Jag ser Harrys huvud kika in med ett leende som snabbt byts ut mot en chockad blick. -Omg I'm so so so sorry! I will be waiting outside, säger han snabbt och försvinner ut igen. Jag andas ut ochtittar ner för att se hur mycket jag lyckats dölja. T-shirten hade bara täckt min överkropp så han hade klart och tydligt sett mina rosa trosor med röda hjärtan på. Gud så pinsamt! Jag lyckas ta mig ur chocken och går sakta in i garderoben och tar på mig det första jag hittar: ett par mörka jeans och en grå t-shirt med rolling stones tryck. Sakta hasar jag mot dörren, rädd för att möta Harry som nyss sett mig i underkläder.

---

Jag öppnar sakta dörren och kikar ut. Harry står lutad mot väggen några meter bort. Jag tar ett till djupt andetag och tar sedan ett kliv ut. Harry hör mig och tittar upp.

-Hello beautiful, säger han charmigt och går emot mig. Jag känner hur jag rodnar och vänder ner blicken i golvet. -Sorry for walking in on you like that, fortsätter Harry. Jag kollar upp och ser att nu är det Harry som tittar ner i golvet.

-Ehm it's okay, mumlar jag. Harry tittar upp på mig igen med ett charmigt leende.

-So what are you doing here? frågar jag.

-I wanted to see you of course!

-And you couldn't like call and tell me not to be half-naked in my room by then, säger jag sarkastiskt.

-Sorry, I will remember that. Jag nickar till svar och ler svagt.

-And by the way, I like your panties, säger han med ett leende och slår mig lätt på armen med sin knytnäve. Jag spärrar upp ögonen och kinderna blir snabbt varma.

-So do you want to go outside or stay here, or what do you want to do? säger Harry naturligt precis som om han inte just sagt världens pinsamaste sak. Jag tar ett djup andetag och säger:

-And who said I was free today? och börjar gå mot trappan och jag hör hur Harry skyndar efter.

-You aren't? frågar han. Jag tittar upp på honom och ler hemlighetsfullt.

-So what are you doing? fortsätter han oroligt.

-stuff.

-What? What stuff?

-You know, girl stuff, säger jag med en axelryckning.

-And what is girl stuff? frågar han oförstående.

-I'm just messing whit you, säger jag och knuffar till honom lätt på armen.

-Oh, so you are free today?

-Aha, säger jag och nickar.

-Great! säger han och lägger armen runt min axlar och drar mig närmare honom och jag ler lite för mig själv.

 

-It's quite amazing that no fans have mobbed you, säger jag när vi går längs en väg i central park med varsin glass i handen efter att vi ätit lunch.

-I guess they dont recongnise me, säger han.

-I bet they would recognise you even if you shaved all your hair off and wore a tellitubbie costume and now you are only wearing sunglasses. Harry skrattar och knuffar med i sidan.

-We are going home the day after tomorrow, säger plötsligt Harry allvarligt med blicken fäst framåt.

-Oh... säger jag tyst.

-And we are working toworrow during the day but do you wanna do something tomorrow night maybe?

-Yes, I would love to! Harry ler mot och plötsligt tar han handen runt min strut med glass och trycker upp den i ansiktet på mig.

-Hey! ropar jag och börjar jaga honom för hämnd. När jag kommer ifatt hoppar jag upp på hans rygg och trycker upp min glass i hans ansikte. Vi ramlar ihop i en hög på gräsmattan och jag får ännu mer glass i ansiktet. Vi lägger oss bredvid varandra och skrattar, utan att bry sig om vem som ser.

 

När Harry och jag skiljts åt och jag är på väg hem ringer min telefon. När jag plockar upp den lyser Blakes namn på skärmen och jag svarar med ett leende.

-Hi! säger jag.

-You said you would call if Harry contacted you, säger Blake med en blandning av irritation och ledsamhet.

-I'm sorry but he just showed up at my apartment and I couldn't just say: Hey I need to call my friend and tell her we are hanging out because you know, I promised her to do that.

-It's okay, mumlar hon och jag får lite dåligt samvete.

