You're my kryptonite - kapitel 4
"Derby County?" Frågar jag och hon nickar.
"Tänk om han går dit, tänk om du träffar honom!" Säger hon och kastar nästan iväg datorn över sängen när hon reser sig upp.
"Ja, tänk om." säger jag lite chockat efter hur hon reagerat.
"Du vet vem Niall är va?" Frågar hon.
"Nä faktiskt inte." säger jag lite skamset. Hon spärrar upp ögonen och går fram till väggen och pekar på den blonda i bandet.
"Om du ser honom." lova att ta bild med honom för min skull? Frågar hon och gör ett försök till hundvalps blick.
"Jag lovar." säger jag och Alex studsar över rummet för att ge mig en kram.
"Hur kan du vara så lugn i en stund som denna?" Frågar hon när hon släppt taget om mig. Jag rycker på axlarna och säger:
"Jag är väl en lugn person."
Med min Derby County tröja, ett par gamla blåa jeans och en derby County keps vandrar jag in på arenan med pappa och Conor bredvid mig.
"Kolla man få kinderna målade där bort!" Säger min bror och pekar mot en man som gör två svarta sträck på en annan mans kinder. Conor drar iväg dit och jag följer tätt efter. Han får sina kinder målade och jag ställer också upp på det.
Med målade kinder och tre flaskor med cola letar vi rätt på pappa som står på samma plats vi lämnat honom. Vi räcker honom en flaska och går sedan iväg för att hitta platserna.
"Det är vekligen perfekta platser." säger jag glatt när vi slagit oss ner på de gråa plaststolarna som befinner sig i mitten av läktaren på ena långsidan. Min pappa och bror instämmer och vi alla tre öppnar våra flaskor för att dricka. Det är varmt ute och jag ångrar verkligen valet av jeans idag. Nåja, inget att hjälpa nu.
Nialls perspektiv:
Det är någon, det låter verkligen som en tjej men det förvånar mig, bakom mig som skriker förfärligt. Inte förfärligt som något dåligt, man ska skrika på en fotbollsmatch men grejen med att det kommer från en tjejkropp kopplar jag inte riktigt. Jag vet att det låter sexistisk men vem har inte några sexistiska åsikter? Som att det bara är småtjejer som lyssnar på one direction, jag har minsann sett ett och annat killansikte i de stora folkmassorna. Till slut blir jag i alla fall tvungen att vända mig och för att se vem rösten tillhör. Ögonen fastnar på personen som skriker ut ett ”kom igen passa bollhelvetet då!”. Det är en tjej i min ålder. Det blonda håret hänger i långa vågiga teser ner för axlarna ända ner till området där naveln brukar sitta. På huvudet har hon Derby Countys keps och på kroppen har hon Derby Countys tröja. Samt två målade svarta sträck på de bleka kinderna. Ja, hennes hud är väldigt blek, som min. Även om vi nu inte befinner oss på Irland förstår jag att hon måste vara därifrån. Nog med att britter är bleka men irländare är en annan femma. Dessutom känner jag igen dialekten. Jag dras tillbaka till verkligheten när hon öppnar upp munnen och släpper ut ett glädjerop tillsammans med halva arenan. När jag vänder fram blicken ser jag att en spelare från mitt lag springer runt i glädje och jag förstår att han gjort ett mål.
När matchen är slut och jag och mina vänner är på väg ut från arenan känner jag hur någon knackar mig på axeln och säger ”ursäkta”. Jag vänder mig om och möts av tjejen sedan tidigare. Förvånat rynkar jag pannan och låter blicken glida över hela hennes kropp. Jeans i denna värme?
"Är inte du killen från one direction?" Frågar hon.
"Yep, that’s me, är du ett fan?" Säger jag och hennes kinder blir lite rosa.
"Nä, inte direkt men min rumskompis är det." säger hon och jag nickar till svar.
"Kan jag få ta en bild i alla fall?" Frågar hon försiktigt.
"Ja, såklart säger jag och hon ler." Hon plockar upp sin mobil från byxfickan och räcker den till en av mina kompisar som erbjuder sig att ta kort. Jag ställer mig bredvid henne och lägger armen på hennes axel och vi båda ler mot kameran. Hon får tillbaka mobilen och inspekterar bilden innan hon låter den glida ner i fickan igen.
