer tillbaka till bordet ger Elise mig en lång blick som ett tecken på att jag ska berätta vad som hänt. Som att jag skulle berätta när Niall och alla hans vänner sitter bredvid. Så mitt svar blir en axelryckning innan jag sätter mig ner bredvid henne. Niall stannar på fötter och Harry reser sig när Liam kommer emot oss med en blond kille bredvid sig. Som det one direction-fan jag varit innan Elise och Harry träffades vet jag att det är Andy, Liams bästa kompis.

-Sorry we're late guys, hair-problems and I don't mean mine, säger Liam och drar med handen över sin snaggade skalle. Alla börjar skratta och Andy drar handen genom sitt ganska långa hår med ett snett leende på läpparna. Niall och Harry hälsar på sina vänner och Liam ger sedan mig och Elise en varsin kram för att säga hej. Min blick vandrar över rummet och jag ser att man faktiskt kan se Eds bord härifrån så jag sticker in pekfingret i Elises axel. Hon vänder sig mot mig och ger mig en frågande blick.

-Do you know who's here? frågar jag. Hon tänker efter en stund men skakar sedan oförstående på huvudet.

-Look over there, säger jag och pekar lite diskret mot Ed. Elises vänder blicken dit och hennes ansiktsutryck går från "whatever blandat med nyfikenhet" till "oh my god med öppen mun".

-Is that...? säger hon och om jag inte ser fel så andas hon inte. Jag nickar triumferande till svar även om jag känner som hon fast jag behåller det på insidan. Hon har fortfarande munnen vidöppen och har nu dragit till sig uppmärksamhet från de andra runt bordet.

-What are you doing, catching flies? säger Louis och får alla att skratta. Hon stänger snabbt munnen och skrattar med lite generat. När alla sedan flyttat sin uppmärksamhet till något annat tar hon ett fast grepp om min handled.

-Oh my god, he's much hotter in person! viskar hon mellan tänderna och pressar in naglarna i mitt skinn.

-Ehm, okay... säger jag osäkert. Känner mig nästna lite rädd där ett tag. Sakta tar jag mig ur hennes fasta grepp.

-Who can go and get us a new round? frågar Louis och nickar mot de tomma glasen på bordet. När ingen verkar vara så peppad på att göra det ställer jag mig upp och säger:

-Me and Elise can do it. Jag tar tag i hennes handled och drar med mig henne till baren där vi beställer det vi ska ha. Eftersom vi är en stor grupp människor tar det lång tid att fixa alla drinkar då det bara står en i baren så vi sätter oss ner. När jag och Elise suttit och snackat ett tag i väntan på drinkarna spärras plötsligt Elises ögon upp med fokusering på något eller någon bakom mig. Jag  vänder mig om och ser att Ed är på väg mot baren helt ensam. När jag tittar på Elise igen tittar hon på mig med ett hoppfullt leende och jag fnissar till åt hennes roliga ansiktsutryck som jag aldrig sett henne använda förut. Antagligen samma jag haft under one direction konserten för några månader sedan. Ed lutar sig mot bardisken och säger vad han vill ha till bartendern som snabbt börjar fixa hans beställning. 

-This is your chance, viskar jag till Elise och hon nickar för att visa att hon håller med. Jag ser hur hon tar ett djupt andetag och öppnar sedan munnen.

-Hey, Ed! säger hon och han vänder blicken mot oss. En förvånad blick.

-I just loooove gossip girl, fortsätter hon.

-Ehm thank you, säger han osäkert. Med sin brittiska dialekt som jag aldrig hört och som jag aldrig ens tänkt på att den finns. Jag ser att Elise också blir överrumplad av hans dialekt och hon blir stum där ett ögonblick.

-Wow, I've never thought about you having a british accent, får hon ur sig och han skrattar lite smått.

-I hear that alot, säger han. Bartendern ställer fram hans drink på det mörka bardisken och Ed greppar den för att gå.

-Wait, can I just have a photo? slänger Elise ur sig. Ed småler men nickar till.

-Sure. Elise hoppar upp från barstolen och ger sin mobil till mig. Snabbt är hon vid hans sida och jag knäpper ett kort på dom. 

-Thank you, kvittrar hon lyckligt och tar tillbaka sin mobil från mig.

-Can I have a photo to? innan jag ens hinner tänka har jag sagt som där sex orden som kommer få Elise att se mig på ett helt annat sätt resten av livet.

-Sure, säger han och jag fiskar upp min mobil ur väskan för att ge den till Elise. Hon ger mig en förvirrad blick, det är nästan så man kan se ett frågetecken i hennes panna, men jag ignnorerar den utan ställer mig bredvid Ed och Elise tar ett kort. Han säger sedan hejdå och försvinner bort till sitt bord igen. Jag får tillbaka min mobil och jag tittar på kortet. Jag ser inte klok ut, världens bredaste leende på mina läppar och ögonen lyser konstigt av den konstiga belysningen i rummet men jag älskar den ändå.

-What was that? frågar Elise.

-What? säger jag och försöker spela oförstående.

-Do you like gossip girl or something? frågar hon.

-No, svarar jag.

-Do you like gossip girl? frågar hon igen och pressar in fingret i sidan på mig vilket får mig att rycka till. Elise trycker in fingret flera gånger och ställer samma fråga igen. Jag börjar skratta och gör allt för att få bort hennes fingrar från mig. 

-No! Stop it! skriker jag frustrerat men hon fortsätter. Dock avbryts vi av bartendern som ropar att alla drinkar är klara. Han blir min räddnig för Elise slutar tvärt men ger mig en misstänksam blick innan hon tar upp en bricka för att gå tillbaka till bordet. 

 

Efter många timmars drickande, pratande, dansande och karaokesjungande återvänder vi till lägenheten. Ett "aj" far ur Elise varje gång hon tar ett steg och skrattar åt henne. Till skillnad från henne har jag valt att ha på mig converse ikväll medan hon har ett par högklackade skor och nu haltar hon i princip fram. Harry skrattar också och famlar med nycklarna och öppnar dörren så segt han kan.

-Harry, klagar hon och lutar sig mot hans axel.

-If one wants to look good, one will have to endure some pain, säger han triumferande och öppnar tillslut dörren. Elise ramlar nästan in och försvinner in till sovrummet direkt. Jag och Harry skrattar åt henne och kliver sedan också in i lägenheten.

 

 

 

Bilen saktar in och stannar längs trottoarskanten. Eftersom jag sitter vid fönstret är det jag som får gå ut först. Sakta öppnar jag dörren, medveten om den kyla som kommer omsluta min inte så påklädda kropp. Dock är det inte kyla som chockar mig när jag slagit upp dörren helt utan flera stycken starka kamera blixtrar riktade mot mig. Jag slänger snabbt bak blicken mot Harry som ger mig en ledsen men samtidigt irriterad blick. Jag vänder blicken ut igen där kamerorna fortfarande avfyras för fullt. Jag reser mig och flyttar åt sidan för att låta Harry och Blake ta sig ur bilen innan vi går in mot nattklubben. Harry lägger armen om mina axlar och leder mig mot ingången då varje blixt bländar mig och jag ser knappt någonting. Jag hör Blakes klackar slå mot asfalten i snabb takt precis bakom oss även om fotograferna ropar och skriker hej vilt. Vakten som står utanför nattklubben öppnar dörren för oss och stänger den sedan efter oss när vi står helskinnade inomhus. Jag pustar ut och rättar till klänningen jag bär innan jag vänder upp ansiktet för att möta Harrys blick.

-Sorry about that, säger han och ger mig ett snett leende.

-It's okay, I understand, säger jag samtidigt som jag krånglar av mig jackan för att sedan ge den till kvinnan i garderoben.

-Maybe you even liked it, säger Harry och puttar till mig lite retsamt.

-Becoming half blind? Not so much, svarar jag skämtsamt och väntar sedan in min pojkvän och min bästa vän när de lämnar in sina jackor. Jag slingrar min arm runt Harrys och vi går igenom en ganska lång korridor för att komma in till själva klubben. Vi möter några unga tjejer som är på väg ut och man ser klart och tydligt att de känner igen Harry. De börjar viska frenetiskt och slänger snabba blickar mot honom. När vi går förbi dom bländar Harry dom med ett leende som får dom nästan att börja tjuta men dom tystar sig själva innan ett ljud ens kommit ut från deras mun utan de går bara förbi.

Vi anländer in i vimlet bland de festande människorna. Harry fortsätter vant gå igenom lokalen mot VIP-avdelningen som finns på andra sidan rummet. Varken jag eller Blake har varit här tidigare så vi går bara efter honom som två ankungar följer efter sin mamma. Han riktar stegen mot en sektion med några soffor och ett bord och personerna som redan sitter där reser sig direkt när de ser han komma.

-Here we have the birthday boy! Säger en kille med mörkbrunt hår som ger Harry en broderlig kram. Alla ansikten är obekanta förutom Louis och och Zayns som redan anlänt. 

-And you must be Elise, säger killen som kramat Harry till mig. 

-And that's not a question, I've seen you in the newspapers, säger han sedan med ett skratt och ger även mig en kram. Lite förvånat lägger jag armarna på hans rygg innan han med ett ryck släpper taget om mig, det märks att han haft något att dricka innan vi kommit. Killen säger dock aldrig sitt namn för han vänder sig direkt till Blake och Harry är upptagen av att få gratulationer så hans identitet blir oklar. 

 

 

Vi sätter oss alla ner förutom några killar som går iväg för att beställa något att dricka. Jag hamnar mellan Elise och någon kille som presenterat sig som Jonas. Alla pratar glatt med Harry och vänder sig då och då till Elise för att säga något pinsamt om Harry vilket får alla att börja skratta. Eftersom Harry och Elise är dom enda jag bara har något att säga till och dom är upptagna med att prata med resten av gruppen förblir jag tyst. När vi suttit här i kanske en kvart och fått våra drinkar ser jag äntligen den blonda kaluffsen röra sig mot oss. Han har som vanligt sitt speciella leende på läpparna vilket får mig alltid att le. Harry reser sig upp för att möta honom med en kram samtidigt som de byter några få ord. Elise flyttar ett steg ifrån mig och jag ger henne en frågande blick och hon svara genom att "peka" på Niall med ögonen en snabbis och jag förstår precis. Niall damper ner bredvid mig och vrider huvudet mot mig.