-But hold on a second, how can you know? frågar jag förvånad eftersom att jag inte berättat om att Harry kommit hem till mig.

-That's why I'm calling you, there's pictures on you two on twitter. Jag stannar till.

-What? säger jag chockat.

-Yeah and everyone is trying to figure out who you are and everything!

-God...

-I know!

-Were are the pictures from? frågar jag och börjar gå igen.

-Central park, you are walking and talking. And don't worry you look good. Jag skrattar till. men avbryter mig snabbt.

-I guess everyone will know who I am very soon with all my "friends", säger jag sarkastiskt.

-Yeah you'r right, but I would never tell! försäkrar Blake

-Thanks, säger jag tacksamt.

-But hurry up home now before you get killed or something.

-Are people writing that they will kill me? säger jag förskräckt.

-Haha, no. Nobody will kill you, I was joking. Jag pustar ut.

-I really have to go no, bye! säger Blake.

-Bye, säger jag och trycker på röd lur. Plötsligt känner jag mig inte alls lika glad som innan. Har

folk tagit bilder på oss? Hade dom förföljt oss också? Utan att vi märkt dessutom. Jag tittar mig oroligt omkring ifall någon tar kort nu men ingen verkar lägga någon större uppmärksamhet mot mig. Jag snabbar ändå på stegen för att komma hem så fort som möjligt.

---

Det här kapitlet skulle egentligen kommit upp mycket tidigare men internet och blogg.se ville inte samarbeta. Men bättre sent än aldrig, right?

Kommentera vad ni tycker och gör mig glad♥

-OMG! Are you fucking kidding me? Why do you tell me this now? skriker Blake och jag får hålla telefonen en bit från örat i risk för att bli döv. Jag har precis berättat om min träff med Harry.

-Because you would have reacted just like that and I wanted to hear on this date or whatever it was, förklarar jag lugnt fast inombords skrek jag precis som Blake.

-So when will you meet him again, because you are meeting him again right?

-Hi said and I quote "Elise, I would love to meet you again", säger jag och försöker imitera Harrys röst. Blake tjuter till och jag får hålla mobilen längre bort från örat igen. 

Feel free to comment! ♥

-Can I like have your number? frågar han blygt.

-Ehm yeah sure, säger jag osäkert. Han tar upp mobilen och skriver in siffrorna jag rabblar upp. När jag och Blake sedan kommer ut i korridoren och dörren har stängts bakom oss tittar hon storögt på mig.

-Oh my god, what did just happen? säger hon exalterat. Jag bara skrattar till svar men inombords är jag precis som henne, helt totalt överlycklig.

---

Nästa morgon vaknar jag av att sängen vibrerar två gånger och jag förstår direkt att jag fått ett sms. Jag tar fram mobilen som jag har under kudden. Med bara ett öga öppet öppnar jag smset som är från ett nummer jag inte känner igen.

 

Båda ögonen spärras upp direkt. Kallade han mig nyss för babe? Att han smsade mig i huvudtaget. Jag funderar ett tag på vad jag ska svara. Jag vill inte verka tråkig och bara skriva ett "hi", men inte heller skriva något jag sedan kommer ångra. Till slut skriver jag:

 

Jag rullar över på rygg och stirrar upp i taket. Regn smattrar mot fönstret och när jag tittar dit ser jag att det spöregnar ute. Mobilen surrar till igen och jag plockar upp den från sängen.

 

Är klockan ett!? Jag tittar på klockan som står på nattduksbordet och mycket riktigt, klockan ät ett.

 

 

Skriver jag och återgår sedan till att stirra upp i taket medan jag väntar på svar.

 

jag läser smset några gånger, kommer han fråga om jag vill gå ut med honom?

 

Omg han tänker fråga om jag vill gå ut med honom!

 

Jag tar ett djuppt andetag och ler mot mobilen.