"Tack!" Säger hon och jag ler mot henne.
"Ingen orsak." svarar jag.
"Shit, jag glömde min jacka." muttrar David, en av mina kompisar. "Jag kommer strax." säger han och försvinner bland folkmassorna som försöker ta sig ut ur arenan.
"Vi hämtar bilen, väntar du på David?" Säger Aaron och jag nickar till svar. Han och James försvinner ut ur arenan och jag vänder mig mot tjejen igen. Hon tar av sig kepsen och drar handen igenom håret för att få bort det från ansiktet. Hennes hy är blank av svett vid hårfästet men det äcklar mig inte utan jag tycker faktiskt att det är lite… sexigt. Åh, gud vad händer med mig? Nej, sluta nu Niall! Vad gör du, var normal!
"Så vad heter du? Jag är Niall by the way." slänger jag ur mig för att bryta tystnaden.
"Jag heter Abbey." säger hon samtidigt som hon tar på sig kepsen igen och jag nickar till svar.
"Så, är du typ från Irland för jag är det och du verkar irländsk?" Frågar jag.
"Ja, jag flyttade hit igår." svarar hon stolt.
"Någon speciell anledning?" Frågar jag nyfiket.
"Jag ska börja på South Thames College. Jag fick stipendium för deras fotbollslag." förklarar hon och jag nickar till svar.
"Så du spelar fotboll?" Frågar jag intresserad. Hon nickar entusiastiskt till svar och ler stolt. "Och du hejar på rätt lag ser jag." säger jag och ger hennes svarta fotbollströja en snabb blick.
"Född in i det." förklarar hon och jag nickar instämmande.
"Samma här." Någon ropar hennes namn bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en ung kille, eller ja mera en man, vinka mot oss.
"Jag måste gå, hejdå." säger hon och så går hon iväg. Jag följer henne med blicken men känner snart en dunk i ryggen och vänder mig förvånat om. Det är bara David.
"Har Niall hittat sin prinsessa?" Frågar han retsamt.
"Eh, lägg av." säger jag och börjar gå ut från arenan med en skrattande David hack i häl.
You're my kryptonite - kapitel 3
"Visst är dom snygga?" Frågar hon fortfarande med blicken på bilden. Jag reser mig upp och ställer mig bredvid henne för att inspektera dom. Senaste gången jag sett dom var när dom var med på xfactor och dom har förändrats en hel del.
"Jorå." säger jag bara osäker på vad jag ska svara. Jag tycker egentligen ingenting om dom.
"Jag tycker Harry är snyggast." säger hon med en romantisk suck. Jag flinar till och skakar roat på huvudet.
"Oroa dig inte, när jag är klar med dig kommer du vara en äkta directioner." säger hon och jag skrattar till svar.
"Abbey!" Ropar min bror och slår armarna runt mina axlar.
"Conor!" ropar jag med samma tonfall och slår armarna om honom. Pappa hämtade mig med bilen och nu har vi mött upp med min bror Conor utanför restaurangen.
"Jag har saknat mitt lilla monster." säger han och rufsar till mitt hår med handen. Jag himlar med ögonen och slår bort hans hand för att sedan fixa till katastrofen han orsakat.
"Tyvärr kan jag ju inte säga detsamma." kontrar jag med men Conor bara skrattar till svar.
"Älskar dig också lillsyrran." säger han med ett brett flin och öppnar sedan dörren för att gå in på resturangen. Jag och pappa följer tätt efter. En kvinnlig kypare leder oss till ett bord och vi slår oss ner.
"Jag har en lite överraskning till er faktiskt." säger pappa när vi fått menyerna.
"Säg inte att du skaffat oss en lägenhet att dela på." säger jag och delar en orolig blick med min bror.
"Nej, nej." skrattar pappa och stoppar ner handen i jackfickan för att ta upp någonting. Nyfiket följer både jag och Conor varenda rörelse han gör.
"Jag, har fixat tre biljetter till…" sakta drar han upp de tre papperslapparna. ”Derby Conty och Arsenal matchen imorgon!” Våra hakor faller ner i våra knän och båda reser sig lite halvt för att nå att ta en biljett från pappa. Fascinerat inspekterar vi dom med stora leenden på våra läppar.