-Hi, säger han.

-Hi, svarar jag och känner hur kinderna blir varma. Hur kan en människa ha en sådan effekt på mig? Hur kan han få mig att rodna av bara ett litet "hi"? Jag vänder bort ansiktet för att undvika att han ser mina röda kinder men han fortsätter prata med mig så jag är tvungen att vrida ansiktet mot honom igen.

-I've waited all day to see you again, säger han vilket inte har en positiv effekt på mina kinder direkt. 

-Me too, får jag ur mig till sist och river av ett stort leende. 

-So maybe you want to follow me to the bar? I haven't got anything to drink yet, säger han och låter blicken glida över det stora runda svarta bordet fullt med halvtomma glas. Jag nickar till svar och säger:

-Yeah sure. Han reser sig upp och tar några smidiga steg för att komma över alla ben och ut på fri yta och jag är tätt efter. VIP-avdelningen ligger som på en stor balkong och om man blickar ner ser man den fulla lokalen nedanför. Folk svettas på dansgolvet och baren är överfull av kunder. VIP-avdelningen är inte lika full dock. Det känns nästan lite tomt. Alla sitter på sina platser och inget dansgolv finns det heller. Medan min blick far över rummet fastnar det på en välkänt ansikte och jag stannar till vilket Niall också gör strax efter. Lite längre bort sitter Ed Westwick i egen hög person. Efter alla gånger Elise tvingat mig till att titta på gossip girl för att "ge det en chans" har jag lite av fallit för honom, eller ja, för Chuck Bass. Medan Elise babblat på om hur het Nate är har jag i hemlighet haft mina ögon riktade på Chuck aka Ed. Varje gång hon slår på ett nytt avsnitt av gossip girl klagar och protesterar jag men i hemlighet tänds en liten låga inom mig, en ny chans att låta ögonen vila på Ed. Och nu sitter jag i samma rum som han, vi andas samma luft. Vad gör han här föresten? Jag vet att han är engelsk men också att han bor i New York, det kan ju hända att jag stalkat han lite smått.

-Is that Ed Westwick? frågar jag Niall fast jag klart och tydligt ser att det är han.

-Who? frågar Niall. Jag pekar lite diskret på honom och Niall kollar på honom en snabbis men skakar sedan på huvudet.

-I have no idea who Ed is or if that's him, säger han. Jag svarar inte utan låter blicken vila på Ed igen, jag kan faktiskt inte förstå att han är här.

-Should I be jealous? frågar Niall men skrattar. 

-No, no, säger jag snabbt och vrider på huvudet så blicken vilar i Nialls blåa ögon istället. Han skrattar igen och tar mig sedan i handen för att få mig att börja gå igen. Jag följer med honom till baren där han vant beställer något jag inte har en aning om vad det är. Han beställer dock två så jag antar att den ena är till mig. Jag blir förvånad när han slår sig ner på en av barstolarna men jag gör samma sak. Ska vi sitta här när födelsedagen är längre bort? Här uppe är baren konstigt nog tom om man tänker på hur den såg ut där nere. Ljudnivån är dock densamma. Sorlet från samtal här uppe blandat med den höga musiken och rop där nerefrån. Bartendern ställer ner två glas fyllda med någon grön men inbjudande vätska. Niall tar genast ett och tar en stor klunk innan han ställer ner glaset på bardisken igen. Själv tar jag en försiktig sip för att prova den främmande drinken men den är god. Ingen smak av alkohol utan den är söt och fräsch. Jag ställer också ner drinken på bardisken och Niall frågar:

-Did you like it? Jag nickar till svar och fingrar lite på glaset. Niall ben rör sig i snabb takt upp och ner med jeansen glidande mot min hud, han verkar lite smått nervös. 

-Blake... säger Niall försiktigt. Jag flyttar blicken från glaset upp till Niall ansikte som är vridet mot mig.

-Yes? frågar jag. Det blir tyst någon sekund igen innan Niall lutar sig närmare. Helt plötsligt känns det som att jag befinner mig i ett sånt där "movie-moment" där båda har samma tanke, en kyss. Jag lutar mig också framåt i långsam takt och sluter ögonen. Tusen tankar cirkulerar runt i min skalle; Kommer han bara gå till kinden igen? Tänk om han bara skulle viska något? Då blir det här pinsamt. Men när hans läppar äntligen når mina flyger alla tankarna iväg. Hans läppar smakar lite som drinken han beställt och min ena hand är snart bakom hans nacke och hans hand ligger på min rygg. Och hela världen runt omkring försvinner, precis det man ser på film.

---

Here you have it my readers!!! :)

-So why did you go home so sudden? frågar Adam plötsligt.

-Ehm just some boy-trouble, säger jag och sparkar på en burk som ligger slängd på marken.

-Who is it? What did he do? Do you want me to lern him a lesson? säger han oroligt. Jag börjar skratta när han lyfter på armen för att visa sina, inte så stora, muskler.

-No, It's okay now, försäkrar jag och han nickar bara tyst till svar. Plötsligt stannar han vilket jag då också gör och ger honom en frågande blick.

-Wanna go in here? frågar han och nickar mot de som befinner sig alldeles framför oss, en spelhall.

-Bring it on, skrattar jag och går förbi honom in.

---

 

Vattnet tar sig förbi locket och rinner ner över spisen. Frustrerat flyttar jag kastrullen till en avstängd platta för att sedan röra om i såsen och sedan titta till det jag har i ugnen. Förfärat ser jag att lite svarta spår har börjat visa sig på den bruna ytan och jag får snabbt ut den. Klumpig som jag är bränner jag mig dock på tummen och i ren reflex nästan kastar jag ner formen med kladdkakan på bänken och skyndar sedan fram till vattenkranen för att skölja mitt stackars finger med kallt vatten. Jag hör det välbekanta ljudet av vatten som kokar över och vänder trött blicken mot spisen igen där en annan kastull börjat koka över. Med en suck lämnar jag det sköna kalla vattnet och flyttar kastrullen och flyttar sedan tillbaka den andra kastrullen till sin platta för att riset ska kunna bli klart. Jag är inte de vassaste kniven i lådan när det gäller matlagning och nu har jag verkligen tagit mig vatten över huvudet med att laga en trerätters middag. Förrätten var i alla fall klar, det var ju bara en enkel sallad men huvudrätten var ju en helt annan femma. Kyckling fylld med ett äpple och massa kryddor jag aldrig hört talas om förut. Kanske inte låter så komplicerat men för mig är det det. Jag ställer in kycklingen i ugnen för att den ska bli klar medan vi äter förrätten och går sedan bort till presenten jag köpt till Harry idag. Halva natten hade jag och Blake suttit uppe och funderat över vad jag skulle köpa till Harry och sedan kommit fram till att en middag är perfekt men idag gick jag förbi en möbelaffär och det hade slagit mig. Ett bord är precis vad han behöver. Bordet jag valt var i svart trä och ganska lång så det får plats med tre stolar på var sida som jag även köpt i samma material. Jag flyttar ett av glasen jag dukat fram en centimeter för att få det så perfekt som möjligt och för att fördriva tiden. Det rasslar till vid ytterdörren och jag studsar glatt dit med ett brett leende på läpparna.

-Hiiii! säger jag när jag kommer fram till hallen där Harry står.

-Someone is happy, säger Harry och ler åt hur överspelt jag är.

-Why wouldn't I? You're finally home! säger jag och ställer mig på tå för att ge honom en snabb puss. Han besvarar den och tar sedan av sig ytterkläderna. När han är på väg att gå in i själva lägenheten stoppar jag honom.

-Wait, säger jag och ställer mig på tå bakom honom för att kunna lägga händerna över hans ögon. 

-What are you doing? frågar han förvirrat.

-Surprise, svarar jag och knuffar på honom bakifrån för att han ska börja gå. Jag leder honom till bordet där jag dukat upp så fint jag möjligen kan med lite nytt porslin jag också köpt idag.

-Tadaaa! säger jag och tar bort händerna från han ögon. Snabbt byter jag position så jag kan se hans reaktion. Först ser han bara chockad ut blandat med förvirring men sedan bryter han ut i ett skratt.

-You are to perfect, säger han och böjer sig ner för att ge mig en kyss.

-Do you like it? frågar jag hoppfullt.

-I love it, försäkrar han mig.

-Succes! säger jag och höjer knytnäven i luften i en slags segergest. Harry skrattar och säger sedan:

-Is food going to served here? medan han drar med fingret längs en av tallrikarnas kanter.

-Yes, wait here, säger jag och går ut i köket där jag hämtar skålen med salladen. Jag ställer ner skålen på bordet mellan de två tallrikarna och säger sedan:

-Take a seat. Harry gör som jag säger vilket jag gör. Harry häller på mat på sin tallrik och stoppar in en tugga i munnen.

-Was it okay? frågar jag och får en tummen upp till svar. Glatt tar jag en egen potion och stoppar in en tugga i munnen. Precis som Harry visat med sin tumme smakade det bra men hur svårt är det inte att göra en sallad egentligen?

 

Långt efter att förrätten, huvudrätten och efterrätten är uppätna sitter vi fortfarande kvar vid bordet och pratar.

-So how was your last day as a 18 year old boy? frågar jag.

-Really good, got the best present ever, säger han och jag börjar skratta.

-I doubt that, säger jag.

-What are you saying? I love this table! säger han och smeker det med handen. Jag skakar skrattandes på huvudet och när jag tittar på honom igen ser jag att han kommit på någon ide.

-But what about doing the day even better? säger han.

-What? säger jag förvirrat.

-Come, säger han och reser på sig för att sedan ata min hand och leda in mi i sovrummet.

 

Inte så långt osv. men är trött men ville inte göra er besvikna ♥

 

Har dock inte läst igenom det så stavfel osv kan förekomma

-Thanks babe, säger han och placerar en kyss i mitt hår innan han tar emot kläderna och ber mig hålla i smörgåsen medan han tar på säg dom. Jag tar en liten tugga av mackan och följer varenda rörelse Harry gör medan han drar på sig jeansen och tröjan. När han är klar tar han fram ett par strumpor från ur garderoben och fixar till håret en sista gång innan han tar tillbaka mackan som nu är tre tuggor mindre än när han gav den till mig. 