 

 

 

 

Jag lägger igrån mig mobilen och reser mig från sängen. Sex timmar kvar tills jag får träffa Harry igen. Jag sätter upp håret i en slarvig toffs lite snabbt innan jag går ner till köket för att äta frukost, eller brunch kanske man kan säga. Hela lägenheten är tom vilket jag tycker är skönt, jag är nästan aldrig själv. Antingen är hushållerskan eller kocken här, eller så är mina föräldrar hemma. Jag fixar i ordning några smörgåsar och sätter mig sedan ner vid bordet med The New York Times.

 

Vid klockan sex kliver jag ur duschen och går direkt in i garderoben för att välja kläder inför dejten-eller-vad-det-nu-är. Jag letar länge utan resultat. jag vill se bra ut men inte för överklädd, jag ska trots allt bara sitta i en mörk biosalong. Till slut blir det ett par svarta jeans, svarta converse och en vit mönstrad topp. Jag torkar håret och sminkar mig lite lätt och när jag sedan tittar på klockan är den redan fem i sju. Jag slänger stressat på mig jackan, sliter åt mig väskan och ett paraply och skyndar sedan till hissen för att åka ner och möta Harry utanför byggnaden. 

 

 

Jag håller andan, vågar inte ge ifrån mig ett ljud.

-Nope, no girls here, hör jag någon av killarna säga. Jag vrider på huvudet och tittar på Blake som sitter bredvid mig. Hon ler stolt mot mig. Männen mumlar något och försvinner sedan ut ur rummet. När vi hör att dörren slagit igen vågar vi lämna vårat gömställe. Jag rätar till min klänning och när jag tittar upp möts jag av tio mycket förvirrade ögon.

-Thanks guys! kvittrar Blake och tittar på killarna med stora ögon.

-Yep thanks guys but we need to go now, säger jag otåligt.

-But who are you? frågar han med lockigt hår, Harry.

-I'm Blake and this is Elise!

-Well I'm Harry and...

-I Know, avbryter Blake med ett tjut. Killarna och jag ryggar tillbaka av tjutet och Blake lägger handen över munnen.

-Sorry, säger hon.

-It's okay, we are used to it, säger Louis med en axelryckning. Blake ler lyckligt och tittar på var kille i bandet.

-Well, I... säger jag men blir avrbruten av Niall.

-Do you want a fruit, säger han och visar upp en skål med frukt. Blake tjuter lyckligt och tar ett rött äpple. Jag himlar med ögonen och drar Blake närmare mig för att viska.

-Blake I think we should leave.

-I'm alone in a room with five of the hottest guys on the planet, I'm not leaving until they drag me out of here, viskar hon tillbaka och går sedan tillbaka till delen av rummet där killarna står och snackar. Jag himlar med ögonen och följer efter.

-So how did you guys get backstage? frågar Liam.

-Well... säger Blake och tittar på mig efter hjälp men jag höjer bara ögonbrynen åt henne.

-Yeah, we... fortsätter Blake men avbryter sig igen.

-She took a barrette and locked up one of the doors with it, säger jag snabbt. Blake blänger surt på mig och klistrar sedan på ett leende.

-Really? säger Louis förvånat. Blake nickar till svar och han nickar imponerat tillbaka. 

-So did you like the concert? frågar Harry.

-Yes I loved it! säger Blake.

-And you? säger Harry och vänder sig mot mig och allas blickar vänds mot mig.

-Yes it was... nice, säger jag. Alla stannar till och stirrar på mig en stund till Blake säger:

-We sat at the front row, maybe you saw us? Killarna skakar på huvudet och Blake sänker ledset på axlarna. Genom halva konserten har hon tjatat om att Louis vinkat till henne. Killarna byter samtalsämne och börjar snacka om gamla minnen och Blake hänger på eftersom hon vet det mesta som finns att veta om dom här fem killarna. Jag själv går och sätter mig i en soffa som står ställd mot väggen. När jag suttit där ett tag och hållt på med mobilen känner jag att någon sätter sig ner bredvid mig. När tittar jag på personens ben ser jag till min förvåning inte Blakes svarta slitna jeans utan ett par ljusa chinos. När jag sedan kollar upp för att se vem det är möts jag av Harry leende ansikte.

-What are you doing here in the sofa? frågar han.