"Tack pappa!" Säger jag glatt och Conor instämmer med samma glädje.
"Jag är glad att ni är nöjda." säger pappa och tittar stolt på oss.
"Nöjda? Jag är mer än nöjd! Nä jag tror jag avlider." säger jag och pappa och Conor börjar skratta åt det jag sagt.
När jag senare kommer tillbaka till rummet jag delar med Alex ligger hon på sin säng med datorn på magen. Innan middagen med min pappa och bror hade vi hunnit packa upp allting och nu ser rummet faktiskt ganska hemtrevligt ut. Gardiner och en matta är nog det enda som fattas. Tavlor behöver vi inga för Alex har täckt en av väggarna full med posters på one direction och några andra artister så det räcker.
"Hej!" Säger jag trött och slänger mig ner på sängen.
"Hej." svarar Alex snabbt och återgår till datoskärmen där hon tittar på något videoklipp. Några pratar och skämtar och då och då fnittrar Alex till. Nyfiket släpar jag mig ur sängen och tar mig över golvet för att se vad som händer på hennes dator.
"Vad tittar du på?" Frågar jag.
"One directions gamla video diaries." förklarar hon och sätter sig upp i sängen så jag också kan se. Jag sjunker ner på sängen bredvid henne och tittar på videoklippet med henne. Var och en svarar de på frågor som fansen ställt och ibland gör dom en tabbe. När en av killarna fyller sin mössa med salt och sätter på sig den för att sedan få hela håret fullt med salt och en av de andra killarna säger ”head and shoulders please!” skrattar jag till och Alex vänder blicken upp mot mig.
"Du gå i rätt direction!" Säger hon glatt vilket får mig att skratta ännu mer.
"Vet du vad min pappa gav mig biljetter till idag?" Frågar jag när videoklippet är slut och Alex börjar leta efter nästa.
"One directions konsert!?" Säger Alex hoppfullt och jag skakar skrattande på huvudet.
"Nej, Derby County matchen imorgon." förklarar jag och Alex ögon blixtrar till och hon sätter sig rakare. Förvånat tittar jag på henne, jag hade antagit att Manchester är hennes lag.
"Oh my god, det är Nialls lag!" Säger hon och jag antar att det är en av killarna i one direction.
"Derby County?" Frågar jag och hon nickar.
"Tänk om han går dit, tänk om du träffar honom!" Säger hon och kastar nästan iväg datorn över sängen när hon reser sig upp.
"Ja, tänk om." säger jag lite chockat efter hur hon reagerat.
"Du vet vem Niall är va?" Frågar hon.
"Nä faktiskt inte." säger jag lite skamset. Hon spärrar upp ögonen och går fram till väggen och pekar på den blonda i bandet.
"Om du ser honom." lova att ta bild med honom för min skull? Frågar hon och gör ett försök till hundvalps blick.
"Jag lovar." säger jag och Alex studsar över rummet för att ge mig en kram.
"Hur kan du vara så lugn i en stund som denna?" Frågar hon när hon släppt taget om mig. Jag rycker på axlarna och säger:
"Jag är väl en lugn person."
You're my kryptonite - kapitel 2
Ett fjärde rop nerifrån drar mig ur mina tankar och jag förstår att jag måste gå nu. Jag ger bilden på mamma som sitter på väggen bredvid spegeln en blick. Och sedan vänder jag blicken mot spegeln, rakt mot mig. Samma blonda hår med inslag av rött och samma ljusblåa ögon. Snabbt river jag ner fotot från vägen och skyndar ut från rummet och ner för trapporna där pappa står omgiven av all packning.
"Trodde du att du skulle slippa bära väskorna va?" Säger han med ett flin och knuffar till mig lätt på armen.
"Nej, jag fastnade bara i tankar" säger jag och lyfter upp en kartong och vandrar ut från huset och fram till bilen som står med bagageluckan öppen så jag lätt kan lägga ställa in kartongen. Pappa kommer efter med en stor resväska och jag får gå tillbaka in för att hämta mer. Efter några vändor fram och tillbaka är äntligen allt i bilen och jag sättar mig ner i passagerarsätet med en stor suck.
"Är du redo?" Frågar pappa och jag nickar till svar. Jag vinkar hejdå till huset och pappa börjar backa ut från uppfarten. Mer redo än jag någonsin varit.