-I really need to get going but I'll see you tonight around eight, säger han och kysser mig en sista gång innan han vänder sig om och går.

-I love you! ropar han innan dörren går igen och jag hinner inte ens svara med ett "I love you too". Och i min ensamhet kryper jag tillbaka under täcket, stänger ögonen och somnar om.

---

  

 

När jag kliver ut från sovrummet nästa morgon ser jag att Elise sitter vid köksön med en kopp kaffe i handen och näsan i en tidning.

-Good morning, säger jag och hasar över golvet fram till kylskåpet för att finna något att äta.

-Good morning, säger Elise och vänder upp blicken en kort sekund för att möta mina ögon. 

-Has Harry already left? frågar jag medan jag ställer fram porslin och mat till mig själv. Elise nickar bara till svar, tidningen verkar vara väldigt intressant så jag säger inget mer utan börjar bara äta ur skålen med mjölk och cornflakes jag fixat. 

 

När jag ätit upp frukosten återvänder jag till sovrummet och slår mig ner i sängen med mobilen i handen. Elise hade slitit sig från tidningen en kort sekund för att fråga om jag skulle hänga med Niall ikväll då hon skulle fixa middag till Harry. Jag hade bara ryckt på axlarna till svar för jag visste ju inte. Nu när vi äntligen är sams vill jag ju inte direkt klänga efter honom hela tiden. Jag har aldrig dejtar förut och vet inte riktigt hur det går till. Det slår mig att jag ska fylla tjugo långa år och att jag aldrig haft en pojkvän. Med det i bakhuvudet bestämmer jag mig jag mig för att inte ringa Niall utan Adam som jag inte hört av sen vi var och "shoppade". Signalerna går fram och tillslut rasslar det till och någr andetag hör i andra änden.

-Hello? säger jag lite försiktigt.

-Hello? säger Adam lite smått andfått.

-Hi, it's Blake, säger jag ifall han inte förstått det.

-Oh hi Blake! I've been waiting for you to call. Adams röst låter glad och jag kan höra Londontrafiken i bakgrunden, om han nu befinner sig i London.

-Yeah, I've been waiting to hear from you to, mumlar jag och känner att jag blir lite smått irriterad, han kunde väl ringa själv om han nu ville prata med mig?

-Sorry about that. The day after We met I dropped my phone in the toilet and it doesn't work at all. Luckily I fixed so I have my old number, förklarar han och mitt humör mjukas upp och jag börjar skratta åt hans klumpighet.

-It's not funny, telephones is expensive these days, säger han med ett seriöst tonfall men börjar sedan också skratta.

-So why are you calling just today? frågar han sedan.

-Maybe you wanna hang out tonight? frågar jag och slutar andas i en sekund i väntan på hans svar.

-I would love to, säger han och jag kan höra han le genom telefonluren.

-Great! But I'll text you later, I have to go, säger jag snabbt då Elise ropat på mig.

-Okay bye, säger han och med ett klick är han borta igen.

 

Jag kisar ögonen mot den starka vårsolen som slagit till i London. Snön är nästan helt bort på gatorna och jag har för en gångs skull inte vantar på mig. Elise har dragit med mig till affären för att handla grejer till middagen och vi går nu runt i kvarteret på jakt efter en mataffär då hon bara tagit för givet att det skulle finnas en runt hörnet vilket det inte hade.

-So, was it Niall you were talking to on the phone? frågar hon och jag förstår att hon hållt på den frågan länge.

-No, it was just a friend, säger jag och låter blicken vandra på alla människor som gett sig ut på en dag på stan.

-A friend? Who? säger hon förvånat.

-You sound surpriced? You are not my only friend, säger jag och sätter handen vid pannan som ett skydd mot solen för att kunna titta på Blake.

-Sorry, but who is it? frågar hon nyfiket.

-Just someone I met after you went back to the Us, säger jag och försöker låta oberörd även om det var kul att se hur förvirrad och förvånad Elise var över det.

-So you are hanging out with her tonight instead or what? 

-Ehm yes, säger jag och ignorerar det faktum att hon sagt "her" och inte "him". Hon nickar bara till svar och vänder blicken från mitt ansikte och framåt på trottoaren.

-Oh look! utropar hon och pekar lite snett över vägen. Jag följer hennes pekande arm med blicken och ser att det är en mataffär hon syftar på.

-Come on! utropar hon glatt och tar tag i min handled för att dra med mig.

 

Jag vandrar med snabb takt mot punkten där jag och Adam bestämt oss för att träffas. Han står redan där ser jag när jag kommer närmare och när han ser mig höjer han handen för att vinka. Jag vinkar till svar och ökar på de sista stegen som är kvar.

-Hello, säger jag och ler.

-Hi, säger han och ett leende sprider sig även i hans ansikte.

-It's nice to see you! säger jag glatt.

-It's nice to see you to, säger han.

-And it's nice to hang out with a friend like this you know, säger jag och för ett ögonblick ändras Adams glada blick till en lite mörkare nedstämd ton men de ändras snabbt tillbaka. Det bara blixtrar till kan man säga.

-Yeah, säger han och vänder sig mot fönstret vid biosalongen där dom satt upp affischer på vilka filmer som visar för tillfället.

-So which one? frågar han.

-Ehm I don't know, can't we ask the person wo is selling the tickets to surprice us? frågar jag glatt.

-Yeah, sure, säger han med en axelryckning. Vi går in i och ber som sagt kvinnan i kassan att bara ge oss biljetter till någon random film för att överaska oss. När vi får biljettern undviker vi att titta vilken filmtitel som står på dom utan tittar bara på vilken salong vi ska till. När vi hittar rätt går vi in och sätter oss på en bra plats i mitten av salongen. Inte många har kommit än och med öronen på spets hör jag att någon säger att det börjar om tjugo minuter. Vi är tidiga alltså. Men för att fördriva tiden så berättar jag om min resa hem till New York och han berättar lite mer detaljerat om hur hans mobil hamnat i toan.

 

Filmen är slut och den lite kyliga luften slår till oss när vi kliver ut från biosalongen. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften och njuter av energin som genast sprider sig i kroppen. Solen har gått ner för länge sen och det är bara fönstren från husen runt omkring och bilarna som lyser upp staden. Vi börjar vandra längs trottoaren och stannar vid ett kvällsöppet café för att köpa med oss kaffe och en varsin muffin.

-So why did you go home so sudden? frågar Adam plötsligt.

-Ehm just some boy-trouble, säger jag och sparkar på en burk som ligger slängd på marken.

-Who is it? What did he do? Do you want me to lern him a lesson? säger han oroligt. Jag börjar skratta när han lyfter på armen för att visa sina, inte så stora, muskler.

-No, It's okay now, försäkrar jag och han nickar bara tyst till svar. Plötsligt stannar han vilket jag då också gör och ger honom en frågande blick.

-Wanna go in here? frågar han och nickar mot de som befinner sig alldeles framför oss, en spelhall.

-Bring it on, skrattar jag och går förbi honom in.

---

comment♥

 

Fixar bilder imorgon, I'm tired!

 

Jag och Harry har tagit oss från golvet till barstolarna och sitter osch äter på en bit brownie vi hittat i kylskåpet när Niall och Blake kommer ut. De verkar inte vara osams längre i alla fall med tanke på att de faktiskt ler mot varandra.

-So? frågar Harry nyfiket och vi båda tittar på dom med spänning. Niall nickar till svar för att bekräfta det vi hoppats på och jag spricker upp i ett leende.

-That's awesome, now we can go on dubble dates and stuff! säger jag exalterat och alla tre tittar på mig i någon sekund innan de bryter ut i skratt.

---

Eftersom New York ligger några timmar efter London hoppar jag och Blake Fortfarande omkring helt hyper i lägenheten när klockan blivit ett på natten. Vi sov mycket på planet hit och är piggare än någonsin. Niall har redan åkt hem till sig och Harry har gått och lagt sig eftersom de jobbar mycket med förberedelserna inför deras kommande turne. Vi tittar på ett gammalt avsnitt av Ellen Degeneres show på tv när jag plötsligt kommer på att jag inte köpt en present till Harry än. Det har varit så mycket med farfar och familjen att det helt enkelt försvunnit ur minnesbanken där uppe. I panik ber jag Blake om ideer och nu sitter vi i soffan och skriver listor med olika förslag. Även om han sagt förut att jag inte skulle köpa något så ville jag göra det, något litet i alla fall.

-But can't you buy briefs with "Elise's property" on the ass? frågar Blake och jag börjar skratta hysteriskt. Tur att vi stängt dörren till sovrummet redan annars hade nog Harry vaknat av mitt hyena-skratt. Kanske är vi övertrötta trots allt?

-But seriosly, what do you buy to a teenage boy who can buy himself everything that he wants? säger jag när jag lugnat ner mig. Blake vänder upp blicken i taket i någon slag funderarställning.

-You can do something yourself that no one else have, säger hon sedan och jag spärrar upp ögonen.

-That's a great idea Blake! säger jag och Blake ser lite förvånad ut när jag kramar om henne.

-It is? frågar hon osäkert och jag nickar till svar.

-Now we just have to figure out what that can be, säger jag fundersamt. 

-You can bring him brekfast in bed or cook a nice dinner! säger Blake stolt.

-Blake you are really good at this! säger jag.

-You sound surpriced, säger hon skämtsamt och vi båda börjar skratta.

-But because we are going out on his birthday, maybe I can do it tomorrow? säger jag och hon nickar till svar.

-And I'll be gone, försäkrar hon.

-With someone that starts with an N and end with iall maybe? säger jag och vickar på ögonbrynen och hon svarar med en ge-dig-blick.

-I'm so glad that you two get along again, säger jag nöjt och låtsas inte om hennes blick. 

-Yeah me to, säger hon sedan med ett litet leende på läpparna innan hon vänder blicken mot TVn igen där Miley Cyrus precis klivit in. 