-You know, just the ordinary, putting together a plan to take over the world, säger jag. Harry skrattar och jag känner hur kinderna blir varma så jag tittar bort lite snabbt. När jag tittar tillbaka på Harry ler han fortfarande och man ser hans smilgropar.

-Are you from New york? frågar han.

-Yep, born and raised. Harry nickar bara till svar och när han öppnar munnen för att säga något avbryts han av Blake:

-Elise, we need to go now. Hon står redan vid dörren så jag ställer mig upp och det göt Harry också.

-I don't see you being draged out, säger jag till henne och hon bara lipar till svar. När jag precis ska ta ett steg för att följa efter Blake ut genom dörren stannar Harry mig.

-Can I like have your number? frågar han blygt.

-Ehm yeah sure, säger jag osäkert. Han tar upp mobilen och skriver in siffrorna jag rabblar upp. När jag och Blake sedan kommer ut i korridoren och dörren har stängts bakom oss tittar hon storögt på mig.

-Oh my god, what did just happen? säger hon exalterat. Jag bara skrattar till svar men inombords är jag precis som henne, helt totalt överlycklig.

---

Vet att jag lovade ett kapitel igår men var borta hela dagen och kom hem sent sen skulle jag upp vid sex så jag han inte, förlååååt! Det blev inte speciellt långt heller men det kanske, kanske kommer upp ett till idag! Ska sluta lova saker..

-Do you know what I got today! säger jag exalterat.
-Eh no?
-One direction concert tickets!
-What? Plötsligt lät hon mycket mer vaken.
-Yeah front row and everything!
-You have to be kidding me!
-No I am not, skrattar jag och lägger mig ner på sängen.
-When is it? frågar Blake ivirgt. Jag reser mig igen och går bort till dörren där jag slängt väskan på golvet. Jag plockar fram biljetterna och tittar på datumet, till min förvåning är konserten om bara två dagar.
-On friday, säger jag.
-Really, that is like two days from now!
-Yes it is, säger jag och ler för mig själv. Det känns bra att kunna göra en vän såhär glad.
-But I need to go now, säger jag och känner hur en gäspning är på väg.
-Okay, by I love you sooooo much, säger Blake. Jag skrattar och lägger sedan på.

---

När klockan slår fem på fredagseftermiddagen står jag i en hiss på väg upp till Blakes lägenhet. Hissdörrarna åker upp och jag möts av ett stort leende. Jag ler tillbaka och kliver sedan ut ur hissen för att ge Blake en kram.
-What do you think about my outfit? frågar Blake oroligt. Jag skrattar åt henne, det var första gången jag hörde henne säga ordet "outfit". Min blick glider över Blakes svarta converse, svarta slitna jeans och den röda och svart-rutiga skjortan.
-You look fine, säger jag med ett leende.
-You to, säger Blake med leende. Jag kollar ner på kläderna jag valt. En beige klänning med svarta nylon-tajts och svarta converse jag också eftersom vi antagligen kommer stå upp under hela konserten. Blake tar sin svarta skinnjacka och så går vi in i hissen.

