The only one I wanted - kapitel 53
-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:
-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.
Blakes perspektiv:
Elise har sprungit långt i förväg upp för trapporna. Förståeligt då hon inte träffat Harry på flera veckor. Själv går jag i normal takt upp för trapporna. Kanske lite segare än normalt om jag ska vara ärlig. Allt påminner på nåt sätt om Niall, han var liksom det enda riktigt speciella som hänt här. Gud, vad är det med mig? Vi har inte ens varit ihop. Jag kommer till slut upp på rätt våning och ser att Elise lämnat sin väska utanför och dörren står vidöppen. Jag tar mig förbi hennes gigantiska väska och får in min egen och som den snälla själ jag är tar jag in hennes också och stänger sedan dörren. Jag hör skratt från Elise och sedan att hon säger något jag inte kan tyda medan jag tar av mig ytterkläderna och börjar sedan gå igenom hallen för att komma till platsen dom befinner sig på. Jag stannar tvärt när jag kommer in i rummet och ser att en annan person gör samma sak fast från ett annat håll, Niall. Tystnad sprider sig i rummet och alla ger varandra blickar. Elise och Harry ligger konstigt nog bredvid varandra på golvet men mitt fokus just nu ligger på Niall. Jag vill inte prata, jag vill inte se honom, jag vill inte ha han här. När ingen annan verka ha något att säga och tröttnar jag.
-You have at least two days before seeing him, yeah sure, mumlar jag irriterat samtidigt som jag går igenom rummet för att komma till gästrummet jag sovit i förut. Bort från alla blickar och den jobbiga tystnaden som inte verkade ha ett slut.
Rummet är nedsläckt, det enda ljus kommer från dörröppningen och Londons sken utanför fönstret. Jag går fram till fönstert och blickar ut. Jag har inte varit här på några veckor men ändå känns det som om jag aldrig åkt. Samma syn som alltid när jag tittade ut igenom fönstret. Samma syn om jag tittade in mot rummet också för den delen. Plötsligt tänds taklampan och när jag vänder mig om ser jag att Niall klivit in i rummet och stänger dörren efter sig. Jag lutar mig mot fönsterbrädet och följer Niall med blicken när han går genom rummet för att sätta sig på sängkanten. Det blir tyst en stund men till slut öppnar han munnen.
-Ehm I guess we need to talk, säger han tyst och tittat upp på mig i en sekund innan han återvänder med blicken ner mot knät.
-Mm, mumlar jag bara till svar och tittar neråt jag också.
-Can't you sit down? frågar han och en suck slipper ur min mun men jag går bort till sängen och sätter mig i skräddarställning i hörnet. Han lägger blicken i min och en tystnad lägger sig innan han börjar prata.
-I know you're mad at me bu... säger han men jag avbryter:
-I'm not mad, I'm disappointed. I just feel betrayed which is weird when we weren't even together but I felt like something was going on between us two and then you just suddenly stopped ringing and stuff you know. I'm confused. Det blir tyst, Niall drar efter andan och släpper mig inte med blicken.
-I feel confused too. I haven't been in a reletionship for years. Not since we became so famous anyway and I kind of felt scared. Not scared of being with you but scared of that the whole world would see us. Romours will go around, magazines, gossip sites, hate to you. I see it happen to the other lads and I just thought it would be easier if I was single, just drama free. But then I met you and got feelings for you so I kind of run away, but I regrettet it but then it was to late. So I'm sorry. Det blir tyst igen. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska sätta ord på mina känslor. Nu när jag fick höra hans sida av saken kunde jag faktiskt förstå även om han inte hanterat det på bästa sätt.
-Well, I forgive you, säger jag och ger honom ett halvt leende.
-You do? säger han och ser chockad ut och jag nickar till svar. Han spricker upp i ett leende vilket får även mig att le större. Plötsligt böjer han sig fram och ger mig en kram men det blir så plötsligt så jag inte hinner reagera och jag tappar balansen och börjar falla bakåt. Jag lägger armarn runt Niall i mitt sista försök att stanna kvar på sängen men istället för att stanna uppe på sängen drar jag med mig Niall ner. Jag slår i golvet med en duns och Niall kommer efter och landar rakt på mig. Som tur är var det inte ett högt fall och ingen större skada är skedd. Vi båda börjar skratta åt händelsen och Niall rullar av mig och lägger sig bredvid. När skratten fejdat ut reser vi oss båda upp och jag rättar till kläderna lite innan jag möter Niall ögon igen.
-So do you wanna give us a second chance? frågar han. I promise I'll go all in this time.
-Yes, säger jag och sträcker fram handen för att vi sedan ska med stora leenden kunna skaka hand på det.
Elises perspektiv:
Jag och Harry har tagit oss från golvet till barstolarna och sitter osch äter på en bit brownie vi hittat i kylskåpet när Niall och Blake kommer ut. De verkar inte vara osams längre i alla fall med tanke på att de faktiskt ler mot varandra.
-So? frågar Harry nyfiket och vi båda tittar på dom med spänning. Niall nickar till svar för att bekräfta det vi hoppats på och jag spricker upp i ett leende.
-That's awesome, now we can go on dubble dates and stuff! säger jag exalterat och alla tre tittar på mig i någon sekund innan de bryter ut i skratt.
Jag suger på att skriva sånt där pratgrejs men aja here it is!
Kommentarer
Trackback