 

Svordomar kommande från Harry tar mig till medvetande nästa morgon. Jag slår sakta upp ögonen och vänder på mig i sängen för att se vad han håller på mig. Han står i bara kalsonger med halva kroppen inne i garderoben och klädesplagg efter klädesplagg kommer flygande över rummet.

-What are you doing? frågar jag trött. Harry vänder sig snabbt om och tar bort några hårtesar som ramlat ner i ansiktet. 

-Oh sorry, did I wake you up? säger han oroligt. Jag nickar till svar och säger sedan:

-But it's okay, it's nice seeing you before you go to work. Harry ler till svar vilket får även mig att le.

-So what are you looking for? frågar jag samtidigt som jag sätter mig upp och kryper över sängen, närmare Harry.

-My black jeans, säger han med en suck och vänder sig om mot garderoben igen.

-You have like a million of black jeans, påpekar jag och tittar över golvet där en massa kläder ligger.

-Here is one pair, säger jag sedan och håller upp ett par svarta jeans. Harry ger dom en snabb blick men skakar sedan på huvudet.

-Not those, säger han hopplöst och börjar gräva i garderoben igen.

-You are more worse than me, säger jag med ett skratt och ställer mig upp och kollar över hans axel in i garderoben.

-They must be in the laundry, säger han till slut med en stor suck.

-Yeah I saw the laundrybasket yesterday, haven't your mum been here in a couple of months? säger jag skämtsamt innan jag ställer mig på tå och kysser honom i nacken. Harry vänder sig om och trycker sina läppar mot mina i en kyss.

-Actually I'm going home next week so I wondered if you want to meet my family? säger han sedan.

-God, now you're making me nevous but of course I want, säger jag och Harry ler ännu större.

-They will love you, försäkrar han mig och placerar en puss i pannan på mig.

-Well I hope so, säger jag och lägger armarna runt hans nacke och vi bara på varandra i någon sekund.

-Okay, let's do like this; you'll go do wathever you have to do and I will put together an outfit for you, säger jag sedan. Ett leende sprider sig på hans läppar och han nickar till svar.

-I'll go make breakfast, do you want anything? frågar han och jag skakar på huvudet till svar. Jag släpper greppet runt hans nacke och med ytterligare en puss i pannan försvinner han ut från sovrummet. Min blick glider över golvet där minst hälften av hans kläder som befunnit sig i garderoben och inte i tvättkorgen ligger. Jag spanar in en svart T-shirt med texten "hipsta please" tryckt i vitt på framsidan. Jag plockar upp den och lägger på sängen innan jag tittar efter något han kan ha på nedre delen av kroppen. Jag plockar upp de svarta jeansen jag tidigare hållt i och lägger dom bredvid T-shirten. Så, klart! Det måste ju vara så att det är roligare att vara tjej när det kommer till kläder och sånt. Vi kan ha klänningar, kjolar, byxor, leggings och massvis av olika slags överdelar medan killar i princip bara har byxor och en T-shirt, skjorta eller ett linne. Dessutom finns det ju massor av olika smycken och andra accessoarer för oss tjejer. Jag vaknar ur mina funderingar av att Harry pressar läpparna mot stället där min axel blir till hals samtidigt som han tar ett djupt andetag som för att andas in min lukt.

-Wow, you're fast, säger jag. Hans läppar försvinner från min hud och jag vänder mig om för att titta på honom. 

-Just a sandwich, säger han med en axelryckning. Han har dock inte ätit upp den än för han har en macka i handen och en tugga i munnen.

-Aren't you done? frågar han sedan.

-Yes I am, säger jag och plockar upp de två klädesplaggen från sängen.

-Thanks babe, säger han och placerar en kyss i mitt hår innan han tar emot kläderna och ber mig hålla i smörgåsen medan han tar på säg dom. Jag tar en liten tugga av mackan och följer varenda rörelse Harry gör medan han drar på sig jeansen och tröjan. När han är klar tar han fram ett par strumpor från ur garderoben och fixar till håret en sista gång innan han tar tillbaka mackan som nu är tre tuggor mindre än när han gav den till mig. 

-I really need to get going but I'll see you tonight arounf eight, säger han och kysser mig en sista gång innan han vänder sig om och går.

-I love you! ropar han innan dörren går igen och jag hinner inte ens svara med ett "I love you too". Och i min ensamhet kryper jag tillbaka under täcket, stänger ögonen och somnar om.

---

Hejsan hoppsan! Ser att jag fått lite nya läsare och till er vill jag säga: VÄLKOMNA! och till er som varit här längre vill jag säga: TACK! :))

-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:

-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.

---

Elise har sprungit långt i förväg upp för trapporna. Förståeligt då hon inte träffat Harry på flera veckor. Själv går jag i normal takt upp för trapporna. Kanske lite segare än normalt om jag ska vara ärlig. Allt påminner på nåt sätt om Niall, han var liksom det enda riktigt speciella som hänt här. Gud, vad är det med mig? Vi har inte ens varit ihop. Jag kommer till slut upp på rätt våning och ser att Elise lämnat sin väska utanför och dörren står vidöppen. Jag tar mig förbi hennes gigantiska väska och får in min egen och som den snälla själ jag är tar jag in hennes också och stänger sedan dörren. Jag hör skratt från Elise och sedan att hon säger något jag inte kan tyda medan jag tar av mig ytterkläderna och börjar sedan gå igenom hallen för att komma till platsen dom befinner sig på. Jag stannar tvärt när jag kommer in i rummet och ser att en annan person gör samma sak fast från ett annat håll, Niall. Tystnad sprider sig i rummet och alla ger varandra blickar. Elise och Harry ligger konstigt nog bredvid varandra på golvet men mitt fokus just nu ligger på Niall. Jag vill inte prata, jag vill inte se honom, jag vill inte ha han här. När ingen annan verka ha något att säga och tröttnar jag.

 

Jag och Harry har tagit oss från golvet till barstolarna och sitter osch äter på en bit brownie vi hittat i kylskåpet när Niall och Blake kommer ut. De verkar inte vara osams längre i alla fall med tanke på att de faktiskt ler mot varandra.

-So? frågar Harry nyfiket och vi båda tittar på dom med spänning. Niall nickar till svar för att bekräfta det vi hoppats på och jag spricker upp i ett leende.

-That's awesome, now we can go on dubble dates and stuff! säger jag exalterat och alla tre tittar på mig i någon sekund innan de bryter ut i skratt.

---

Jag suger på att skriva sånt där pratgrejs men aja here it is!

-Maybe he isn't sure about how you feel, säger jag.

-He must have seen my lips form into a kiss-formation, säger hon och suckar djupt. 

-Or he's just very shy, säger jag men hon skakar bara på huvudet.

-Yeah that's why he made out with some random girl.

-But he doesn't like her so it didn't mean anything. He's just worried about showing you how he really feels, yes so it must be, säger jag stolt över mitt konstaterande. Men hon bara skakar på huvudet.

-You should at least let him explain, säger jag.

-I did and his excuse was "I didn't know you were coming" and then he kissed me.

-He kissed you? frågar jag förvånat.

-Yeah, säger hon som att det var en självklarhet att jag borde veta det.

-Well, then I'm sure he likes you, säger jag själväkert och klappar henne lätt på huvudet. 

---

Jag kliver ut från kyrkan med blöta kinder. Jag känner mig trött och sliten och vill bara åka hem. Allt får mig bara att tänka på farfar så det bästa skulle vara att bara lägga sig under täcket i några veckor. Min kusin Gaby kommer ut från kyrkan bakom mig och jag känner en lättnad över att jag inte valt att bära smink just idag vilket hon gjort. Jag har aldrig trott att jag skulle få se Gaby gråta och det passade inte hennes kaxiga personlighet alls. Det såg på något sätt komiskt ut även om jag inte kunde glädjas över det i ett läge som det här. Jag går ner för stentrapporna till trottoaren där alla bilar väntar och möter upp mamma.

-Gaby you will go with us, ropar hon över mitt huvud mot Gaby som genast kommer fram till oss för att hoppa in i bilen som ska ta oss till ett efter-begravning-fika hos farmor som jag inte förstår varför man egentligen har. Nån har dött då ska man väl inte sätta sig och fika?

-Get in Elise, säger mamma och ler halvhjärtat mot mig och pekar in mot bilens baksäte.

-Mum, I just want to go home, säger jag. Hon ger mig en förstående blick och säger sedan:

-Of course honey, och stryker med handen över min kind.

-Thanks, I love you, säger jag och kramar om henne innan jag börjar gå däifrån för att vinka till mig en taxi. 

Direkt när jag kommer hem slänger jag mig i sängen och drar täcket över huvudet och stannar på den platsen de kommande dagarna.

 

Stressat rusar jag runt i mitt rum för att jag inte ska glömma något. Mobilen börjar ringa och med några ninjahopp över alla klädhögar som bildats i mitt packande hinner jag svara.

-Hello? säger jag i luren och väntar på att personen i andra änden ska svara.

-I don't think I can do it, hör jag Blake säga.

-Of course you can, skrattar jag.

-I'm serious Elise, I can't do it. I've been ignoring him for weeks, I can't stand seeing him again, klagar hon.

-Blake you are going to speak to Niall cause I truly believe that he's the one for you, okay?

-But what am I going to say? Hi Niall, I flew over the atlantic ocean just so I could talk to you?

-He is the one who's been calling you. Just say; You've been calling me and here I am, tell me what you wanted to say. And you're not only there for him you're there for me, and Harry. You called Harry to fix our reletionship and now I'm dragging you to London so you can fix yours with Niall. 

-Mm okay, svarar hon med en suck efter lite betänketid och jag ger ifrån mig ett litet glädjetjut.

-Thanks Blake, I love you! säger jag och får ett otydligt mummel till svar.

-Well, I'll pick you up in one hour. I hope you're finished packing I know I'm not, säger jag och kollar runt i mitt rum som nu ser ut som ett bombnedslag. Blake skrattar till och säger sedan:

-I finished yesterday like normal people do it.