Vi går ut på den folkfyllda trottoaren och börjar vår vandring mot McDonald's där vi tänker äta innan konserten. Inne på resturangen är det lika fullt som vanligt men vi lyckas hitta ett bord när vi fått vår mat.
-I can't believe I'm going to meet one direction! tjuter Blake när vi satt oss ner.
-You are not going to meet them, you are going to look at them while they are singing, påpekar jag med ett leende.
-Same thing, säger blake samtidigt som hon himlar med ögonen. Jag skrattar och hugger sedan in på min burgare. När maten är slut reser vi oss och går ut för att få tag på en taxi. Blake har ett leende på läpparna under hela bilfärden och jag kan inte sluta le åt henne. Jag betalar taxichauffören sedan kliver vi ut framför madison square garden där konserten ska vara. Blake studsar ivrigt fram mot entren och jag följer efter. Utanför står det en folksamling tjejer men vi pressar oss förbi den och lyckas komma in i entren. Som tur är har dom redan öppnat upp så man kan gå in och hitta sin plats. Vi får visa våra biljetter och får sedan en vägbeskrivning om vilken dörr vi ska gå in i. Eftersom både jag och Blake har varit här tidigare hittar vi rätt snabbt och kommer in i den gigantiska lokalen. Min blick far över publiksektionen och jag tänker på hur mycket folk det faktiskt kommer vara här inne när konserten drar igång. Blake drar i min arm och jag går efter henne genom första raden tills vi hittar våra platser som är ungefär precis mellan mitten och platserna längst ut. Lokalen är redan nästan full även fast den är en halv timme kvar. Vi sätter oss ner och tittar upp på scenen som är mörkbelagd men man kan höra hur folk håller på där uppe.
-We are in the same building as one direction, säger Blake exalterat. Jag ler bara mot henne och tar fram min mobil och går in på instagram.
-Blake! säger jag och håller upp kameran framför bådas ansikten. Mobilen klickar till när den tar kort och sedan vänder jag på den för att vi ska kunna se på bilden. Bilden blir inte så bra på grund av det dåliga ljuset i lokalen men jag orkar inte bry mig. Jag skriver "front row at the one directions concert, jealous?" och laddar sedan upp bilden. Jag och Blake pratar ett tag tills ljuset helt plötsligt går på och varenda människa i publiken skriker till. En video på killarna börjar visas på en stor skärm på scenen. Vi har rest oss upp och Blake är helt paralyserad och jag ser hur hennes ögon blir blanka. Videon börjar räkna ner från fem och snart springer fem killar ut på scenen. Det känns nästan som att taket ska rasa när hela rummet skriker och jublar. Blake hoppar och skriker och jag gör samma sak. Na Na Na drar igång och jag och Blake sjunger mer. Vi hoppar och sjunger faktiskt med under hela konserten och när killarna försvinner från scenen och konserten är slut känner jag mig faktiskt lite ledsen. Vi går efter alla ut ur konsertlokalen och kommer ut i samma korridor som vi gått i innan konserten. Jag fortsätter gå efter alla men någon tar tag i min handled och drar mig tillbaka. Jag vänder mig förvånat om och ser att det är Blake.
-Look, säger hon högt för att överrösta allt prat från de som går förbi. Hon pekar mot en dörr i motsatt håll i korridoren. Jag tittar frågande på henne.
-That's backstage, förklarar hon. Jag tittar ännnu mer frågande på henne och blir orolig för jag förstår nästan vad hon tänker på.
-Let's go in there, säger Blake och tittar på mig med ett leende.
-No no no, protesterar jag och drar mig ur henne grepp.
-Come on!
-What do you think will happen? That you will meet one direction and then you will go up to them an be like "Hey wanna hang out?"? säger jag med höjda ögonbryn.
-No but we can just watch...
-Is it even open? suckar jag och syftar på dörren.
-Let's try. Blake börjar gå mot dörren och jag följer snabbt efter för att stoppa henne.
-It's going to be securety and everything, försöker jag mig på men Blake bara igrorerar mig. När hon är framme vid dörren trycker hon ner handtaget och drar i dörren och som tur är, är den låst. Jag pustar ut men sätter snabbt andan i halsen när jag ser hur Blake tar ut ett hårspänne ur håret och viker upp det för att sedan trycka in det i låset. Jag vet att hon kan få upp dörrar efter att vi smög oss in i skolans pool. Ett klick hörs och jag stelnar till. Blake ler nöjt och öppnar dörren.
-Are you coming? frågar hon.
-Blake... säger jag varnande.
-Fine, I will go by myself. Hon öppnar dörren mer för att gå in. Jag suckar och går efter, jag tänker inte lämna henne helt själv. Dörren åker igen bakom mig och vi kommer in i en ny korridor. Blake börjar gå och jag går osäkert efter. Korridorerna är väl upplysta men det känns ändå läskigt, som om det ska komma en mördare springades efter oss. Plötsligt hör vi några röster längre bort i korridoren. Både Blake och jag stelnar till och sneglar på varandra. Lite längre fram skymtar jag en en korsning så jag börjar gå igen för att kunna svänga in där och komma undan vilka det nu är och hör att Blake kommer bakom mig. När vi är på väg att svänga hör vi någon ropa:
-Ey! Jag vänder blicken frammåt i korridoren och ser två stora svartklädda män komma gående emot oss. Jag tittar snabbt på Blake och sedan börjar vi springa. Vi hör hur männen ropar igen och dom börjar också springa. Paniken stiger i kroppen, vad kommer hända nu? En dörr öppnas längre fram i korridoren och jag börjar sakta in lite. Blake springer om mig och fram till dörren, jag ser hur hon knuffar in någon i rummet och försvinner in där själv. Jag springer dom sista metrarna och kommer också in i rummet. Jag stänger snabbt dörren och vänder blicken in mot rummet för att se vart Blake tog vägen. Men min blick hamnar på någon helt annan. Inne i rummet står alla fem killarna från one direction. Jag stelnar till och jag ser att Blake står likadant några meter bort. Killarnas blickar åker fram och tillbaka på oss och sedan tittar de på varandra.
-Ehm who are you? frågar Liam. Jag tittar osäkert på Blake.
-Don't tell them we are here, slänger hon ur sig innan hon dyker bakom en klädstång full med kläder. Hon vinkar till mig att följa efter, jag tittar fram och tillbaka på killarna som ser väldigt förvirrade ut innan jag dyker efter Blake
-What, who? säger Liam förvirrat. Precis då flyger dörren upp och jag kan se igenom kläderna att det är samma män som jagade oss.
-Have you seen two girls? säger en av männen andfått.

