”Det känns fel att berätta det här men hon sa till mig att du är en hora eftersom du har en pojkvän hemma och ändå går ut med Niall eftersom han är känd” berättar Maggie och jag sätter nästan i halsen.

”What?” frågar jag förvånat.

”Hon säger det till alla.” bekräftar Amber och suger på sitt sugrör.

”Vad är hennes problem?” mumlar jag och lutar mig tillbaka på stolen.

”Jag tror i alla fall att hon är svartsjuk eftersom du har världens bästa pojkvän” säger Alex med ett flin.

”Vi är ju knappast ihop och sådär borde man väl inte säga när man själv har en egen pojkvän?” säger jag och Alex kinder blir lite rosa.

”Gjorde ni nåt medan han var här?” frågar Amber nyfiket men med en retsam ton. Alex kinder blir ännu mer röda och hon vinklar bort ansiktet så vi inte ska se det och vi andra börjar skratta.

”Hejsan!” säger jag glatt och får en kyss på kinden av Niall. Han håller upp dörren på bilen och tacksamt sätter jag mig ner. Under den här speciella tillställningen kände jag mig tvungen att ha klänning så nu har jag ännu en gång lånat kläder av Alex. En korallfärgad spetsklänning som satt tajt på mig vältränade kroppar. På fötterna har jag bara ett par hudfärgade ballerinaskor eftersom jag inte tagit tid i mitt liv att öva mig i att använda klack.

”Du är verkligen fin ikväll” säger Niall när han satt sig ner i sätet bredvid.

”Tack.” säger jag lite generat. ”Du med.” Niall ser lite förvånad ut av komplimangen och stannar till.

”Vad?”

”inget har bara aldrig blivit kallad fin av en dejt”

”Det är ju killens jobb att ge komplimanger, hårda regler inom dejting.” skämtar jag.

”Men regler är till för att brytas” säger Niall samtidigt som han vrider om nyckeln och bilen startar.

Vi stannar utanför ett stort hus i sten med en ganska hög häck framför. Hela området består av fina gamla byggnader med en typisk engelsk stil, alltså klängerväster i princip. Vi kliver ur bilen och vandrar uppför stengången upp till den svarta dörren. Niall knackar inte utan öppnar dörren på en gång. Innanför väntar en stor och magnifik hall med blankt stengolv och en trappa upp till andra våningen i samma material. Snart kommer en tjej ut från höger. Hon har lila hår och en svart klänning med en puffig kjol. På fötterna har hon de högsta klackarna jag någonsin sett. Hon ler stort mot oss och jag får för mig att det måste vara Danielle. Niall ger henne en kyss på kinden som hälsning sen vänder hon sig mot mig.

”Perrie.” hon räcker fram handen och leendet pryder fortfarande hennes läppar. Jaha så det var inte Danielle. Vems flickvän är det här då, jag känner ju igen namnet. Det är svårt att ta in fyra killars namn och sedan vilka som har flickvän och vad de heter.

”Abbey” säger jag och tar emot hennes hand.

”Så vart är turturduvorna?” frågar Niall.

”Dom är så uppe i de blå att de hade glömt att köpa potatis så nu har jag och Zayn köksansvaret”

”Har ingen annan kommit än?”

”Nej, sånt här brukar ju hända så dom håller sig nog borta” säger Perrie och Niall och hon skrattar och jag står sådär socially awkward bredvid.

”Ta av er nu så ka ni hjälpa till.” säger Perrie och pekar på våra jackor innan hon försvinner igen. Vi hänger upp jackorna och går sedan efter Perrie och kommer in i ett stort vitt kök. Vid köksbänken står Perrie och Zayn och hackar grönsaker. Båda tittar upp när vi kommer in och ler.

”Hej” säger Zayn och släpper kniven och går runt köksbänken för att hälsa. ”Zayn”

”Abbey” säger jag och tar emot hans framräckta hand.

”Jag vet” säger han och blinkar mot Niall.

”Nu får ni ta och hjälpa till här” säger Perrie och viftar med kniven mot oss och sedan på alla grönsaker som ligger framme på bänken.

”WOW! Lugna ner dig älskling” säger Zayn och håller upp båda händerna i försvar. Perrie ger honom en du-är-hopplös-blick men skrattar med oss andra. Zayn återvänder till sin plats bredvid Perrie och vi följer hans exempel. Snart kliver även Harry in i köket, han kommer jag i alla fall ihåg namnet på för Alex ständiga prat. Alla säger hej och sedan kommer han fram till mig.

”Harry” säger han och räcker fram handen.

”Abbey” säger jag och släpper kniven för att ta emot den.

”Jag vet” säger han och gör precis samma sak mot Niall som Zayn gjort.

”Behöver jag ens presentera mig för någon?” säger jag och ger Niall en blick som han besvarar med ett leende.  Harry sätter också igång att hacka grönsaker och snart hörs dörren öppnas och stängas igen. Det kommer ännu en kille in i köket med matkassar hängande längs sidorna. Han ser lite förvånad över skaran av människor som står i hans kök och skär grönsaker och kokar broccoli. Hans blick fastnar på mig och han ställer ner kassarna och kommer fram till mig.

”Hej, du måste vara Abbey. Fint första intryck du fick av mig nu då” säger han och tittar ner på gurkan jag höll på att kära i småbitar. Jag skrattar till och räcker fram handen.

”Och du måste vara Liam?” säger jag. Han nickar till svar och tar emot handen med ett leende. Ett skrik hörs och alla vänder blickarna mot ljudets källa. En tjej med lockigt hår snavar till på kassarna Liam ställt precis vid dörren men hon lyckas hålla sig kvar med fötterna på jorden tack vare att hon valt converse istället för högklackat.

”Liam!” säger hon och slår skämtsamt till honom i bakhuvudet.  ”Hej jag är Danielle.” Hon räcker fram handen mot mig och jag tar emot den.

”Abbey” säger jag och hon ler mot mig och sedan mot Niall.

”Så nu kan ni avlägsna er så ska jag och Liam fixa middagen” säger hon och viftar med händerna. Alla killar avlägsnar sig från köksbänken medan jag stannar kvar för att skära klart gurkan och Perrie säger:

”Men jag som tyckte det skulle vara kul att umgås såhär.”

”Stanna kvar du” säger Liam.

”Kvinnan hör hemma i köket” skämtar Harry och får tre mördarblickar till svar.

”Inte undra på att du är singel, Harry” säger Zayn och klappar honom på axeln.

”Det är 2013 Harry” säger Perrie.

”Ja, jag vet” säger han lite skämmigt.

”Tänkte bara berätta det eftersom du verkar leva på 1800-talet” Hon får high fives från mig och Danielle och Harry ser ut att skämmas när han har blicken ner i golvet.

”Nu tycker jag att vi män kan stanna här och laga mat medan kvinnorna kan göra vad de vill” föreslår Liam vilket alla går med på så vi byter plats. Det hör ljud från hallen igen och Danielle säger:

"Jag tar det, jag har ju ändå inget annat för mig."

middagen fortsätter i nästa kapitel.

En dålig nyhet är att min dator har virus och ska lämna in den imorgon. Förhoppningsvis får jag en lånedator men annars vet jag inte när nästa kapitel kommer. Jag får meddela det genom min mobil :))

”Så jag undrar om du vill vara min dejt på en middag med några av mina vänner” säger han och tittar hoppfullt på mig.

”Ja visst, när är den?”

”De har middag för familjen på lördagen så på söndag blir det”

”Är det någon som fyller år eller?” frågar jag nyfiket och Niall börjar le stolt.