Efter en bilresa, en flygtur och ytterligare en bilresa är vi äntligen framme vid mitt nya hem. Hem och hem, ett studenthem kallar man det väl. När vi fått ut mina väskor och kartonger ur hyrbilen och lagt dom på nån slags väskkärra man får låna går vi för att checka in och för att få min nyckel och en liten vägbeskrivning. Byggnaden är nybyggd, hela området är nybyggt. Det är ett gammalt college som har lagt till flera olika sporter som extra och i år startar allt. Jag och pappa vandrar igenom de långa korridorerna med vita väggar och mörkt trägolv med dörrar i samma nyans. Det vimlar av folk som springer fram och tillbaka med lådor i händerna eller så kramar de om sina föräldrar eller så pratar de med sin nya rumskamrat. Jag är lite nervös för det där med rumskamrat men eftersom jag redan vet att hon också är i fotbollslaget så kommer vi säkert komma överens. När jag hittar min dörr som ligger lite mitt i smeten stoppar jag in nyckeln och öppnar sakta dörren. Jag är först på plats. Till höger ligger en toalett och till vänster finns det en stor garderob. I själva rummet finns det två sängar med madrass, två byrålådor och ett skrivbord som står framför fönstret. Både väggarna och golvet ser likadana ut som i korridoren och toaletten har bara vitt kakel överallt. Jag går in i rummet och ställer ifrån mig väskan på sängen.
"Men det här är väl trevligt." säger pappa som kommer tätt efter och ställer ifrån sig min stora resväska mitt i rummet.
"Jorå, lite ovant att dela kanske." säger jag och ser mig omkring i det inte så stora rummet. Pappa skrattar bara till svar och ger klockan på sin arm en snabb blick.
"Men jag ska väl ta och åka till din bror så du kan skaffa dig några nya vänner utan din gamle far i hälarna så plockar vi upp dig senare för middag." Jag nickar till svar och efter ett hejdå från båda håll är pappa borta. Sakta öppnar jag en av väskorna för att ta fram sänggrejerna för att bädda till sängen det första jag gör. När jag är klar med det sätter jag mig ner på golvet och börjar lägga i lite saker i byrålådan.
"Mamma! Jag är faktiskt 18 inte sju." hör jag någon säga med irriterad röst och när jag vänder blicken mot dörren ser jag en mörkhårig tjej komma in i rummet. Jag kan inte se hennes ansikte för blicken ligger på väskan hon släpar efter sig. Efter henne kommer även en ljushårig kvinna och en gråhårig man in i rummet.
"Åh, det här är ju riktigt fint. När jag gick på college…" säger kvinnan men avbryts av sin dotter:
"Ingen bryr sig om när du gick på college." Kvinnan sneglar bak på sin man som ger henne en axelryckning innan båda lägger blicken på sin dotter igen. Jag antar att det är föräldrar och deras barn i alla fall. När tjejen äntligen fått in väskan och ställt den lite åt sidan tittar hon upp och blicken landar rakt på mig.
"Hej!" Säger hon och tar ett kliv framåt. Jag reser på mig och sträcker fram handen.
"Hej jag heter Abigail men du kan kalla mig Abbey." säger jag.
"Alex." säger hon och avslöjar sina vita raka tänder i ett leende.
"Alexandria." säger hennes mamma för att rätta henne och Alex ger henne en lång irriterad blick.
"Men vi måste nog åka hemåt nu om vi ska hinna hem till middagen." säger hennes far med en mörk mullrig röst.
"Ja, det måste ni." säger Alex och hennes föräldrar ger henne liten gruppkram innan de försvinner ut från rummet.
"Är du från Irland eller nåt?" Frågar Alex och dimper ner på madrassen i sin säng eftersom jag nu redan valt.
"Japp, hörde du på min dialekt eller nåt?" Frågar jag och sätter mig ner för att fortsätta med att lägga in saker i byrån.
"nte är den engelsk i alla fall." svarar hon och ler. ”Så vart på Irland bor du?”
"Portlaoise."
"Aha, så inte i Mullingar?" Frågar hon en aning besviket.
"Nej, men det ligger inte så långt ifrån. Så vart är du ifrån?" Frågar jag.