---

Mitt internet vill inte samarbeta idag så det blir ingen bild till kapitlet just nu men kan fixa det imorgon!

---

När vi kommer tillbaka till lägenheten några timmar senare går mamma direkt iväg till pappas arbetsrum för att ringa några samtal. Själv går jag bara upp på mitt rum och slänger mig i sängen med datorn i knät. Jag läser igenom alla nya tweet och kollar vad folk har haft för sig på facebook. När jag sedan tittar på klockan ser jag att det redan gått en timme. Ikväll ska jag och mamma följa med pappa på någon affärsmiddag. Jag stänger igen datorn och går in i garderoben för att hitta något lämpligt att ha på mig. Tillslut blir det en svart klänning som jag lägger på sängen och går sedan ner till köket där mamma nu är.

-When is the dinner? frågar jag.

-Seven. Jag nickar och går över till kylskåpet och häller upp juice i ett glas. Dagen går ganska segt, jag sitter vid datorn den mesta av tiden.

 

Nu står vi i hissen på väg upp till lägenheten där middagen ska hålla till. Jag tittar mig själv i hisspegeln. Mitt blonda hår är lockat och ser kortare ut än vanligt, det går bara precis nedanför axlarna. Hissdörrarna öppnas och vi kliver ut. Mr. Robertson som vi skulle på middag hos står lite längre bort i hallen och slår ut med armarna och utropar ett "hi" när han får syn på oss. Skorna ekar högt genom rummet när vi går fram till honom. Han tar i hand med mina föräldrar och tittar sedan på mig.

-But hi Elise shouldn't you be in college now? säger han och ler sitt överklass-leende. Jag ska precis till att öppna munnen för att säga något men mamma avbryter mig:

-She wantet to take a year off and maybe work a bit, you know get experince. Han nickar mot mamma och ler sedan svagt mot mig. Vi går in till matsalen och sätter oss ner vid det stora bordet. Pappa och Mr. Robertson börjar direkt prata jobb och mamma börjar prata med hans fru. Jag hatar sådana här middagar, jag var bara här för att representera familjen så jag satt mest tyst. Det värsta var att middagarna oftast höll på i flera timmar. När vi ätit förrätten, varmrätten och är inne på efterrätten har jag fortfarande inte sagt ett ord förrens Mrs. Robertson vänder sig mot mig.

-So do you like this band one direction? frågar hon.

-Ehm I don't really listen to music but yeah I've heard them and they have some good music, säger jag. 

-You know Miranda, my daughter bought some tickets but can't go because of school so maybe you want them? Jag tittar förvånat på henne.