”Nä, Liam och hans flickvän har förlovat sig” förklarar han. Jag tittar chockat på Niall, Alex har visat mig bilder på killarna med sina flickvänner och jag har en vag bild av paret.

”Oj, är inte det ganska personligt? Och jag som aldrig träffat dom, du borde kanske gå utan mig” säger jag och Niall skrattar lite.

”Det är lugnt, bara du inte går och berättar för varenda tidning i landet”

”Det lovar jag” säger jag och Niall ler.

”Nu ska jag inte låta dig frysa mer” säger han och vi stannar till. ”Jag hämtar dig på söndag runt sex”

”Okej” säger jag och får en kram innan vi går skilda vägar, jag mot tunnelbanan och Niall säkert mot sin miljonvilla.

”Han skrev Ellen på min kopp, hur kan man ens höra så fel?” säger Alex och inspekterar sin pappersmugg från starbucks fylld med en rykande latte. Jag skrattar och håller upp min egen med samma innehåll.

”Abbey funkade i alla fall” flinar jag och Alex räcker ut tungan åt mig. Vi börjar gå längs trottoaren på väg tillbaka till studenthemmet men plötsligt är det någon som ropar Alex namn. Vi vänder oss båda om och ser Meredith komma vandrande emot oss. Hon ler mot Alex och ger henne en kram men totalignorerar mig. Det har varit såhär ett tag nu och jag börjar bli trött på det.

”Hej!” säger hon och ler mot Alex.

”Hej.” säger Alex lite osäkert. Hon är nog lite förvirrad med den här ignorera-Abbey-grejen.

”Så vad gör du här i stan?” kvittrar Meredith.

”Jag och Abbey ville bara ha lite kaffe.” Meredith ger mig en snabb blick som bara visar irritation över hela min existens.

”Så när jag ändå träffar dig såhär kan jag ju meddela att det blir en extra fotbollsträning imorgon kväll runt sex eftersom vi har match på torsdag.”

”Okej, jag ska komma ihåg det” säger Alex och klistrar på ett leende.

”Okej men hejdå då.” Och så är Meredith borta igen och Alex och jag vänder oss om och börjar gå mot studenthemmet igen.

”Vad är hennes problem?” säger jag irriterat.

”Ingen aning, hon har varit såhär sedan Niall kom till fotbollsträningen.”

”Det kanske har något med det att göra?” mumlar jag.

”Jag kanske kan dra henne åt sidan och fråga lite diskret på söndag?” föreslår Alex.

”Söndag? Vad händer på söndag? Frågar jag förvirrat.

”Det är ju filmkväll för hela laget på söndag.” säger hon som att det var självklarast i världen. ”Meredith har ju bjudit alla… åh”

”Ja alla hon pratar med” suckar jag. Och Alex ger mig en medlidande blick. ”jag kan ju i alla fall inte ändå.” säger jag och känner mig genast på lite bättre humör när jag kommer att tänka på Niall.

”Juste, du får hänga med one direction medan jag får se she’s the man för hundrande gången.” säger Alex och ger ifrån sig en djup suck.

*

”Så din lagkapten pratar inte med dig och du har ingen aning om varför?” summerar min bror min livshistoria jag just dragit för honom.

”Japp.” bekräftar jag och nickar.

”Du borde ställa den där bitchen mot väggen.” säger han och tar en bit av sitt äpple. Lika ful i munnen som vanligt men innan jag hinner kommentera det knackar det på dörren. Conor ser förvånad ut som att han inte förväntade sig besök men försvinner ut i hallen för att se vem som vill träffa honom. Jag hör hur dörren öppnas och att han säger något i ett förvånat tonläge sedan hör jag en tjejs stämma:

”Jag fick sluta tidigare” Hon låter glad och pratar högt. Nyfiket går jag också ut i hallen och ser hur en mörkhårig kvinna tar av sig sin röda regnjacka. Den ser blöt ut och när jag tittar ut genom fönstret ser jag att det börjar regna.

”Jag är lite upptagen.” förklarar min bror för henne, ingen av dom har sett mig än. När hon hängt upp sin jacka vänder hon upp ansiktet och blicken fastnar direkt på mig. Hon är riktigt fin, för fin för att ägna min bror en blick. Håret är lite blött efter regnet men fina lockar slingrar sig fortfarande nerför hennes axlar. Hennes ögon är tydligt gröna och läpparna är fylliga och glänser från en läppglans. Hyn ser solbränd ut och får den vita T-shirten att lysa.

”Åh.” far det ur hennes mun och hon låter lite överrumplad. Conor vänder sig om och får också syn på mig.

”Rebecka det här är min syster Abbey, Abbey det här är Rebecka” säger han snabbt och Rebecka lyser genast upp i ett stort leende. Hennes tänder lyser vita och hon tar några steg emot mig.

”Hej! Din bror har berättat om dig, du spelar fotboll eller hur?” Jag nickar till svar.

”Men han har glömt att nämna dig” säger jag och vi båda ger min bror en blick. Han ser völdigt obekväm ut så Rebecka tar till orda istället.

”Vi har bara träffats i någon månad”

”Vadå dejtar ni?” Frågar jag skeptiskt.

”Vad ska det betyda?” frågar min bror och tar ett steg fram och slingrar sin ena arm runt hennes midja.

”Inget, bara det att du verkar för bra för att dejta min bror.”

”Ouch tack för självförtroendeboosten Abbey” säger min bror.

”Nu är det ju så att jag gillar din bror väldigt mycket” lägger Rebecka till och så kysser dom varandra.

”Okej, jag går nu hejdå” säger jag och tar mig förbi dom, sätter på mig mina skor snabbt och sliter åt mig jackan innan jag försvinner ut genom dörren. Hellre går jag i regnet än att stanna kvar och se min bror och Rebecka trycka tungorna nerför varandras halsar. 

”Niall Horan kommer till vår fotbollsträning och frågar efter dig och jag tror inte det var för att fråga efter tips om hur man skjuter i krysset.” Säger Maggie och tar en tugga av sitt röda äpple. Resten av tjejerna instämmer och jag suckar tyst. Det känns som att jag inte får berätta om Niall för någon annan, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att han är en stor popstjärna och det känns som att man berättar alla hans hemligheter han försöker hålla undan från världen. Men han är ju trots allt en vanlig kille och jag borde behandla honom som en också, det är nog det han vill dessutom.

”Han har SMSat några gånger.” Säger jag tills slut.

”Va?” ”Vad skriver han?” ”ska ni träffas snart?” ”Har ni inte träffats?” Frågorna kommer från alla håll och jag känner mig lite lost i all uppmärksamhet.

”Hemligt.” Säger jag lurigt 

”Du kan kanske ha den här med den här, eller jag vet! Den här kjolen till den här tröjan”

”Alex…”

”Eller den här klänningen kanske, den skulle du passa jättebra i” Hon fortsätter babbla.

”Alex!” försöker jag med igen och reser mig upp från skrivbordsstolen jag suttit på. ”Jag lät dig sminka mig och inget illa menat men jag ser sjuk ut så helst väljer jag ut kläderna själv” säger jag och tittar mig själv i spegeln igen. Det var inte det att hon sminkat mig dåligt men jag passar helt enkelt inte i eyeliner och läppglans, det är inte jag. Men nu får det väl vara.

”Men kan jag inte få vara smakråd då?” frågar hon hoppfullt.