"Manchester!" Säger hon glatt och jag nickar till svar. Det blir tyst en stund men jag avbryter tystnaden med att säga:
"Du verkar inte gilla dina föräldrar så mycket." Jag håller blicken borta från henne för jag vill inte att verka som att jag bryr mig sådär jätte mycket även om jag är nyfiken.
"Det är ju inte så att jag hatar dom men de är lite irriterande ibland, överbeskyddande du vet. Fast jag är väl bara i den åldern eller nåt." säger hon och jag nickar till svart. Fast jag vet inte direkt det hon påstår. Jag har aldrig upplevt att min pappa är överbeskyddande. Han litar på mig, han litar på att jag gör rätt val. Och han litar på mina vänner.
"Så, har dina föräldrar redan åkt?" Frågar hon.
"Ja, eller min pappa ska sova hos min bror här i London inatt." säger jag och undviker att prata om mamma fast hon tar upp det ändå.
"Din mamma då?"
"Ehm, hon är död." säger jag osäkert och jag känner hur hennes blick bränner i min nacke och jag hör hur hon drar efter andan. Stämningen ändras direkt till en tung ledsamet.
"Åh, förlåt." säger hon tyst.
"Det är okej." säger jag och vänder mig om för att ge henne ett halvhjärtat leende.
"Nej, det är det inte. Här kommer jag och bara är sur på mina föräldrar utan anledning och du har ingen mamma." Hon drar ut på det sista ordet i rädsla för att det ska såra mig.
"Men det är lugnt." försäkrar jag henne. Jag är van att hamna i den här situationen.
"Är det här hon?" Frågar hon och tar upp fotot jag haft bredvid spegeln hemma men som jag nu lagt på skrivbordet. Jag nickar och reser mig upp för att gå fram till henne.
"Stanna där!" Säger hon och jag stannar tvärt. Hon håller upp fotot på min mamma framför sig och går med blicken fram och tillbaka mellan mig och fotot.
"Wow, ni är så lika! Du är som en ung version av henne eller så är hon är äldre version av dig." säger hon och ler. Jag ler tillbaka och tar emot fotot som hon räcker över.
"Och ja, ni båda är super snygga." säger hon och ler ännu större vilket får mig att rodna. Jag är inte van vid komplimanger. Jag ses inte direkt som en tjej hemma. Där är jag en bland killarna och dom är väl inte direkt kända för att slänga ut komplimanger till sina kompisar om det inte handlar om ett snyggt mål eller en cool ny keps. Jag sätter mig ner på sängen och inspekterar fotot. I ögonvrån ser jag hur Alex öppnar en av sina väskor och försiktigt drar hon ut något.
"Du vet vilka one direction är va?" Frågar hon och jag tittar upp och ser att det är en stor poster på de fem killarna hon tagit fram.
"Ja, jag såg dom på x factor."
"Men gillar du dom?" Frågar hon nyfiket.
"Nä, alltså jag är inget fan eller nåt." svarar jag osäkert.
"Oh." säger hon besviket och tittar ner på postern.
"Sorry."
"Det är okej, men jag får sätta upp den här va?" Säger hon och nickar mot postern.
"Jadå." Hon strålar av lycka och är snabb med att sätta upp den med fyra knappnålar.
"Visst är dom snygga?" Frågar hon fortfarande med blicken på bilden. Jag reser mig upp och ställer mig bredvid henne för att inspektera dom. Senaste gången jag sett dom var när dom var med på xfactor och dom har förändrats en hel del.
"Jorå." säger jag bara osäker på vad jag ska svara. Jag tycker egentligen ingenting om dom.
"Jag tycker Harry är snyggast." säger hon med en romantisk suck. Jag flinar till och skakar roat på huvudet.
"Oroa dig inte, när jag är klar med dig kommer du vara en äkta directioner." säger hon och jag skrattar till svar.
You're my kryptonite - kapitel 1
Det var ju meningen att det skulle komma upp tidigare men min datorn var allmänt cp och jag trodde den skulle krasha men nu funkar den igen :'''')
I alla fall kommer jag skriva med svenska dialoger nu för det känns enklare. Jag kommer alltså skriva som jag pratar med mina vänner så det blir väl lite "oh my god" "fuck" (haha va nä såna ord använder vi inte) "hola" (espanol si) osv. ja ni förstår väl.