-Yeah sure that would be fun, säger jag och vågar mig på ett leende. Mrs. Robertson reser på sig och försvinner ut ur rummet och kommer snart tillbaka med två biljetter i handen.

-Here you go! säger hon och sträcker över dom till mig när hon satt sig ner igen. Jag tar dom och kollar på biljetterna. Ögonen spärras upp när jag ser att det är frontrow dessutom, biljetterna måste ha varit väldigt dyra.

-Do you want me to pay or something? frågar jag Mrs. Robertson.

-No, säger hon och ler glatt. Jag ler också och lägger ner biljetterna i min väska. Jag ska nog fråga Blake om hon vill följa med, jag vet att hon gillar dom. När middagen äntligen är slut åker vi hem och jag går direkt till mitt rum för att ringa Blake. Visst klockan är halv två på natten men det här är stora nyheter. Det hinner bara gå en signal innan hon svarar.

-Hi? säger hon och jag kan ana på rösten att hon är trött.

-Do you know what I got today! säger jag exalterat.

-Eh no?

-One direction concert tickets!

-What? Plötsligt lät hon mycket mer vaken.

-Yeah front row and everything!

-You have to be kidding me!

-No I am not, skrattar jag och lägger mig ner på sängen.

-When is it? frågar Blake ivirgt. Jag reser mig igen och går bort till dörren där jag slängt väskan på golvet. Jag plockar fram biljetterna och tittar på datumet, till min förvåning är konserten om bara två dagar.

-On friday, säger jag.

-Really, that is like two days from now!

-Yes it is, säger jag och ler för mig själv. Det känns bra att kunna göra en vän såhär glad.

-But I need to go now, säger jag och känner hur en gäspning är på väg.

-Okay, by I love you sooooo much, säger Blake. Jag skrattar och lägger sedan på. 

 Omg... När jag nästan skrivit klart kapitlet så bestämde sig datorn för att hänga sig. Jag startade om datorn och  och när jag slog på den igen så fanns det inte kvar! Jag gick iväg och firade midsommar hos grannarna sedan kom jag hem igen och tänkte sätta mig ner och skriva om allting men vet ni vad? Då kom det fram igen! Slutet gott allting gott :)

Jag vaknar av att en taxi tutar argsint precis utanför fönstret. Jag stönar och pressar ansiktet djupt ner i kudden. Mamma måste ha öppnat fönstret för att "vädra", igen. Jag gör ett försök att somna om men alla New York ljud sätter stopp för det. När jag försiktigt öppnar ögonen för att se vad klockan är stönar jag ännu högre än första gången. Klockan är ett. Varför ska jag alltid sova så länge? Jag släpar mig ur sängen och drar på mig en morgonrock innan jag hasar mot köket där mamma sitter och läser tidningen. Hon tittar upp på mig och ler när jag kommer in.

-Good morning, säger hon.

-Good morning, säger jag samtidigt som jag plockar fram flingor

-Slept well?

-Yeah, tills ljudet av New York strömmade in igenom det öppna fönstret, säger jag och blänger på mamma. Hon ler bara mot mig och lägger ner tidningen i knät.

-Har du hittat nåt intressant jobb än? säger hon bara. Jag himlar med ögonen och säger ett tyst "nej" samtidigt som jag häller upp mjölk i en skål. 

-Du är 18 år Elise, du kan inte bo hemma hela livet vet du, säger hon och tittar allvarligt på mig.

-I know! säger jag irriterat. 

-Bra Elise. Hon ska alltid prata svenska när hon är allvarlig. Jag sätter mig ner vi bordet och äter snabbt upp min frukost innan jag återvänder till mitt rum där jag slänger mig ner på sängen. Nu har alla mina vänner åkt till College, förutom Blake. Men med hennes Percingar och dåliga uppförande i skolan gillar inte mina föräldrar att jag umgås med henne. Jag är 18 år! Jag får göra vad jag vill, jag nämner det bara inte för mamma och pappa... Vi träffades på kvarsättningen för ett år sedan. Jag hade kommit försent till en lektion och när läraren börjat tjata på mig hade jag kallat henne... ett ganska otrevligt ord. Blake hade skrattat åt händelsen när jag berättat där i kvarsittningssalen. Under hela kvarsittningen hade vi viskat och skickat lappar, det var början på en stark vänskap. Jag hade en pojkvän med namnet Chris, en lång snygg sportkille. Nu har jag dock gjort slut med Chris, han ska till Yale och jag litar inte riktigt på honom. Mina tankar avbryts av tre knackningar på min dörr. Jag sätter mig upp och ser att mamma står där med en kaffekopp i handen.