”Visst.” skrattar jag och går in i garderoben och börjar rota igenom kläderna. Londons klimat är ju inte det varmaste direkt och såhär års ligger det där i gränslandet mellan jeans och shorts. Tar man jeans blir det varmt mitt på dagen i solen men tar man shorts blir det för kallt på kvällen. Till slut blir det att Alex väljer ut kläder i alla fall, hon är envis den där flickan. Men hon tycker att det är roligt så jag får väl låta hennes göra det. En vinröd skjorta fast i klänningsform och svarta tajts får jag bära, allt från hennes del av garderoben. Som sagt är jag mer jeans-och-T-shirt-typen.

”Det där blir perfekt för din dejt!” säger hon glatt och inspekterar sitt mästerverk. ”Din dejt med Niall”

*

Snabbt visar jag upp tunnelbanekortet för dessa hightechmaskiner på stationen och jag kommer smidigt igenom.  Jag skyndade ner för rulltrapporna för att hinna med tunnelbanan som skulle ta mig till Oxford street där vi skulle mötas upp någonstans. Det är inte så många människor här som man föreställer sig på en tunnelbanestation i London. Ett orangefärgat tåg glider in på stationen och stannar smidigt, det verkar som att jag kom precis i tid. Jag kliver på men tyvärr är det fullsatt så jag får ställa mig bredvid en stång för att hålla i mig. Det är något speciellt med att åka tunnelbana tycker jag, man känner sig vuxen på något speciellt vis. Jag är ju i och för sig vuxen men jag ser mig själv inte som 18 år än, mer som 16. Vi har inte tunnelbana hemma i Portlaoise så det känns annorlunda på något vis och jag kan inte sätta fingret på vad. Jag har ju åkt tunnelbana någon gång tidigare när jag varit i London för att hälsa på min bror men då vill pappa alltid ta vägen till fots så man ser mer av staden och inte en massa svarta tunnlar, pappa logik. Jag försöker i alla fall få med folk på tunnelbanan så ofta som möjligt när vi ska någonstans men alla gillar dom inte så mycket som jag. Dörrarna glider igen och vi bär igen. Dom går så frukansvärt fort att hjärnan knappt hinner med, vid varje station tar det minst en sekund innan jag fattar att den stannat. Efter några stationer finns det tomma platser och jag sätter mig snabbt ner bredvid någon äldre dam som tagit fram sin stickning. Jag tar upp mobilen från jackfickan och ser att jag har fått ett SMS från Niall.

Vart är du? Är redan där, kan inte vänta till att träffa dig! Xx

Sitter på tunnelbanan några stationer ifrån. Mycket intressant pågår här, en halsduk är in the making här bredvid! Kan inte vänta heller!!! Xx

Hahah jag väntar på perrongen så vi kan ha ett movie-moment när du kommer fram xx

Det låter bra! Vem vill inte att livet ska vara som en film liksom?

Eller hur! 

Och innan jag vet ordet av så är jag framme. Jag reser mig upp tillsammans med tanten bredvid och vi går av tillsammans med några andra passagerare. Ute på perrongen spanar jag efter Niall och ser han stå lite längre bort lutad mot en pelare. Han får syn på mig också och tar några kliv fram innan han börjar springa i slow motion. Jag hänger på och vi stannar skrattande framför varandra. Vi har flera blickar på oss men just nu bryr jag mig inte.

”Hej.” klämmer Niall fram när skrattet lugnat ner sig.

”Hej.” svarar jag och ler mot killen framför mig. Han ler tillbaka och jag ser att hans tänder inte pryds av en tandställning längre.

”Hey! Vad hände med tandställningen?" Säger jag och Niall flinar.

”borta!” säger han stolt och jag ler.

”Så vart tänker du ta mig?” frågar jag.

”Tänkte middag på Nandos kanske?” säger han osäkert och jag nickar.

”Det låter bra.”

Vi kliver in på restaurangen en stund senare. Det är nästan helt tomt förutom tre bord som är upptagna. Vi sätter oss ner vid ett bord vid fönstret och får varsin meny i händerna nästan på en gång. Jag skummar igenom den lite och lägger ner den på bordet när jag vet vad jag vill ha.

”Har du ätit här förut?” frågar han över sin egen meny.

”Japp” säger jag och nickar. Jag har varit på nandos med Alex några gånger. Hon älskar att äta där, det har något med one direction att göra. Det är deras favoritrestaurang eller något sånt. Alltid samma prat om att one direction kanske varit där och att Niall kanske har setat på den stolet hon sitter på, hon är alltid lika söt. Kyparen kommer fram för att ta våra beställningar och Niall börjar:

”Nummer 49 och en cola tack” Kypare antecknar i sitt block och vänder sig sedan mot mig.

”Ehm, den vegitariska lasagnen och mineralvatten tack” säger jag och kyparen antecknar det också innan han går iväg med våra menyer.

”Är du vegetarian?” frågar Niall förvånat.

”Ja eller nej eller halvt, jag äter kyckling och fisk ibland men inte så ofta men jag funderar på att sluta helt med allt kött” säger jag och känner att jag rodnar.

”Jasså, tur att jag inte lagade en stor fläskfilé hemma att bjuda dig på då.” säger han och flinar och jag ler tillbaka.

”Nä tur det” säger jag samtidigt som vår dricka kommer in.

Efter den mättande middagen vandrar vi omkring på Londons gator och småpratar. Det är lite kyligt ute och mina ben som bara är klädda i tajts håller på att ta kol på mig. Jag drar jackan tätare om mig när en vindpust drar förbi när vi går in i en liten park.

”Fryser du?” frågar Niall och jag nickar till svar.

”Min kompis envisades med vad jag skulle ha för kläder”

”Tyvärr kan jag nog inte vara sådär romantisk som på film och ge dig mina byxor.” säger han och ser ner på mina svarta tajts. Jag skrattar och tittar i avundsjuka ner på hans blåa jeans.

”Det är lugnt.” försäkrar jag.

”Jag tycker det här har varit en bra dejt” säger Niall på tal om ingenting.

”Jag med” ler jag.

”Så jag undrar om du vill vara min dejt på en middag med några av mina vänner” säger han och tittar hoppfullt på mig.

”Ja visst, när är den?”

”De har middag för familjen på lördagen så på söndag blir det”

”Är det någon som fyller år eller?” frågar jag nyfiket och Niall börjar le stolt.

”Nä, Liam och hans flickvän har förlovat sig” förklarar han. Jag tittar chockat på Niall, Alex har visat mig bilder på killarna med sina flickvänner och jag har en vag bild av paret.

”Oj, är inte det ganska personligt? Och jag som aldrig träffat dom, du borde kanske gå utan mig” säger jag och Niall skrattar lite.

”Det är lugnt, bara du inte går och berättar för varenda tidning i landet”

”Det lovar jag” säger jag och Niall ler.

”Nu ska jag inte låta dig frysa mer” säger han och vi stannar till. ”Jag hämtar dig på söndag runt sex”

”Okej” säger jag och får en kram innan vi går skilda vägar, jag mot tunnelbanan och Niall säkert mot sin miljonvilla.

Har lov och har varit på skidsemester, sorry!

Det kommer inget kapitel i helgen för att åker till Stockholm för att 1Dworld

Och Niall i duschen och Nyvakna Zayn dödar mig, hejdå!

Jag stoppar ner mobilen i fickan och snabbar på stegen. Magen behöver något och det är snabbt. När jag äntligen stegar in i den italienska trädgården värker mina ben efter min powerwalk. Jag ser Shanes sitta på en filt i skuggan på gräsmattan bredvid byggnaden som finns här i den italienska trädgården. Efter att ha släpat mig till han så slänger jag mig ner på den röda filten och pustar ut. Shane hoppar till då han inte sett att jag kommit och tittar sedan på mig med ett flin.

”Hej på dig.” Säger han.

”Hej.”