Detta kapitel blir typ halft prolog halft kapitel vet inte riktigt, det blev så kort haha
men Let's begin
Jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet och hör sedan pappa ropa på mig för tredje gången. Jag tar ett djupt andetag och ger rummet med de rosa tapeterna en sista blick. Rummet jag växt upp med och som varit min trygghet under 18 år. Visst jag hatar tapeten och även om jag tjatat på pappa att vi ska ändra den så har han vägrat. Han har inte ändrat en gardin sen mamma dog. Huset hade varit hennes stolthet, hon hade älskat det så mycket. Varenda sak i som finns här inne har hon handlat in och placerat med omsorg. Hon dog när jag var bara fem år i en trafikolycka. Inte alls hennes fel faktiskt. Någon ung tjej hade suttit och smsat och kommit över på fel sida av vägen och mamma fick väja undan, rakt in i ett träd. Tjejen hade klarat sig helskinnad medan min mamma hade klämts ihjäl där i bilen. Det är nog därför pappa alltid på nåt sätt är arg. Han håller det inne för mig och mina bröders skull men jag känner av den. Min moster säger alltid att jag är en människokännare, jag känner av vad andra känner. Jag ser deras aura eller nåt sånt. Enligt mig så känner jag bara min pappa väldigt bra. Jag är ju hans lilla flicka. Man kan väl säga att jag är ett sladdbarn eftersom mina bröder är 10 och 12 år äldre än mig. Så det har väl blivit att jag är lite bortskämd. Även om jag kanske inte utnyttjar det till fullo. Jag är en pojkflicka. När pappa blev själv vart jag liksom tvungen att följa med pappa till fotbollsmatcher istället för att vara hemma och baka med mamma som resten av flickorna gjorde. Men det har gjort mig till den jag är idag och idag ska jag åka till London där jag ska läsa på college och göra det jag älskar mest, spela fotboll. Vår familj har inte mycket pengar men jag hade turen och fick ett stipendium. Det känns lite ledsamt att lämna pappa här ensam dock. Mina bröder har flyttat för länge sedan. Min äldste bror Edward eller Ed som det oftast blir att man kallar honom bor i Waterford med sin fästmö Shannon och deras tre år gamla dotter Roisin. Min andre bror Conor bor i London och lever ut singellivet till fullo medan han jobbar som IT-ansvarig på något företag. Han har lovat pappa att ta hand om mig men som alltid när pappa var borta och han var barnvakt bjöd han över några vänner och drack alkohol från pappa barskåp. Även om han är tio år äldre nu och förhoppningsvis mer mogen behöver jag kanske inte direkt en barnvakt ändå.
Ett fjärde rop nerifrån drar mig ur mina tankar och jag förstår att jag måste gå nu. Jag ger bilden på mamma som sitter på väggen bredvid spegeln en blick. Och sedan vänder jag blicken mot spegeln, rakt mot mig. Samma blonda hår med inslag av rött och samma ljusblåa ögon. Snabbt river jag ner fotot från vägen och skyndar ut från rummet och ner för trapporna där pappa står omgiven av all packning.
"Trodde du att du skulle slippa bära väskorna va?" Säger han med ett flin och knuffar till mig lätt på armen.
"Nej, jag fastnade bara i tankar" säger jag och lyfter upp en kartong och vandrar ut från huset och fram till bilen som står med bagageluckan öppen så jag lätt kan lägga ställa in kartongen. Pappa kommer efter med en stor resväska och jag får gå tillbaka in för att hämta mer. Efter några vändor fram och tillbaka är äntligen allt i bilen och jag sättar mig ner i passagerarsätet med en stor suck.
"Är du redo?" Frågar pappa och jag nickar till svar. Jag vinkar hejdå till huset och pappa börjar backa ut från uppfarten. Mer redo än jag någonsin varit.
Ermahgerd, verkar det braaaa????
ska vi köra igång med nya novellen imorgon??
Eller vad tycker ni??? :)
The only one I wanted - kapitel 66 THE END
-Better lay you down somewhere, säger han och hjälper mig upp och lägger armen runt mig för att hjälpa mig att gå. Eftersom hans lägenhet är så stor, vad ska han annars lägga alla pengar på?, får vi gå en bit men vi är snart inne i vad som ska föreställa vardagsrummet. Han leder mig fram till soffan där jag lägger mig ner och han sätter sig ner bredvid.