-So what are you doing today? frågar hon med mjuk röst. Jag rycker på axlarna till svar och tittar ner på mina händer som vilar på mina knän. Jag skulle behöva fixa naglarna, nagellacket har flagnat och vissa naglar är längre än andra.

-Maybe you want to do someting? säger mamma och jag hör att hon går längre in i rummet.

-Can we fix my nails, säger jag och håller upp händerna för att visa mina hemska naglar för mamma.

-Sure! säger hon glatt, hon hade antagligen väntat sig ett nej.

-I just have to get dressed, säger jag och kryper över sängen fram till kanten.

-Come down when you are ready! Hon vänder på klacken och lämnar rummet. Jag reser mig upp och går över rummet till min garderob. Jag öppnar dörrarna och kliver in. Jag tar bara det första bästa jag hittar och slänger det på sängen innan jag tar en snabbdusch. Jag sminkar mig och tar till sist på mig jeansen och T-shirten jag valt. När jag kommer till den nedre våningen av våran tvåvåningslägenhet sitter mamma i en fåtölj och läser en bok.

-Mum! Hon tittar upp och ler när hon får syn på mig. 

-Let's go then, säger hon och slår ihop boken och reser på sig. 

 

Vi får en tid på salongen och sitter nu och får våra naglar fixade. Jag kollar runt lite i rummet och blicken fastnar snabbt på kvinna bredvid. Hon har en stor snorkråka på överläppen. Jag antar att ingen vågat säga till eftersom just denna damen är känd för att vara väldigt otrevlig.

-Mum, viskar jag och mamma vänder sin uppmärksamhet mot mig.

-Kolla Tantens överläpp, säger jag. Mamma lutar sig fram lite för att se och man ser att hon kväver ett skratt när hon förstår vad jag syftar på. Jag ler mot henne och mamma ler busigt tillbaka.

-Kolla in hennes hatt dock, säger mamma. Jag vrider på huvudet och tittar upp mot hennes huvud. Skrattet utbryter på en gång från både mig och mamma när jag får syn på den hemska skapelsen. Det är en grön hatt med en buckett plastblommor på, hur kunde jag missa den? Damen vänder surt blicken mot oss och vi tystnar tvärt och sneglar på varandra. Vi gör ofta såhär, kommenterar folk på svenska. En gång hade jag sagt att en tjej haft en ful jacka när vi stod i en kö i en affär men oturligt nog var hon från Sverige. Hon hade sagt att hon tyckte jag var en äcklig h*ra och sedan gått därifrån. Vi hade bara börjat skratta och alla runt omkring hade bara tittat konstigt på oss eftersom dom inte förstod svenska. 

-It's done, säger kvinnan som fixat mina naglar. Jag tittar ner på fingrarna och ler nöjt.

-Thank you, säger jag och reser mig upp. Mamma är redan klar och hon betalar innan vi lämnar salongen och börjar gå mot vårat favorit kafé.

---

Första kapitlet klart, wihoo!

Elise är 18 år i storstaden New York. Hon har precis slutat High school och har spenderat en hel sommar med vänner. Nu börjar hösten sakta smyga sig på och alla vännerna åker till College där Elise valt att inte göra vilket hennes föräldrar inte är glada över. Hennes fader är vd och modern är f.d modell från Sverige men som nu bara är hemmafru. Deras bostad ligger i Manhattan, i en lägenhet. När hon får biljetter till en one direction konsert tar hon med sig sin vän Blake. Och väl på konserten händer nåt väldigt... oväntat.

---

Snart börjar det!

Ses i första kapitlet!