”Har du storshoppat?” Frågar han och synar min kasse.

”Nej det är bara saker jag behöver.” säger jag oskyldigt. ”Var är maten?”

”Hejdå kompis.” Säger jag och ger Shane en kram innan jag går bort till laget som står samlade i mitten av planen. Det är måndag igen och veckans första träning börjar nu. 

”Vem är det?” Frågar Meredith utan att slita blicken från killen bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur Shane ger Alex en kyss på kinden och en kram innan han vinkar till mig och försvinner iväg.

”Inte min pojkvän i alla fall.” Säger jag och ler åt Alex som kommer joggandes mot oss.

”Bra jobbat, tjejen.” Flinar Amber och klappar Alex på ryggen som på en gång börjar rodna.

Nialls perspektiv:

Jag går längs den lilla gångvägen med blicken ner i marken i ett försök att gömma ansiktet bakom skärmen på kepsen och glasögonen på näsan. När jag hör lite rop och skrik tittar jag försiktigt upp och ser ett gäng tjejer springa omkring på en fotbollsplan. Blicken fastnar speciellt på den blonda tjejen med det långa håret uppsatt i en hästsvans och nummer 8 på ryggen. Jag börjar gå längs planen i väntan på att träningen ska ta slut. Snart hör jag en duns och en boll rullar fram och stannar vid mina fötter. Jag vänder mig om när jag hör någon springa närmare men när jag tittar upp på den mörkhåriga tjejen stannar hon till och stirrar chockat på mig.

”Är inte du Niall?” Stammar hon fram men jag hinner inte ens svara innan hon skriker ut över planen: ”Det är Niall från one direction!” Åh nej är det ända som hinner gå igenom mina tankar innan fler av tjejerna samlats runt mig. De alla pratar och ställer frågor samtidigt och jag grips nästan av panik, klaustrofobin slår till. Min blick glider över folksamlingen som bildats runt mig i jakt på den jag var här för egentligen och jag finner henne några tiotals meter bort mitt på planen. Hon möter min blick och vi tittar bara på varandra ett tag. Hon ser förvirrad ut och jag bara ler i åsynen av henne.

”Vad tror du, du håller på med?!” Ryter någon till bredvid mig och jag rycker förvånat till. Det kommer från en kvinna i 30 årsåldern med träningskläder och en visselpipa hängande runt halsen, det måste vara tränaren.

”Förlåt, men jag ville bara prata med en av tjejerna.” Mumlar jag och tystanden som lagt sig när tränare röt till mig ersätts av mummel.

”Jaha och vem är det?” Frågar hon en aning irriterat. Alla tjejer tittar på mig med hopp i blicken och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det här var inte vad jag förväntat mig. Jag hade hoppats på att hon skulle ha träning och att jag diskret skulle kunna fånga hennes uppmärksamhet efter. Min blick flackar mellan allas ansikten men den fastnar till slut på Abbey.

”Abbey.” Mumlar jag och snart vilar allas blick på henne.

”Conroy!” Ropar tränaren och Abbey börjar osäkert gå mot oss med allas blickar riktade mot henne.

”Fa?” Frågar hon tränaren och undviker att möta min blick.

”Den här unga mannen vill prata med dig?” Säger hon med en bit av avsmak. Abbey ger mig en snabb blick och ser sedan på tränare igen. ”Jag tycker inte om det här men eftersom han stör träningen om han stannar kvar tills träningen är slut så får det gå för den här gången”

”Förlåt, det ska aldrig hända igen” Mumlar hon.

”Hon visste faktiskt inte att jag skulle komma” Inflikar jag och läraren ger mig en snabb blick.

”Så, nu återgår vi till tränigen!” Ropar tränare och viftar med armarna så alla återvänder ut på planen igen, alla förutom Abbey förstås.

Abbeys perspektiv:

Vad gör han här? Frågan går om och om i mitt huvud medan vi går i tystnad bredvid varandra. Jag följer bara efter vart han går och vi kommer runt byggnaden och sätter oss ner på en bänk.

”Förlåt för att jag dyker upp såhär.” Mumlar han ursäktande, jag blir nästan lite irriterad.

”Ja, vad gör du här?” Frågar jag.

”Jag ville träffa dig igen.” Mumlar han med blicken ner i knät. Båda våra kinder blir en aning rosa.

”Så du kom ihåg mig?” Frågar jag nyfiket med tanke på att det var flera veckor sedan vi träffats på fotbollsmatchen.

”Såklart!” Han ler stort.

”Så du anlitade en privatdetektiv som letade upp mig?” frågar jag en aning förvirrat.

”Nej.” skrattar Niall. ”Du sa ju att du gick här.”

”Jaha.” Säger jag en aning besviket i hopp om att det låg en dramatisk och hård kamp bakom i hur han hittat mig.

”Men erm, vi kanske kan byta nummer?.” Säger han blygt men lägger snabbt till ”Jag vill inte störa din fotbollsträning mer.”

”Visst, men min mobil ligger borta vid planen.” Jag rodnar lite, inte van vid att en kille frågar efter ens nummer såhär.

”Men jag kan ta ditt då.” Föreslår han och halar upp sin mobil ur byxfickan. Jag rabblar upp siffrorna och sedan reser vi oss.

”Hoppas vi ses snart!” Säger han glatt och ger mig en puss på kinden innan han går förbi mig för att undvikaatt å förbi fotbollsplanen.

”Hejdå.” Säger jag tyst och kollar efter honom när han går en bit. När han kommit nån tiotals meter vänder han sig om och tittar på mig och jag vänder mig snabbt om och börjar gå. Efter några steg vänder jag mig dock om igen och ser att han fortfarande tittar efter mig och båda börjar skratta.

”Hejdå!” ropar jag och vinkar till honom.

”Hejdå!” ropar han tillbaka och sedan vänder vi oss båda om och går skilda vägar.

*

”Hallå, hallå, vad sa han? Vad ville han?” Träningen är slut och jag och Alex är på väg tillbaka till våra rum. Hon är på väg att spricka av nyfikenhet och jag skrattar åt henne. Innan hade nästan hela laget hoppat på min och bombarderat mig med frågor men jag hade smidigt tagit mig ur det. 

”Han ville ha mitt nummer” säger jag lite tyst. Alex tvärstannar och stirrar på mig.

”Du skämtar med mig va?” frågar hon och gapar stort.

”Nä, det gör jag faktiskt inte.”

”Jag vill ha hela mötet in i minsta detalj, pronto!” säger Alex och vi börjar gå igen. Vi går förbi Meredith och jag vinkar till henne och säger hejdå men till svar får jag bara en snörpning på munnen innan hon kastar håret över axeln och börjar prata med några tjejer från laget. Konstigt.

"Vad har du först?" frågar jag Alex. Scheman och information så som skåpkod osv fick vi hem igår så nu gäller det bara att hitta rätt också. "Läser du psykologi?" Utbrister jag när jag fått en glimt av hennes schema.

"Ja, mina föräldrar tror inte att man kan göra karriär på fotboll så jag var tvungen." förklarar hon.

"Jaha, jag läser så jag kan bli engelskalärare." förklarar jag och ser ner på mitt schema som i princip bara innehåller engelska lektioner.

"Jealous." säger hon med en suck och stannar framför en stor karta över campus.

"Min lektion är i alla fall här." säger hon och pekar på kartan efter att ha glidit med blicken över den ett tag.

"Min är här." säger jag och pekar på andra sidan byggnaden.

"Ja, vi ses väl på lunchen?" Säger hon och jag nickar.

"Absolut." säger jag innan vi önskar varandra lycka till och går skilda vägar.