-Blah blah, bye, säger jag och hör ett skratt komma från Blake innan jag lägger på. Jag är alltså på väg tillbaka till London bara några dagar efter min farfars begravning. Det var faktiskt, tro det eller ej, mamma som hade kommit till mig och sagt att jag behövde komma bort och fokusera på annat, det blir inte bättre av att ligga hemma vilket hon förstått att jag skulle göra annars. Jag hade direkt ringt Blake som efter många om och men gått med på att följa med. Niall har ringt smsat och mailat konstant i flera veckors tid och det är ju inte direkt billigt att kontakta någon på andra sidan atlanten via mobil. Så jag tycker att hon borde prata med honom, face to face. 

 

Jag kommer med Blake vid min sida ut i ankomsthallen på heathrow. Harry hade ringt när jag fortfarande var i New York och berättat att han inte kan möta mig på flygplatsen eftersom jag dumt nog skrivit på mitt twitterkonto, som är följt av flera hundra tusen tonåringar som skulle göra vad som helst för att träffa min pojkvän, att jag var på väg till London. Hans management hade direkt sagt åt honom att inte åka dit på grund av säkerhet inte bara om honom utan fansen och kanske mig om någon av de fans som inte är så glada över min och Harrys relation är där. Inte för att jag tror att någon skulle ägna uppmärksamhet mot mig när Harry är där. Han väntar i alla fall på mig hemma i hans lägenhet och jag kan inte vänta på att få träffa honom igen!

Jag ser att några hoppfulla fans faktiskt tagit sig till flygplatsen och när dom får syn på mig skriker dom mitt namn över det stora rummet. Jag vinkar lite osäkert tillbaka och Blake skrattar åt hur awkward jag beter mig. Ingen kommer i alla fall fram till oss så vi kommer snabbt ut från flygplatsen och haffar oss en taxi. 

-Are you excited? frågar Blake när taxin börjat rulla mot London.

-How can you think that? frågar jag med en skämtsamt förnärmad röst.

-Cause that huge smile of yours, säger hon. Jag börjar rodna direkt och försöker få bort det stora leendet jag har på läpparna som jag inte tänkt på innan men det kommer tillbaka på en gång. 

-So what am I going to say to Niall? frågar Blake oroligt.

-Relax, it's not like the first thing you will do is meet Niall. You have at least two days to write a speach before Harrys birthday were I can guarantee he will be, säger jag och klappar henne på på axeln.

-Yeah you're right, säger hon och suckar.

-I will help you prepare tomorrow, I promise.

-Okay, thanks, säger hon och ger mig ett halvhjärtat leende.

 

Taxin stannar utanför Harrys lägenhet och jag är snabbt ute ur bilen för att plocka ur packningen och sedan komma upp till Harry så fort som möjligt. Den här gången har jag inte packat så fasligt mycket och Blake reser alltid lätt så det är snabbt fixat. Jag ger taxichauffören lite dricks på grund av mitt glada humör och drar snabbt min väska mot porten till Harrys lägenhet. Blake kommer dystert efter och ställer sig bakom mig när jag slår in koden så dörren ska låsas upp. Allt påminner hennes säkert om Niall och deras dejter. Det är ju här han kommit och hämtat henne och sedan sagt hejdå till varandra. Ett klick hörs och jag skjuter snabbt upp dörren och håller sedan upp den för Blake som lunkar in. Jag tar mig så fort det går upp för trapporna med den tunga stora resväskan med Blake hela tiden minst en våning ifrån. När jag äntligen når rätt våning och rätt lägenhet skiter jag i att knacka utan sliter upp dörren och springer in. Harry sitter på en av barstolarna och vänder förvånat blicken mot mig när han hör att någon kommer in i hans lägenhet men spricker direkt upp i ett leende när han ser att det är jag. Han reser sig snabbt upp och jag skyndar fram till honom och lägger armarna runt hans midja och lägger huvudet mot hans bröst. Han lägger sina armar om min rygg och pressar näsan mot mitt hår och tar ett djupt andetag. Och jag får äntligen njuta va den kram jag saknat så länge. När jag till slut motvilligt släpper taget om honom ställer jag mig på tå för att ge honom en kyss. Hans mjuka läppar mot mina och vi två känns som ett igen. Plötsligt lägger han armen bakom min knäveck och lyfter upp mig för att sedan brotta ner mig på golvet, utan att lämna mina läppar med sina. Han ställer sig på alla fyra över mig och avslutar kyssen.

-What are you doing? skrattar jag. Harry tittar mig rakt in i ögonen med en otydbar blick och spricker sedan upp i ett leende innan han börjar kittla mig. Jag börjar direkt skratta och skrika på honom att sluta samtidigt som jag använder hela min kroppstryrka för få honom att sluta. Jag får in en spark rakt mellan benen honom vilket inte var med meningen och han slänger sig på rygg bredvid mig stönande av smärtorna.

-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:

-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.

---

Det är konstigt hur detta kapitel tog mig en och en halv timme att skriva medan en uppsats i fysik som var ungefär lika lång tog flera dagar hehe

-A kiss in three? säger jag och Harry nickar.

-1...

-2...

-3... Vi pressar våra läppar mot kameran på datorn och Harry gör några konstiga smackljud. Skrattandes lutar jag mig tillbaka och säger sedan:

-This is so stupid.

-But it's a comfort while sitting in this empty apartment, säger han.

-Yeah you're right. Harrys mobil börjar ringa och han tittar ner på mobilskärmen.

-I guess you have to go? frågar jag ledsamt.

-Yes but we, my young lady, will talk later, säger han. Jag slänger honom några slängkyssar och sedan säger vi hejdå och stänger ner samtalet.

---

Jag sitter och stirrar på skärmen ett tag i ovisshet om vad jag ska göra. Blake är inte online så jag plockar upp min mobil för att smsa henne. När jag gått in på på sms-konversation läser jag igenom dom senaste sms:en med ett leende på läpparna:

 

Att läsa igenom våra gamla sms gör mig alltid så glad. När jag ska till att scrolla längre upp hör jag hur hissdörrarna åker upp där nere och att någon kliver in i lägenheten. Är mamma och pappa redan hemma? Nej det kan dom inte vara, de åkte för bara en halvtimme sedan. Dom kanske bara glömt nåt. Jag reser mig sakta ur sängen med mobilen i ett hårt grepp i handen ifall portvakten släppt in någon galen mördare i lägenheten och att jag måste ringa polisen eller nåt. Sakta smyger jag ut ur rummet och sedan ner för trapporna. Hjärtat slår hårt i bröstet men när jag vänder blicken mot hissen lugnar det ner sig lite. Där står en tjej med mörkt lite halvt lockigt långt hår med blicken ner i mobilen. Om inte Blake var i London hade jag direkt tänkt att det är hon. För det måste ju vara någon annan, eller hur? Jag stirrar på människan ett tag men tar till slut några steg fram. Tjejen hör mig och vänder upp ansiktet mot mig. I chock tvärstannar jag och stirrar på hennes ansikte, är det verkligen den jag tror att det är? Är det verkligen Blake? Hennes ansikte spricker upp i ett leende vilket mitt också gör.

-Blake? frågar jag eller det är mer ett konstaterande och hon nickar till svar. Jag skuttar fram till henne med så få steg som möjligt och slänger mig runt hennes hals. Även om vi bara varit borta från varandra i runt en vecka så känns det som år och dar då jag verkligen behövt en kompis just nu. Hon är som en syster för mig även om vi inte känt varandra i flera år. Men det känns som det. Jag tar ett kliv tillbaka och tittar på henne. Mina ögon har tårats av övervälmning, chock och glädje och jag ser en ensam tår glida nerför Blakes kind.

-What are you doing here? frågar jag. Leendet på hennes läppar försvinner snabbt och hon flackar med blicken runt i rummet.

-I really need to talk to you, säger hon. Jag blir en aning orolig då det måste vara något allvarligt om hon åkt ända från London hit. Det första som dyker upp i tankarna är att det måste handla om Niall.

-Of course, let's go to my room, säger jag och försöker låta glad. Jag vänder mig om och börjar gå mot trapporna igen med Blake bredvid mig. Vi håller en liten konversation då vi berättar hur mycket vi saknat varandra tills vi kommer upp till mitt rum där jag slänger mig på sängen. Blake slänger av sig jackan och snörar upp skorna och kommer sedan efter. 

-So, tell me! säger jag och sätter mig i skräddare mittemot henne.

-Well, me and Niall were out on a date when he was going to kiss me on the lips but then changed it into a kiss on the cheek. After that e was really awkward and stuff, he just said goodbye and left. I then started to think about what he really think about me and then he didn't call me for days. And I know you told Harry to call me, hon pausar och ger mig en menande blick och jag försöker se så oskyldig ut som möjligt. And he invited me to Zayns birthday party so I went. Blake gjorde en lång konstpaus eller så var det bara gråten som satt i halsen för jag såg det på henne.Jag visste vad som skulle komma; hon hade sett Niall med en annan.

-What happened there? frågar jag. Jag vill inte gärna erkänna att jag och Harry redan pratat om det här.

-I saw Niall with another girl, viskar hon och tittar ner i knät där hon pillar med det flagnande nagellacket.

-Is that why you haven't talked about him this week? frågar jag och sätter mig bredvid henne för att kunna lägga armen om henne. Hon nickar sakta till svar och lutar huvudet mot min axel.

-Maybe he isn't sure about how you feel, säger jag.

-He must have seen my lips form into a kiss-formation, säger hon och suckar djupt. 

-Or he's just very shy, säger jag men hon skakar bara på huvudet.

-Yeah that's why he made out with some random girl.

-But he doesn't like her so it didn't mean anything. He's just worried about showing you how he really feels, yes so it must be, säger jag stolt över mitt konstaterande. Men hon bara skakar på huvudet.

-You should at least let him explain, säger jag.

-I did and his excuse was "I didn't know you were coming" and then he kissed me.

-He kissed you? frågar jag förvånat.

-Yeah, säger hon som att det var en självklarhet att jag borde veta det.

-Well, then I'm sure he likes you, säger jag själväkert och klappar henne lätt på huvudet. 

---

Inspirationen till sms-konversationen kommer från konversationerna jag och en av mina vänner brukar ha hehe

 

Hope you like it!♥

-C'mon tell me, I want to help, manar han på med en vänlig röst. Men vad ska jag säga? Anledningen är hans bästa kompis.