Heyyy Abbey!

Tjenare!

Hur är det i London, hittat nån värdig ersättare för mannen här hemma?

Vilken man?

Jag såklart

Jaha…… Nä alla är så trevliga här så det är ganska svårt

Haha tycker om dig också <3333333333

Va bra :)

”Vem är det där, din pojkvän?” Jag hoppar till och vänder mig om för att se att det bara är Alex.

”Åh gud, du skrämde mig”

”Jaja men vem är det där” säger hon envist och pekar på chattrutan där min konversation med Shane är öppen.

”En kompis” säger jag oberört och trycker ner den snabbt.

”Om det nu bara är en kompis så finns det väl ingen anledning att dölja något” säger hon och böjer sig ner över datorn och sträcker sig efter musen. ”Jag tyckte jag såg lite hjärtan.” Hon trycker upp chattrutan just när ett svar från Shane kommer.

Ska hälsa på brorsan i helgen, kan man komma förbi och kolla in kolla in ditt nya hem?

Jag hinner knappt läsa klart meningen innan Alex har skrivet ett svar och skickat iväg.

Ja såklart <3

”vad gör du?” frågar jag förfärat.

”Svarade åt dig, du skulle ändå ha skrivit det där eller hur?” säger hon och slänger sig ner på sin säng. ”Bara ni inte gör något medan jag är här” Hon flinar stort och jag vänder mig mot datorn samtidigt som en tyst suck slipper ur munnen.

Det var min rumskompis, hon har tydligen nån slags crush på dig

haha va trevligt, i alla fall någon som uppskattar en

Ja, du är väl inte van med det

Inte från din sida i alla fall

:)

Men kan jag komma ändå eller? Och träffa min beundrare

Jarå, smsa bara! Nu måste jag nog ta mig an lite plugg

Hahah ja själv har jag bara ett jobb att gå till fyra dagar i veckan

ha det så kul med att plocka varor resten av livet

Behöver i alla fall inte vara uppe hela nätterna för att plugga

Hatar dig hejdå

Jag fäller ner locket och vänder blicken mot Alex som nu har tagit upp en tidning som hon bläddrar i helt ovetande om vad Shane, min kompis, nu tror om henne. När hon hör hur musiken från datorn tystnar vrider hon huvudet mot mig.

”Är du taggad för första fotbollsträningen imorgon?” Frågar hon och jag nickar till svar.

”har nya skor och allt” säger jag glatt och slänger mig ner på min egen säng för att slå upp boken vi fått i läxa att läsa 20 sidor i.

*

Efter en relativt tuff skoldag är det äntligen dags för den första träningen med fotbollslaget. Jag och Alex kommer tillsammans till fotbollsplanen som ligger på baksidan av skolan och ser att några tjejer redan är här. En lite äldre kvinna med mörkt kort hår står och pratar med de fåtal tjejerna som redan kommit. Alla vänder blickarna mot oss när vi kommer vandrande mot dom.

”Hej” säger en blond lång tjej och resten hänger på med samma hälsningsfras.

”Hej” säger jag och Alex och ansluter oss till den lilla cirkeln som är bildad av dom som kommit.

”Jag heter Meredith” presenterar sig den blonda tjejen och jag och Alex säger våra namn innan vi riktar uppmärksamheten mot tränaren.

Efter en liten genomgång av hur träningarna kommer se ut och om matchkläder så bestämmer alla tjejerna i laget att vi ska ut och äta på pizza hut. Efter att alla gått tillbaka till sina rum för att byta om då vi trott att vi skulle få lite träning samlas vi framför studenthemmet. Vi är en skara på 20 personer och vi alla går i en stor klunga längs trottoarerna i det gråa Londonvädret. Meredith har tagit rollen som lagkapten på största allvar där hon går i täten och pratar med två tjejer som hon verkar ha bondat med de dagar vi varit här. Det gör dock inte så mycket, hon verkar trevlig och har bra koll på hur man tar kontroll.  Jag och Alex går bredvid varandra och småpratar med två tjejer vid namn Amber och Lesley. Amber har ljusbrunt spikrakt hår som når nedanför skulderbladen och ett par gröna ögon som strålar av glädje under hennes noga ifyllda ögonbryn. Lesley är halvt indie och har väldigt långt tjockt svart hår som lockar sig nerför hennes rygg. Ögonen är mörkt bruna och kantas av långa mörka ögonfransar.

När vi äntligen kommer fram till pizza hut dundrar vi in i skratt och prat. Totalt tar gruppen upp tre bord på restaurangen och jag hamnar vid samma bord som ingen mindre än Meredith och hennes två vänner tillsammans med Alex, Amber och Lesley. När vi alla fått beställa tar Meredith direkt till orda.

"Så är ni taggade för fotbollssäsongen?" Ingen hinner dock svara för min mobil vibrerar på bordet och får allt att skaka. Alex hinner se vem det är och ger mig ett stort flin. Jag himlar med ögonen och plockar upp mobilen för att läsa SMSet.

"Vad skriver han?" Frågar Alex.

"Är det din pojkvän?" Frågar Meredith nyfiket.

"Nej, säger jag, trött på den frågan, men samtidig.t" säger Alex: ”ja."

"Han är bara min kompis okej?" Säger jag en aning irriterat och Alex ger resten av tjejerna en blick.

"Ja men vi ska väl inte lägga oss i det." säger Meredith och jag tackar henne tusen gånger om inombords. ”Vad beställde ni?”

"Jag ska börja på South Thames College. Jag fick stipendium för deras fotbollslag." förklarar hon och jag nickar till svar.

"Så du spelar fotboll?" Frågar jag intresserad. Hon nickar entusiastiskt till svar och ler stolt. "Och du hejar på rätt lag ser jag." säger jag och ger hennes svarta fotbollströja en snabb blick.

"Född in i det." förklarar hon och jag nickar instämmande.

"Samma här." Någon ropar hennes namn bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en ung kille, eller ja mera en man, vinka mot oss.

"Jag måste gå, hejdå." säger hon och så går hon iväg. Jag följer henne med blicken men känner snart en dunk i ryggen och vänder mig förvånat om. Det är bara David.

"Har Niall hittat sin prinsessa?" Frågar han retsamt.

"Eh, lägg av." säger jag och börjar gå ut från arenan med en skrattande David hack i häl. 

Abbeys perspektiv:

Jag återvänder till studenthemmet efter att ha sagt hejdå till pappa som återvänt mot Irland nu. Alex studsar upp på fötter när hon ser mig komma in.

"Jag såg på twitter att Niall var på fotbollsmatchen men jag kunde inte smsa dig för vi har inte bytt nummer än, träffade du han?" Babblar hon och det tar en stund för mig att ta in det hon precis sagt. Jag ler stort och nickar samtidigt som jag tar upp telefonen.

"Är du seriös?" Skriker hon och ställer sig bredvid mig och tittar ner på skärmen där fotot på mig och Niall visas.

"Ååååh, jag är så avundsjuk på dig nu." suckar hon. Jag flinar lite överlägset och låser mobilen för att lägga ner den i fickan.

"Var han trevlig?" Frågar hon nyfiket.

"Jarå, vi snackade ett tag." säger jag.

"Va! Höll du en konversation med Niall Horan?" Frågar hon chockat.

"Mhm." säger jag och nickar.

"Åh." säger hon i en suck och lägger sig ner på sängen och stirrar upp på affischerna. Jag fastnar också med blicken på dom, speciellt på Niall. När jag först sett den blonda kaluffsen bakifrån hade jag intalat mig själv att det verkligen inte kan vara han. En på alla dom tiotals personer som suttit där inne. Men sedan hade han vänt sig om snabbt för att säga något till en av sina vänner och då hade jag känt igen hans ansikte från affischerna som stirrat på mig hela natten.

"Har inte du träffat dom någon gång?" Frågar jag.

"Nä, bara sett deras konsert i Manchester." säger hon ledsamt.

"Men nu bor ni ju samma stad" Säger jag uppmuntrande och hon ler lite smått.

"Och så är ju min rumskompis buddie med Niall." säger hon skämtsamt.

"You wish." säger jag men kan inte låta bli att rodna av någon konstig anledning.

*

Nästa morgon startar allt. College. Jag har varit nervös hela sommaren och mina kompisar har tagit varenda chans dom fått och retat mig för det. Dom skulle inte ens gå på college så jag hade alltid en bra comeback line som fick dom att hålla käften för ett tag. I alla fall så börjar morgonen med en stor morgonsamling. Morgonen blev lite stressig. För det första är jag inte van att dela både garderob och badrum med en annan, och för det andra så är jag alltid van med att bara slänga på mig skoluniformen på morgonen. Visst är jag glad över att slippa den där rutiga gröna kjolen men visst är det skönt att slippa tänka så där direkt på morgonen. Dock har jag ju inte en sån komplicerad stil så jag måste matcha läppstift med nån fin kjol och sedan en topp på det utan jeans och nån tröja funkar för mig. Håret har jag i en tofs då jag inte orkat ställa mig i duschen dagen innan. Jag tar lite mascara dagen till ära annars brukar jag inte använda smink. Har aldrig riktigt blivit då jag i princip bara har killkompisar och det är inte direkt ett ämne man pratar om i den bekantskapskretsen. Alex var helt tvärt emot dock. Hon gick upp mycket tidigare än mig för att duscha och sedan torka och platta håret och sedan lägga på ett lager smink. Kläder la hon fram dagen innan annars hade det nog blivit katastrof. Nu går vi i alla fall genom korridoren mot aulan hela och rena med resten av första årets elever. Aulan är gigantisk och vi förstaårselever tar bara upp de främsta raderna. Stämningen i rummet är spänd och förväntansfull. Snart kliver en kvinna i 40 års åldern ut på scenen. Hon är klädd i en vinröd dräkt och det mörkblonda håret är uppsatt i en stram knut.

"Välkomna hit elever! Jag är er rektor, Mrs. Cartwright, och jag hoppas att ni ska trivas på skolan de kommande åren. Nytt för i år är ju de olika idrottsinriktningarna som vi är väldigt glada över att ha nu." börjar hon med och babblar sedan på om olika kurser och klubbar.

Efter en kvart är samlingen, äntligen, slut och jag och Alex går ut i korridoren igen. Nu är det dags att gå till första lektionen.

"Vad har du först?" frågar jag Alex. Scheman och information så som skåpkod osv fick vi hem igår så nu gäller det bara att hitta rätt också. "Läser du psykologi?" Utbrister jag när jag fått en glimt av hennes schema.

"Ja, mina föräldrar tror inte att man kan göra karriär på fotboll så jag var tvungen." förklarar hon.

"Jaha, jag läser så jag kan bli engelskalärare." förklarar jag och ser ner på mitt schema som i princip bara innehåller engelska lektioner.

"Jealous." säger hon med en suck och stannar framför en stor karta över campus.

"Min lektion är i alla fall här." säger hon och pekar på kartan efter att ha glidit med blicken över den ett tag.

"Min är här." säger jag och pekar på andra sidan byggnaden.

"Ja, vi ses väl på lunchen?" Säger hon och jag nickar.

"Absolut." säger jag innan vi önskar varandra lycka till och går skilda vägar.

"Derby County?" Frågar jag och hon nickar.

"Tänk om han går dit, tänk om du träffar honom!" Säger hon och kastar nästan iväg datorn över sängen när hon reser sig upp.

"Ja, tänk om." säger jag lite chockat efter hur hon reagerat.

"Du vet vem Niall är va?" Frågar hon.

"Nä faktiskt inte." säger jag lite skamset. Hon spärrar upp ögonen och går fram till väggen och pekar på den blonda i bandet.

"Om du ser honom." lova att ta bild med honom för min skull? Frågar hon och gör ett försök till hundvalps blick.

"Jag lovar." säger jag och Alex studsar över rummet för att ge mig en kram.

"Hur kan du vara så lugn i en stund som denna?" Frågar hon när hon släppt taget om mig. Jag rycker på axlarna och säger:

"Jag är väl en lugn person."

Med min Derby County tröja, ett par gamla blåa jeans och en derby County keps vandrar jag in på arenan med pappa och Conor bredvid mig.

"Kolla man få kinderna målade där bort!" Säger min bror och pekar mot en man som gör två svarta sträck på en annan mans kinder. Conor drar iväg dit och jag följer tätt efter. Han får sina kinder målade och jag ställer också upp på det.

Med målade kinder och tre flaskor med cola letar vi rätt på pappa som står på samma plats vi lämnat honom. Vi räcker honom en flaska och går sedan iväg för att hitta platserna.

"Det är vekligen perfekta platser." säger jag glatt när vi slagit oss ner på de gråa plaststolarna som befinner sig i mitten av läktaren på ena långsidan. Min pappa och bror instämmer och vi alla tre öppnar våra flaskor för att dricka. Det är varmt ute och jag ångrar verkligen valet av jeans idag. Nåja, inget att hjälpa nu.

Nialls perspektiv:

Det är någon, det låter verkligen som en tjej men det förvånar mig, bakom mig som skriker förfärligt. Inte förfärligt som något dåligt, man ska skrika på en fotbollsmatch men grejen med att det kommer från en tjejkropp kopplar jag inte riktigt. Jag vet att det låter sexistisk men vem har inte några sexistiska åsikter? Som att det bara är småtjejer som lyssnar på one direction, jag har minsann sett ett och annat killansikte i de stora folkmassorna. Till slut blir jag i alla fall tvungen att vända mig och för att se vem rösten tillhör. Ögonen fastnar på personen som skriker ut ett ”kom igen passa bollhelvetet då!”. Det är en tjej i min ålder. Det blonda håret hänger i långa vågiga teser ner för axlarna ända ner till området där naveln brukar sitta. På huvudet har hon Derby Countys keps och på kroppen har hon Derby Countys tröja. Samt två målade svarta sträck på de bleka kinderna. Ja, hennes hud är väldigt blek, som min. Även om vi nu inte befinner oss på Irland förstår jag att hon måste vara därifrån. Nog med att britter är bleka men irländare är en annan femma. Dessutom känner jag igen dialekten. Jag dras tillbaka till verkligheten när hon öppnar upp munnen och släpper ut ett glädjerop tillsammans med halva arenan. När jag vänder fram blicken ser jag att en spelare från mitt lag springer runt i glädje och jag förstår att han gjort ett mål.

När matchen är slut och jag och mina vänner är på väg ut från arenan känner jag hur någon knackar mig på axeln och säger ”ursäkta”. Jag vänder mig om och möts av tjejen sedan tidigare. Förvånat rynkar jag pannan och låter blicken glida över hela hennes kropp. Jeans i denna värme?

"Är inte du killen från one direction?" Frågar hon.

"Yep, that’s me, är du ett fan?" Säger jag och hennes kinder blir lite rosa.

"Nä, inte direkt men min rumskompis är det." säger hon och jag nickar till svar.

"Kan jag få ta en bild i alla fall?" Frågar hon försiktigt.