-But it's nothing, säger jag men jag börjar bara tänka på Niall och snart börjar jag gråta igen. Liam drar in mig i hans famn och kramar om mig länge.

-Can we at least give you a ride home, säger han och skjuter mig ifrån sig för att kunna titta på mig.

-No thanks, it's okay. I don't want to ruin you partynight, I'll just call a cab, säger jag och famlar med clutchen för att ta fram mobilen men Liam tar tag i min arm för att stoppa mig.

-No, I see you as my friend and I want to help you so just sit down in the car and we will drive you home, säger han och lägger armen om min rygg och leder mig mot bilen. Jag tittar lite försiktigt på Danielle, jag vill ju inte förstöra hennes kväll heller men hon fyrar av ett tröstande leende och öppnar dörren till förarsätet. Och snart är jag på väg tillbaka till mitt hotell igen.

---

Danielle saktar in bilen och svänger in vid trottoarkanten.

-Thanks for the ride, it was very nice of you and I wont take more time from your nigth, säger jag och öppnar bildörren och tar mig ut. Precis när jag ska stänga dörren säger Danielle något:

-Blake wait! Jag vänder blicken mot henne i väntan på att hon ska fortsätta.

-If you need to talk to someone I'm always here even though we aren't really friends, yet, säger hon och fyrar av ett leende vilket får mig att le också.

-Thanks, säger jag och sen stänger jag igen bildörren och går in på hotellet. När jag kommer in på mitt rum möts jag direkt av min spegelbild och ser nu hur mycket mitt smink runnit. Jag ser ut som en panda. Min blick vandrar ner till kläderna och en suck far ur min mun, a waste of outfit. Jag har inte satt på mig skorna sen jag tog av dom vid Zayns hus så jag har dom fortfarande i handen. Trött slänger jag dom på golvet och släpar mig bort till sängen som jag slänger mig på och på nästan en gång somnar jag. 

 

Jag öppnar sakta ögonen och får sedan blinka några gånger för att sikten ska blir klar. Sedan ligger jag bara kvar där ett tag och tänker med blicken stirrande rakt in i den vita väggen. Jag hade inte druckit en enda droppe alkohol eller tagit ett enda danssteg igår men min kropp känns ändå tung. Med mycket möda lyckas jag vända mig så jag ligger på rygg och sedan sätter jag mig upp. Blicken vandrar över hotellrummet, kläder ligger slängda lite överallt men annars är det väl rent. Jag funderar över vad jag ska göra. Inte bara just nu utan idag, imorgon, nästa vecka. Har jag ens någon anledning till att stanna kvar i London om inte Niall är med i bilden. Hela den här modell-grejen har ju stannat av lite nu såhär i början och inga vänner har jag ju direkt. Förutom Adam då om man kan räkna en person som man bara träffat en gång för vän. Blicken fäster sig på resväskan och i det ögonblicket bestämmer jag mig, jag ska hem. Jag är snabbt uppe på fötter och springer omkring i rummet för att samla ihop alla kläder och slänga dom i resväskan. Jag drar av mig kläderna från igår och slänger ner dom också innan jag tar en snabb dusch. Sedan sätter jag på mig ett par jeans och en t-shirt jag inte hunnit använda innan jag slänger ner resten av packningen och stänger sedan resväskan. Utan ork att varken fixa smink eller det fuktiga håret sätter jag på mig ett par solglasögon och håret hamnar i en toffs innan jag tar mina ögodelar och lämnar rummet. Jag fiskar upp mobilen ur jackfickan och kollar upp när nästa flyg till New York går, klockan fyra. Med en snabb titt på klockan räknar jag ut att jag har tre timmar på mig, det borde jag väl hinna? Jag ökar på stegen och är snabbt nere i receptionen där jag checkar ut. Ute på gatan vinkar jag direkt åt mig en taxi och säger åt honom att köra direkt till flygplatsen. Det tar ganska lång tid att åka dit men jag har fortfarande gott om tid på mig när vi kommer fram. Genom mobilen har jag ju bokat flygbiljetter under bilturen.

Efter incheckning, frukost och lite shopping i taxfreen får vi äntligen borda planet. Jag är exalterad, snart är jag hemma i mitt kära New York igen men en ledsamhet tynger ner mig. Jag hade verkligen trott att Niall gillade mig och sedan byggt upp förhoppningar som sedan krossats när det visade sig att jag hade haft fel. Flygplanet fylls snabbt på med pratglada britter och hemlängtande amerikaner. Vi är snart 10 000 meter upp i luften och jag sjunker in i en djup sömn.

 

Jag vaknar upp av ljuset som strålar in genom fönstret. Under de här dagarna som jag varit hemma har jag faktiskt inte sovit lika mycket som förut. Jag är nog gladare nu när jag har Harry även om jag saknar honom med djupet av mitt hjärta. Men jag är nog även stressad med farfar som ligger i koma och kan dö när som helst. Eller just nu har vi ju honom i respirator men vi ska stänga av den imorgon och låta honom somna in, för alltid. När dom tankarna bubblar upp sjunker mitt humör till botten men jag kravlar mig ur sängen och in i garderoben där jag väljer ut lite enkla kläder eftersom jag för det mesta bara är på sjukhuset eller hemma. Eller på starbucks för att köpa kaffe. Med kläderna på går jag ner till köket där både mamma och pappa sitter. Det är fortfarande en ovana att se pappa sitta vid frukostbordet även om han har gjort det de senaste dagarna då jag varit hemma. Han har tagit ledigt nu när farfar ligger i koma. Ett tyst godmorgon slipper förbi alla tres läppar och jag sätter mig ner och tar mig för av den framdukade maten. 

 

Mamma och pappa har redan åkt till sjukhuset men jag har ett inbokat skype-samtal med Harry och med hans fullspeckade schema går det inte att flytta fram. Dessutom ligger dom ju några timmar före i tiden också. Skypes speciella ringsignal ljuder och snart ser jag Harrys välbekanta ansikte i skärmen. Ett leende bredare än atlanten visar sig i mitt ansikte och jag vinkar till kameran.

-Hiii! säger jag glatt.

-Hi babe how are you? säger Harry och ler minst lika stort han.

-I'm fine, säger jag med en suck med tanke på farfar. Harry verkar känna av det genom kameran och frågar:

-How's your granddad then?

-Still in coma and we are turning off the respirator tomorrow, säger jag ledsamt.

-Wish I could be there, säger Harry och suckar hjälplöst. But we have a lot of preperation to do with the tour you know.

-Me too and how's it going with everything? frågar jag i ett försök att byta ämne då det är jobbigt att prata om farfar.

-Really good, I think this is going to be epic! säger han stolt.

-Can it be anything else?

-Dont think so, säger han skämtsamt och fortsätter sedan:

-I hope you'll come to the first show in february.

-Me too, but I'm sure I'll make it. I'll try to come before your birthday.

-I can't wait! säger Harry exalterat.

-Me neither, säger jag och ler åt honom. So did you talk to Blake?

-Yes, I saw her yesterday at Zayns birthday party actually.

-Oooh, So that's why you seem a bit tired, säger jag och Harry kliar sig skyldigt i nacken.

-But she disappeard almost right away, säger han sedan.

-Wasn't she with Niall? frågar jag förvånat.

-No he was... havin fun on his own, säger han tveksamt som att han inte borde berätta såna saker om sin bästa vän.

-Maybe that's why she left? säger jag prövande.

-I do think she caught him with another girl, säger Harry försiktigt som att han skämdes.

-That doesn't sound like the Niall I know, säger jag misstänksamt.

-He has been acting a little weird the last couple of days and he doesn't talk about Blake at all like he did before.

-She hasn't talked about him either, something is wrong.

-Yeah, I'm gonna talk to Niall.

-And I think I should try to call Blake later.

-And that remembers me; Even though how hard we partied yesterday and how much we misses our girlfriend we have work to do, säger han ledsamt.

-Okay, but remember that I love you to the moon and back a million times and misses you more than words can describe, säger jag ledsamt.

-And I love and misses you to the moon and back a billion times, säger Harry och jag skrattar.

-A kiss in three? säger jag och Harry nickar.

-1...

-2...

-3... Vi pressar våra läppar mot kameran på datorn och Harry gör några konstiga smackljud. Skrattandes lutar jag mig tillbaka och säger sedan:

-This is so stupid.

-But it's a comfort while sitting in this empty apartment, säger han.

-Yeah you're right. Harrys mobil börjar ringa och han tittar ner på mobilskärmen.

-I guess you have to go? frågar jag ledsamt.

-Yes but we, my young lady, will talk later, säger han. Jag slänger honom några slängkyssar och sedan säger vi hejdå och stänger ner samtalet.

---

50 whopp whoop!!!

-Nice to meet you Blake and I hope Adam take your number so I can see you again, säger Rosie och vinkar till Adam och mig som står ute på trottoaren igen efter att jag bytt om till mina vanliga kläder och betalat för hela outfiten som Rosie satt ihop. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Adam suckat åt sin syster vid det här laget men där kom en till. Själv skrattar jag bara till svar och säger ett "hejdå" innan jag vänder mig om och går med Adam längs trottoaren. 

-So how about a cup of coffee? säger jag och sparkar på ett godispapper som ligger slängt på marken.

-That sounds great! säger Adam och ler. 

-Maybe over there? säger jag och pekar över gatan mot ett café.

-My favorite, how did you know? säger han och flinar.

-I'm psychic, säger jag och skrattar. Och om jag tänker efter har jag inte varit så här glad på flera dagar.

---

Taxin stannar utanför Zayns stora villa. Precis som för snart två veckor sen. Fast då hade jag haft sällskap av Harry och Elise, nu är jag själv. Jag hör den dunkande musiken ända in i taxin och känner en nervositet bubbla där nere i magen. Orolig för vad jag ska göra när jag ser Niall. Orolig för vad han ska göra. Kommer han bara fortsätta ignorera mig? Jag fattar faktiskt ingenting om vad som hänt mellan oss två. Vad jag kommer ihåg var den senaste dejten jättetrevlig. Taxichauffören harklar sig och jag rycker till. Vant tar jag upp några sedlar ur clutchen som jag ger honom innan jag hoppar ur bilen. Så självsäkert jag kan går jag över trottoaren och går med nån grupp okända människor över Zayns tomt och upp till huset. De går rakt in vilket jag också gör men jag stannar precis innanför dörren och tittar mig omkring. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag blir bara stående där. Inte så fasligt länge då jag hör någon ropa på mig bland folkmassorna. Det är Harry som tränger sig förbi alla människor och kommer fram till mig.