"Ja, såklart säger jag och hon ler." Hon plockar upp sin mobil från byxfickan och räcker den till en av mina kompisar som erbjuder sig att ta kort. Jag ställer mig bredvid henne och lägger armen på hennes axel och vi båda ler mot kameran. Hon får tillbaka mobilen och inspekterar bilden innan hon låter den glida ner i fickan igen.

"Tack!" Säger hon och jag ler mot henne.

"Ingen orsak." svarar jag.

"Shit, jag glömde min jacka." muttrar David, en av mina kompisar. "Jag kommer strax." säger han och försvinner bland folkmassorna som försöker ta sig ut ur arenan.

"Vi hämtar bilen, väntar du på David?" Säger Aaron och jag nickar till svar. Han och James försvinner ut ur arenan och jag vänder mig mot tjejen igen. Hon tar av sig kepsen och drar handen igenom håret för att få bort det från ansiktet. Hennes hy är blank av svett vid hårfästet men det äcklar mig inte utan jag tycker faktiskt att det är lite… sexigt. Åh, gud vad händer med mig? Nej, sluta nu Niall! Vad gör du, var normal!

"Så vad heter du? Jag är Niall by the way." slänger jag ur mig för att bryta tystnaden.

"Jag heter Abbey." säger hon samtidigt som hon tar på sig kepsen igen och jag nickar till svar.

"Så, är du typ från Irland för jag är det och du verkar irländsk?" Frågar jag.

"Ja, jag flyttade hit igår." svarar hon stolt.

"Någon speciell anledning?" Frågar jag nyfiket.

"Jag ska börja på South Thames College. Jag fick stipendium för deras fotbollslag." förklarar hon och jag nickar till svar.

"Så du spelar fotboll?" Frågar jag intresserad. Hon nickar entusiastiskt till svar och ler stolt. "Och du hejar på rätt lag ser jag." säger jag och ger hennes svarta fotbollströja en snabb blick.

"Född in i det." förklarar hon och jag nickar instämmande.

"Samma här." Någon ropar hennes namn bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en ung kille, eller ja mera en man, vinka mot oss.

"Jag måste gå, hejdå." säger hon och så går hon iväg. Jag följer henne med blicken men känner snart en dunk i ryggen och vänder mig förvånat om. Det är bara David.

"Har Niall hittat sin prinsessa?" Frågar han retsamt.

"Eh, lägg av." säger jag och börjar gå ut från arenan med en skrattande David hack i häl. 

"Abbey!" Ropar min bror och slår armarna runt mina axlar.

"Conor!" ropar jag med samma tonfall och slår armarna om honom. Pappa hämtade mig med bilen och nu har vi mött upp med min bror Conor utanför restaurangen.

"Jag har saknat mitt lilla monster." säger han och rufsar till mitt hår med handen. Jag himlar med ögonen och slår bort hans hand för att sedan fixa till katastrofen han orsakat.

"Tyvärr kan jag ju inte säga detsamma." kontrar jag med men Conor bara skrattar till svar.

"Älskar dig också lillsyrran." säger han med ett brett flin och öppnar sedan dörren för att gå in på resturangen. Jag och pappa följer tätt efter. En kvinnlig kypare leder oss till ett bord och vi slår oss ner.

"Jag har en lite överraskning till er faktiskt." säger pappa när vi fått menyerna.

"Säg inte att du skaffat oss en lägenhet att dela på." säger jag och delar en orolig blick med min bror.

"Nej, nej." skrattar pappa och stoppar ner handen i jackfickan för att ta upp någonting. Nyfiket följer både jag och Conor varenda rörelse han gör.

"Jag, har fixat tre biljetter till…" sakta drar han upp de tre papperslapparna. ”Derby Conty och Arsenal matchen imorgon!” Våra hakor faller ner i våra knän och båda reser sig lite halvt för att nå att ta en biljett från pappa. Fascinerat inspekterar vi dom med stora leenden på våra läppar.

"Tack pappa!" Säger jag glatt och Conor instämmer med samma glädje.

"Jag är glad att ni är nöjda." säger pappa och tittar stolt på oss.

"Nöjda? Jag är mer än nöjd! Nä jag tror jag avlider." säger jag och pappa och Conor börjar skratta åt det jag sagt.

När jag senare kommer tillbaka till rummet jag delar med Alex ligger hon på sin säng med datorn på magen. Innan middagen med min pappa och bror hade vi hunnit packa upp allting och nu ser rummet faktiskt ganska hemtrevligt ut. Gardiner och en matta är nog det enda som fattas. Tavlor behöver vi inga för Alex har täckt en av väggarna full med posters på one direction och några andra artister så det räcker.

"Hej!" Säger jag trött och slänger mig ner på sängen.

"Hej." svarar Alex snabbt och återgår till datoskärmen där hon tittar på något videoklipp. Några pratar och skämtar och då och då fnittrar Alex till. Nyfiket släpar jag mig ur sängen och tar mig över golvet för att se vad som händer på hennes dator.

"Vad tittar du på?" Frågar jag.

"One directions gamla video diaries." förklarar hon och sätter sig upp i sängen så jag också kan se. Jag sjunker ner på sängen bredvid henne och tittar på videoklippet med henne. Var och en svarar de på frågor som fansen ställt och ibland gör dom en tabbe. När en av killarna fyller sin mössa med salt och sätter på sig den för att sedan få hela håret fullt med salt och en av de andra killarna säger ”head and shoulders please!” skrattar jag till och Alex vänder blicken upp mot mig.

"Du gå i rätt direction!" Säger hon glatt vilket får mig att skratta ännu mer.

"Vet du vad min pappa gav mig biljetter till idag?" Frågar jag när videoklippet är slut och Alex börjar leta efter nästa.

"One directions konsert!?" Säger Alex hoppfullt och jag skakar skrattande på huvudet.

"Nej, Derby County matchen imorgon." förklarar jag och Alex ögon blixtrar till och hon sätter sig rakare. Förvånat tittar jag på henne, jag hade antagit att Manchester är hennes lag.

"Oh my god, det är Nialls lag!" Säger hon och jag antar att det är en av killarna i one direction.

"Derby County?" Frågar jag och hon nickar.

"Tänk om han går dit, tänk om du träffar honom!" Säger hon och kastar nästan iväg datorn över sängen när hon reser sig upp.

"Ja, tänk om." säger jag lite chockat efter hur hon reagerat.

"Du vet vem Niall är va?" Frågar hon.

"Nä faktiskt inte." säger jag lite skamset. Hon spärrar upp ögonen och går fram till väggen och pekar på den blonda i bandet.

"Om du ser honom." lova att ta bild med honom för min skull? Frågar hon och gör ett försök till hundvalps blick.

"Jag lovar." säger jag och Alex studsar över rummet för att ge mig en kram.

"Hur kan du vara så lugn i en stund som denna?" Frågar hon när hon släppt taget om mig. Jag rycker på axlarna och säger:

"Jag är väl en lugn person."

"Är du redo?" Frågar pappa och jag nickar till svar. Jag vinkar hejdå till huset och pappa börjar backa ut från uppfarten. Mer redo än jag någonsin varit.

Efter en bilresa, en flygtur och ytterligare en bilresa är vi äntligen framme vid mitt nya hem. Hem och hem, ett studenthem kallar man det väl. När vi fått ut mina väskor och kartonger ur hyrbilen och lagt dom på nån slags väskkärra man får låna går vi för att checka in och för att få min nyckel och en liten vägbeskrivning. Byggnaden är nybyggd, hela området är nybyggt. Det är ett gammalt college som har lagt till flera olika sporter som extra och i år startar allt. Jag och pappa vandrar igenom de långa korridorerna med vita väggar och mörkt trägolv med dörrar i samma nyans. Det vimlar av folk som springer fram och tillbaka med lådor i händerna eller så kramar de om sina föräldrar eller så pratar de med sin nya rumskamrat. Jag är lite nervös för det där med rumskamrat men eftersom jag redan vet att hon också är i fotbollslaget så kommer vi säkert komma överens. När jag hittar min dörr som ligger lite mitt i smeten stoppar jag in nyckeln och öppnar sakta dörren. Jag är först på plats. Till höger ligger en toalett och till vänster finns det en stor garderob. I själva rummet finns det två sängar med madrass, två byrålådor och ett skrivbord som står framför fönstret. Både väggarna och golvet ser likadana ut som i korridoren och toaletten har bara vitt kakel överallt. Jag går in i rummet och ställer ifrån mig väskan på sängen.

"Men det här är väl trevligt." säger pappa som kommer tätt efter och ställer ifrån sig min stora resväska mitt i rummet.

"Jorå, lite ovant att dela kanske." säger jag och ser mig omkring i det inte så stora rummet. Pappa skrattar bara till svar och ger klockan på sin arm en snabb blick.

"Men jag ska väl ta och åka till din bror så du kan skaffa dig några nya vänner utan din gamle far i hälarna så plockar vi upp dig senare för middag." Jag nickar till svar och efter ett hejdå från båda håll är pappa borta. Sakta öppnar jag en av väskorna för att ta fram sänggrejerna för att bädda till sängen det första jag gör. När jag är klar med det sätter jag mig ner på golvet och börjar lägga i lite saker i byrålådan.

"Mamma! Jag är faktiskt 18 inte sju." hör jag någon säga med irriterad röst och när jag vänder blicken mot dörren ser jag en mörkhårig tjej komma in i rummet. Jag kan inte se hennes ansikte för blicken ligger på väskan hon släpar efter sig. Efter henne kommer även en ljushårig kvinna och en gråhårig man in i rummet.

"Åh, det här är ju riktigt fint. När jag gick på college…" säger kvinnan men avbryts av sin dotter:

"Ingen bryr sig om när du gick på college." Kvinnan sneglar bak på sin man som ger henne en axelryckning innan båda lägger blicken på sin dotter igen. Jag antar att det är föräldrar och deras barn i alla fall. När tjejen äntligen fått in väskan och ställt den lite åt sidan tittar hon upp och blicken landar rakt på mig.

"Hej!" Säger hon och tar ett kliv framåt. Jag reser på mig och sträcker fram handen.

"Hej jag heter Abigail men du kan kalla mig Abbey." säger jag.

"Alex." säger hon och avslöjar sina vita raka tänder i ett leende.

"Alexandria." säger hennes mamma för att rätta henne och Alex ger henne en lång irriterad blick.

"Men vi måste nog åka hemåt nu om vi ska hinna hem till middagen." säger hennes far med en mörk mullrig röst.

"Ja, det måste ni." säger Alex och hennes föräldrar ger henne liten gruppkram innan de försvinner ut från rummet.

"Är du från Irland eller nåt?" Frågar Alex och dimper ner på madrassen i sin säng eftersom jag nu redan valt.

"Japp, hörde du på min dialekt eller nåt?" Frågar jag och sätter mig ner för att fortsätta med att lägga in saker i byrån.

"nte är den engelsk i alla fall." svarar hon och ler. ”Så vart på Irland bor du?”

"Portlaoise."

"Aha, så inte i Mullingar?" Frågar hon en aning besviket.

"Nej, men det ligger inte så långt ifrån. Så vart är du ifrån?" Frågar jag.

"Manchester!" Säger hon glatt och jag nickar till svar. Det blir tyst en stund men jag avbryter tystnaden med att säga:

"Du verkar inte gilla dina föräldrar så mycket." Jag håller blicken borta från henne för jag vill inte att verka som att jag bryr mig sådär jätte mycket även om jag är nyfiken.

"Det är ju inte så att jag hatar dom men de är lite irriterande ibland, överbeskyddande du vet. Fast jag är väl bara i den åldern eller nåt." säger hon och jag nickar till svart. Fast jag vet inte direkt det hon påstår. Jag har aldrig upplevt att min pappa är överbeskyddande. Han litar på mig, han litar på att jag gör rätt val. Och han litar på mina vänner.

"Så, har dina föräldrar redan åkt?" Frågar hon.

"Ja, eller min pappa ska sova hos min bror här i London inatt." säger jag och undviker att prata om mamma fast hon tar upp det ändå.

"Din mamma då?"

"Ehm, hon är död." säger jag osäkert och jag känner hur hennes blick bränner i min nacke och jag hör hur hon drar efter andan. Stämningen ändras direkt till en tung ledsamet.

"Åh, förlåt." säger hon tyst.

"Det är okej." säger jag och vänder mig om för att ge henne ett halvhjärtat leende.

"Nej, det är det inte. Här kommer jag och bara är sur på mina föräldrar utan anledning och du har ingen mamma." Hon drar ut på det sista ordet i rädsla för att det ska såra mig.

"Men det är lugnt." försäkrar jag henne. Jag är van att hamna i den här situationen.

"Är det här hon?" Frågar hon och tar upp fotot jag haft bredvid spegeln hemma men som jag nu lagt på skrivbordet. Jag nickar och reser mig upp för att gå fram till henne.

"Stanna där!" Säger hon och jag stannar tvärt. Hon håller upp fotot på min mamma framför sig och går med blicken fram och tillbaka mellan mig och fotot.

"Wow, ni är så lika! Du är som en ung version av henne eller så är hon är äldre version av dig." säger hon och ler. Jag ler tillbaka och tar emot fotot som hon räcker över.

"Och ja, ni båda är super snygga." säger hon och ler ännu större vilket får mig att rodna. Jag är inte van vid komplimanger. Jag ses inte direkt som en tjej hemma. Där är jag en bland killarna och dom är väl inte direkt kända för att slänga ut komplimanger till sina kompisar om det inte handlar om ett snyggt mål eller en cool ny keps. Jag sätter mig ner på sängen och inspekterar fotot. I ögonvrån ser jag hur Alex öppnar en av sina väskor och försiktigt drar hon ut något.

"Du vet vilka one direction är va?" Frågar hon och jag tittar upp och ser att det är en stor poster på de fem killarna hon tagit fram.

"Ja, jag såg dom på x factor."

"Men gillar du dom?" Frågar hon nyfiket.

"Nä, alltså jag är inget fan eller nåt." svarar jag osäkert.

"Oh." säger hon besviket och tittar ner på postern.

"Sorry."

"Det är okej, men jag får sätta upp den här va?" Säger hon och nickar mot postern.

"Jadå." Hon strålar av lycka och är snabb med att sätta upp den med fyra knappnålar.

"Visst är dom snygga?" Frågar hon fortfarande med blicken på bilden. Jag reser mig upp och ställer mig bredvid henne för att inspektera dom. Senaste gången jag sett dom var när dom var med på xfactor och dom har förändrats en hel del.

"Jorå." säger jag bara osäker på vad jag ska svara. Jag tycker egentligen ingenting om dom.

"Jag tycker Harry är snyggast." säger hon med en romantisk suck. Jag flinar till och skakar roat på huvudet.

"Oroa dig inte, när jag är klar med dig kommer du vara en äkta directioner." säger hon och jag skrattar till svar.

"Är du redo?" Frågar pappa och jag nickar till svar. Jag vinkar hejdå till huset och pappa börjar backa ut från uppfarten. Mer redo än jag någonsin varit.

Ermahgerd, verkar det braaaa????