-Hi, säger jag och vinkar men Harry tar tag i mig och ger mig en kram. Lite förvånat kramar jag honom tillbaka, han verkar inte riktigt nykter.

-You came! utropar han och slår ut med armarna omedveten om att han bara varit nån centimeter från att slå en kille bakom i ansiktet.

-Here I am! utropar jag och slår ut med armarna jag med men mer försiktigt så jag inte ska slå till någon. Harry skrattar och skålar i luften innan han tar en klunk av ölflaskan han har i handen. Jag skymtar Zayns quiff bland folkmassorna och det går upp för mig varför den här festen hålls i huvudtaget.

-Maybe I should wish Zayn happy birthday, säger jag och börjar gå mot rummet där jag sett honom.

-No, wait! He is not in there, he is in the kitchen, säger Harry och stoppar mig och pekar mot köket som ligger åt andra hållet.

-I just saw him Harry, skrattar jag och går runt Harry som ställt sig framför mig när han stoppat mig. 

-But Blake just... suckar Harry men avbryter sig själv när jag redan kommit därifrån. Jag kliver in i rummet och kollar mig omkring för att se vart Zayn tagit vägen men jag ser något helt annat och förstår då varför Harry inte ville att jag skulle gå in här. På andra sidan rummet står Niall, med en tjej. En blond tjej med Nialls tunga nedtryckt i halsen. Jag stelnar till och stirrar bara på dom två i chock. Plötsligt lutar sig Niall bort från tjejen och tittat över rummet och hans blick fastnar i min. Vi stirrar på varandra ett tag. Även om han står på andra sidan av ett stort rum fyllt av högljudda dansade människor ser jag den förtvivlan som visar sig i hans ögon. Tjejen han står med tar tag i hans haka för att vända hans ansikte mot henne men han tar sig ur hennes grepp och sätter fart mot mitt håll. En miljon tankar snurrar runt i mitt huvud men de handlar alla om samma sak; vad ska jag göra? Slutsatsen blir att vända på klacken och gå därifrån. Jag klarar inte av att prata med honom just nu, jag klarar inte ens av den här festen. Jag flyr ut ur huset och småjoggar så gått det går i de höga klackarna över den stenbelagda gången mot vägen. Frustrerat stannar jag och tar av mig skorna. Marken är iskall då det bara är Januari men jag orkar inte bry mig. Någon kommer småspringande bakom mig och snart hör jag Nialls röst:

-Blake! Jag tar ett djupt andetag men börjar sedan gå igen. Niall kommer efter och tar tag i min arm för att stoppa mig och få mig att vända mig mot honom. Jag sätter på ett pokerface och förbereder mig för att höra hans ursäkt.

-What? säger jag så oberört jag kan men rösten svajar till så jag lyckas inte alls.

-Blake, please just... säger han och tittar skamset ner i marken.

-Just what? manar jag på och spänner blicken på honom. Han tittar upp på mig och hans blick som möter min är sorgsen.

-I... I'm sorry, slänger han ur sig.

-For what? It's not like we are together. it's quite hard to have a relationship when one of the two are ignoring the other, snäser jag. Han kliar sig skamset i bakhuvudet och vänder bort blicken.

-I didn't know you were coming tonight, I'm sorry, säger han tyst.

-God, I'm not just mad about that you just kissed another girl here tonight. It's that we've been on many dates and you haven't even kissed me yet and then I walk in here and the first thing I see is you with you tounge down some random girls throat and I guess you met her here tonight, or maybe you have been so busy with her you haven't had the time to talk to me. If you don't like me just say it so I don't have to guess. Niall står tyst och när han inte svarar vänder jag mig om för att gå men Niall stoppar mig igen. Han drar mig intill sig och pressar sin läppar mot mina. Den är snabbt över och jag stirrar bara pafft på Niall. Niall vågar sig på ett leende men jag kan bara inte ge honom ett tillbaka.

-It's to late Niall, viskar jag och vänder på klacken och går. Den här gången stoppas jag inte av honom vilket är bra för tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Efter den där kyssen brister allt. Den var nära till perfekt, jag hade känt en stöt genom min kropp, världen omkring hade stannat och jag hade... njutit. Jag har helt klart känslor för honom och jag är säker på att han hade känt samma sak. Men samtidigt kände jag mig äcklad, han hade för bara några minuter sen haft sina läppar mot någon annans. Det är inte så här en första kyss ska vara. Jag kommer ut på trottoaren och ser att en buss stannat vi en busshållplats längre bort och jag börjar springa mot den. Men den startar när jag bara är tio meter ifrån och börjar rulla nerför gatan. En suck slipper ur min mun och jag stannar och stirrar efter den.

-Blake? hör jag någon säga bakom mig. Förvånat vänder jag mig om och ser att det är Liam och Danielle.

-Ehm, yes, säger jag och torkar snabbt bort tårarna på mina kinder.

-Are you crying? frågar Liam och tittar misstänksamt på mig.

-No, me feets are just really cold, säger jag som en dålig ursäkt. Liam höjer ett ögonbryn till svar eftersom kalla fötter inte har ett dugg att göra med tårar.

-You are crying, säger han och tar några steg mot mig.

-What happened? frågar han försiktigt och lägger en hand på min axel.

-Nothing, säger jag och tittar bort, rädd för att om jag möter hans ögon kommer det börja rinna fler tårar igen.

-C'mon tell me, I want to help, manar han på med en vänlig röst. Men vad ska jag säga? Anledningen är hans bästa kompis.

-But it's nothing, säger jag men jag börjar bara tänka på Niall och snart börjar jag gråta igen. Liam drar in mig i hans famn och kramar om mig länge.

-Can we at least give you a ride home, säger han och skjuter mig ifrån sig för att kunna titta på mig.

-No thanks, it's okay. I don't want to ruin you partynight, I'll just call a cab, säger jag och famlar med clutchen för att ta fram mobilen men Liam tar tag i min arm för att stoppa mig.

-No, I see you as my friend and I want to help you so just sit down in the car and we will drive you home, säger han och lägger armen om min rygg och leder mig mot bilen. Jag tittar lite försiktigt på Danielle, jag vill ju inte förstöra hennes kväll heller men hon fyrar av ett tröstande leende och öppnar dörren till förarsätet. Och snart är jag på väg tillbaka till mitt hotell igen.

---

 Långa kapitel nu för tiden eller vad tycker ni? :)

-So are you coming to Zayns birthday party? frågar han.

-Is he having a birthday party? frågar jag förvånat. Jag vet att han fyller år i Januari men jag har inte hört ett ljud om en fest.

-Haven't Niall told you? frågar han förvånat.

-No, säger jag osäkert.

-That's weird but you should come! It's at Zayns house 12 of January at like ten o'clock.

-Okay, thanks, säger jag och känner mig lite bättre till mods. Då kan jag prata med Niall.

-Well se you then, bye! säger Harry och lägger på. Nu hade jag äntligen en anledning till att gå ut, för att köpa en klänning till festen!

---

Förvirrat går jag längs trottoaren och tittar åt alla håll. Efter bara en halvtimme ute bland butikerna har jag nu tappat bort mig totalt. Jag överskattade mitt lokalsinne måste jag säga. När jag kommer fram till en korsning tittar jag åt alla möjliga håll men känner inte igen mig alls. Vart shoppade jag med Elise egentligen?

-Exuse me, säger någon bredvid mig. Förvånat vrider jag på huvudet och ser att de två orden kommit från en ung kille. Han har mörkbrunt år och mörka ögon. Han har klätt sig själv i tajta jeans och en vit tröja med en skinnjacka över och på fötterna har han ett par svarta converse, precis som jag. Det ser förfärligt kallt ut då jag själv fortfarande använder min vinterjacka och vantar, mössa och halsduk. Ett skratt slipper ut hans torra läppar som han sedan fuktar med tungan.

-I couldn't help but notice how lost you look, säger han och ler. Jag skrattar till och slänger generat blicken ner i trottoaren.

-Yeah I'm not from here, säger jag och tittar upp på killen igen som fortfarande har kvar leendet på sina läppar.

-Maybe I can help you, where are you going?

-I don't know, säger jag med en suck och han höjer på ögonbrynet lite retsamt till svar.

-I'm going to this party and need a dress but I can't find any good stores, säger jag uppgivet. Han verkar fundera en stund men skiner sedan upp.

-You know what? My sister works in a clothing store, maybe she can help you? Han ler stolt åt hans egen ide och jag kan inget annat än att le tillbaka.

-Okay, why not? säger jag och skrattar till.

-Come on then! säger han och börjar genast gå och jag går efter honom.

-Wow, you english men are very polite, säger jag och drar upp handväskan högre upp på axeln efter att den glidit ner.

-Well I have a reoutation to maintain. On the other hand, I haven't introducet myself, I'm Adam, säger han och räcker fam handen samtidigt som han saktar in farten och stannar.

-Blake, säger jag och tar emot hans hand. Ett mutter hörs bakom oss och när vi båda vänder dit blicken möts vi av en sur blick från en gammal farbror. Vi släpper snabbt varandras hand och följer han med blicken när han passerar oss medan han slänger irriterade blickar mot oss.

-Well, not everyone is that polite, säger Adam och vi båda bryter ut i ett skratt.

 

Adam håller upp glasdörren åt mig och jag kliver in i den lilla butiken. Jag tittar mig faschinerat omkring bland alla fägglada kläder och accessoarer. En ung tjej med lika mörkbrunt hår som Adam kommer gående med snabb takt och lägger armarna om honom.

-How's it going brother? And you brought a girl, säger hon och vänder sig mot.

-I hope she came with you or this will be awkward, säger hon och går med blicken från mig till Adam och sedan tillbaka till mig.

-Yes, I came with him, säger jag och skrattar till. Sedan sträcker jag fram handen och presenterar mig.

-Rosie, säger hon och tar emot min hand och skakar om den innan hon släpper den igen. 

-Ehm she need help to find a dress to a party, slänger Adam ur sig.

-Oh, and you came to me? säger hon exalterat.

-Yeah, I'm not from here so I was totally lost and then Adam came riding on his white horse to save me and he brought me here, förklarar jag.

-How romantic! skrattar hon. Lite paff av vad hon just sagt sneglar jag på Adam som ger mig en "ursäkta-min pinsamma-syster-blick". Rosie iaktar oss och lutar sig sedan närmre mig.

-He is single, viskar hon i mitt öra men högt nog för att han ska höra.

-Rosie! säger han besvärat.

-What? you are single, it's noting to be ashemed of, säger hon.

-It's not that I am ashamed of, it's you. Hon himlar med ögonen och vänder sig sedan mot mig.

-So are you single? frågar hon. Adam stönar högt och slänger upp armarna i luften för att visa hur hopplös Rosie är. Själv blir jag lite förvånad över frågan men öppnar munnen för att svara.

-Yes, säger jag lite osäkert. Jag är ju fortfarande inte helt säker med hela den här Niall-grejen.

-You see Adam, here you have a cute girl that's single who actually talks to you, säger hon till Adam och han suckar ännu en gång. Jag små-ler lite åt syskonbråket som pågår. Själv är jag ensambarn men har alltid önskat mig en bror eller syster som jag skulle kunna bråka med precis så här.

-Come on, let's find you a dress! Rosie väcker mig ur mina tankar när hon drar mig från platsen och längre in i butiken. Jag ser att Adam satt sig ner på en pall innan jag försvinner in bland alla kläder hängandes på galgar. Det är inte en sån typ av butik jag brukar handla i där allting ligger perfekt och är sorterat i färg eller designer utan allt ligger eller hänger lite som det vill. 

-What about his one? säger hon och håller upp en ljusrosa kort tajt klännig framför sig.

-I'm not so much for that kind of colours, säger jag ursäktande.

-Okay, säger hon och hänger tillbaka klänningen och fortsätter sedan gå längs alla rader av kläder.

-This one? säger hon och håller upp en svart puffig klänning med blommor inbroderade nertill. Jag skakar på huvudet och Rosie hänger ännu en gång tillbaka det hon tagit fram.

Efter allt från kort-kort till fjädrar hittar vi nog äntligen det vi letar efter. Hon håller upp en kort klänning med en volang gjord av blå spets. Jag nickar glatt på huvudet och Rose ler stolt och går sedan bort till omklädningsrummen. Hon håller upp dörren till ett bås och jag kliver in. Rosie ger mig klänningen och stänger sedan dörren efter mig. Jag tar sakta av mig jackan, tröjan, skorna och sedan de tajta jeansen. Jag drar på mig klänningen och med lite möda får jag upp dragkedjan på ryggen. När jag möts av mig själv i spegeln ler jag jag lite smått, den sitter perfekt. Det är The Dress. En knackning hörs på dörren och jag öppnar den och sticker ut huvudet. Där står Rosie och hon har ett par mörkblå höklackade skor med en gulddetalj på, en clutch i samma färger som skorna, en mörkblå kavaj och lite guldsmycken i famnen. Hon sträcker allt över till mig och visar att jag ska gå in i provhytten igen och sätta på mig allt. Jag gör som hon visat och vänder mig mot spegeln ännu en gång. Hela outfiten är perfekt, Rosie är verkligen bra på det här. Jag snurrar runt ett varv och inspekterar mig själv innan jag går ut igen. Nu står även Adam och han öppnar munnen lite pafft när jag kliver ut från provhytten. Rosie klappar glatt i händerna och går ett varv runt mig för att inspektera hennes verk.

-Isn't she beautiful? frågar Rosie Adam.

-Ehm yes, the outfit is great, säger han lite tafatt och vänder bort blicken från oss.

-Not the clothes, isn't she pretty, säger hon och tar tag i min haka och vänder mitt ansikte mot Adam.

-Ehm yes, I guess, säger han blygt och vrider bort ansiktet ännu längre. Rosie skakar uppgivet på huvudet samtidigt som hon drar i mina kläder för att få det perfekt. Själv ler jag lite för mig själv åt hur sött-awkward han är

 

-Nice to meet you Blake and I hope Adam take your number so I can see you again, säger Rosie och vinkar till Adam och mig som står ute på trottoaren igen efter att jag bytt om till mina vanliga kläder och betalat för hela outfiten som Rosie satt ihop. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Adam suckat åt sin syster vid det här laget men där kom en till. Själv skrattar jag bara till svar och säger ett "hejdå" innan jag vänder mig om och går med Adam längs trottoaren. 

-So how about a cup of coffee? säger jag och sparkar på ett godispapper som ligger slängt på marken.

-That sounds great! säger Adam och ler. 

-Maybe over there? säger jag och pekar över gatan mot ett café.

-My favorite, how did you know? säger han och flinar.

-I'm psychic, säger jag och skrattar. Och om jag tänker efter har jag inte varit så här glad på flera dagar.

---

And here you have chapter 48! Snart uppe i kapitel 50, helt sjukt ju!

Dörren till hotellet öppnas och in kliver Niall. Jag reser mig snabbt och går fram till honom och ger honom en kram och får en kyss på kinden vilket jag rodnar åt. Han tar mig i handen och jag följer efter honom ut där en bil står och väntar på oss. 

-You're not wearing high heels, säger han och tittar ner på mina nya svarta converse.

-I hate high heels, säger jag. Niall skrattar och öppnar sedan bildörren åt mig. Jag hoppar in och han kommer sedan efter. 

-So were are er going this time? frågar jag och rättar till klänningen i knät.

-Surprice! säger han och blinkar med ena ögat vilket får mig att börja skratta.

---

 

Taxin stannar utanför en biosalong och vi tar oss ur bilen.

-I'm not so good at this whole dating thing but I've heard that it's common that you watch movies, säger han och tar försiktigt min hand.

-Yeah, I've heard that too, säger jag och ler. Vi tar oss snabbt in i värmen där det är fullt med folk. Niall blir genast lite obekväm, jag antar att han är orolig att någon ska känna igen honom. Han tittar sig oroligt omkring men av vad jag kan se är alla fullt upptagna med sitt.

-So what movie are they showing? frågar jag.

-I've heard that "after earth" is good, säger Niall och pekar på en affisch med Will Smith och Jaden Smith. 

-Yeaht that sounds good, säger jag och vi går bort till biljettkassan för att beställa biljetter och går sedan in i bio salongen.

 

En film och en snabb middag på nandos senare står vi utanför mitt hotell igen. Det ligger en tystnad mellan oss med Londons trafik i bakgrunden men det stängs ut av mina tankar. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Som tur är behöver jag inte ta det beslutet för Niall harklar sig och jag tittar upp på honom. 

-Well,  goodnight, säger han. Sakta böjer an sig fram och jag är 100 procent säker på att han ska kyssa mig på läpparna så jag sluter ögonen och förbereder mina läppar inför en kyss men när jag känner att han bara är någon centimeter ifrån svänger han av och placerar sina läppar mot min kind. Förvånat slår jag upp ögonen och ser hur Niall sakta avlägsnar sina läppar och rätar på sig.

-bye! säger han snabbt och jag kan se att han rodnar även om det lätt skulle misstas för att kylan färgat han kinder.

-Goodnight, säger jag lite tafatt och han dyker sedan in i taxin och åker iväg och frågorna börjar snurra i huvudet medan jag går in på hotellet. Varför kysste han mig inte på läpparna? Är han blyg? Vi har ju trots allt varit på flera dejter så en kyss skulle bara förbättra vår relation. Han kanske är osäker på hur jag känner? Eller... Han kanske inte gillar mig på det sättet. Han kanske ville träffas för att säga att han inte gillar mig på det sättet men inte vågade? Jag kommer in på mitt rum och sliter snabbt av mig skorna och ytterkläderna för att sedan slänga mig på sängen. Samma frågor, teorier och tankar snurrar runt i huvudet och tar nästan kol på mig ända tills jag somnar.

 

Flera dagar går efter den där dejten utan att Niall hör av sig. Jag provade att skicka ett sms bara för att höra hur det är med honom och han svarade med ett kortfattat "I'm fine xx". Under förvirring tar jag mig igenom dagarna som går. Jag gör testfotograferingen men resten av tiden spenderar jag gått som i mitt rum. Lite skype-samtal med Elise är den enda sociala kontakten jag har och jag börjar sakta men säkert bli tokig på att vara här i London alldeles själv. 

En kväll när jag sitter själv på mitt hotellrum och tittar på nån engelsk tv serie ringer min mobil. Jag är säker på att det antingen är Siv eller Elise men när jag tar upp mobilen för att svara lyser Harrys namn upp skärmen och jag rynkar förvånat pannan.

-Hello? säger jag i luren samtidigt som jag sänker ljudet på tvn.

-Hi! I just wanted to hear how's it with you, säger Harry i andra änden.

-Elise told you to call right? säger jag med en suck.

-Ehm kind of but I am actually wondering what happened with you. Niall don't tell us anything.

-I'm fine, säger jag och undviker att prata om Niall eftersom jag inte har en aning vart han tagit vägen.

-So are you coming to Zayns birthday party? frågar han.

-Is he having a birthday party? frågar jag förvånat. Jag vet att han fyller år i Januari men jag har inte hört ett ljud om en fest.

-Haven't Niall told you? frågar han förvånat.

-No, säger jag osäkert.

-That's weird but you should come! It's at Zayns house 12 of January at like ten o'clock.

-Okay, thanks, säger jag och känner mig lite bättre till mods. Då kan jag prata med Niall.

-Well se you then, bye! säger Harry och lägger på. Nu hade jag äntligen en anledning till att gå ut, för att köpa en klänning till festen!

---

Här har ni kapitel 47! Hinner inte fixa bilderna nu för måste skriva på min biologi uppsatts och har dessutom ingen ide till vad bildern ska föreställa så det får vänta