-Do you want some water or something? frågar han men jag skakar på huvudet.
-Were you going somewere cause I don't want you to stay home just to take care of me? säger jag.
-It's okay. I smashed the door in you face, I kind of owe that to you, säger han och ler.
-No you don't, I did something much worse, mumlar jag och Nialls leende försvinner snabbt och han vänder bort blicken. En tystnad sänker sig men jag klarar inte av den.
-I'm so sorry Niall. I miss you so much and I talked to Adam and he now knows that you are the guy in my life. If you still wanna be in my life of course, babblar jag på. Niall vänder blicken mot mig igen men hans ansiktsuttryck är otydbart.
-Please forgive me, I've fallen so hard for you and I've never felt like this before and I hope you feel the same about me an... fortsätter jag babbla men avbryts av Niall som böjer sig ner och pressar sina läppar mot mina.
Backstagepasset studsar mot bröstet när jag hoppar tillsammans med Blake över den asfalterade bakgården i nån slags konstig dans. Vi kommer fram till bakdörren där vi får visa upp passen för vakten som står utanför innan vi blir insläppta. En lång promenad igenom korridorer väntar då vi exalterat pratar om vad vi ska få se. När vi äntligen finner dörren med "onedirection dressingroom" skrivet på en dittejpad lapp slår Blake genast upp dörren innan jag ens hinner knacka på. Det är ju liksom inte bara hennes pojkvän som byter om där inne tänker jag på. Hon har varit lite mysko sen jag och Harry kom hem från homes chapel. Först försvinner hon bara och kommer hem nästa dag och berättar ingenting om vad hon gjort även om jag frågar, men jag gissar på att hon var med Niall. Och hon har än inte berättat vad som egentligen hände. Hon är i princip borta hela tiden, Niall är väl anledningen där också antar jag. Fem förvånade ansikten tittar i alla fall på oss när dörren glider, eller mer slås, upp. Alla är fullt påklädda i alla fall. Niall och Harry skiner genast upp och går fram till sina flickvänner som jag antar att Blake är till Niall nu även om hon inte berättar ett skit för mig. Och hon som var på mig som en igel när jag och Harry började dejta. Men jag släpper Blake med blicken när Harry slår armarna runt mig. Hans leende gröna ögon ser in i mina och jag ler stort mot honom.
-Are you nervous? frågar jag.
-A bit, but it only get me more focused. Jag nickar till svar och slingrar sedan armarna runt honom och vilar huvudet mot hans bröst. Jag får inte njuta av hans värme och underbara doft länge dock för snart kommer en kvinna in och berättar att det är en kvart kvar och att killarna måste förbereda sig. Jag och Blake går med dom en bit innan vi måste gå ut i publiken för att hitta våra platser. Jag ger Harry en snabb kyss och säger:
-Good luck!
-Noooo! skriker Louis och jag och Harry tittar chockat på honom.
-You can't say that, that gives bad luck. This is how you do it, förklarar han och sparkar till Harry på rumpan. Harry släpper ut ett "aj" och ger Louis en ond blick.
-Sorry! I'll take that back, säger jag snabbt och sparkar Harry också på rumpan. Lite hårdare än Louis dock för han får ta ett steg framåt för att hålla balansen.
-What the fuck, säger Harry och jag och Louis gör en high five. Snart ropar samma kvinna på killarna igen och de är tvungna att gå och jag och Blake tar oss ut i publiken. O2 arenan är gigantisk och vi har platser på läktaren på andra sidan arenan så det blir en lång väg att gå. När vi äntligen finner våra platser slår vi oss ner med en utmattad suck, tur att jag inte har högklackat på mig. Runt om oss sitter exalterade tonårstjejer som pratar i mun på varandra. Några verkar lägga märke till oss för snart har vi kameror och mobiler riktade mot oss i ett diskret försök att ta en bild. Blake och jag gör allt för att försöka ignorera det men det blir lite stelt, vad ska man ens prata om när man vet att tio stycken andra lyssnar?. Till slut vänder jag mig om mot tjejen bredvid och säger glatt:
-So, are you excited? Först ser hon förvirrad ut, hon verkar tro att jag inte pratar med henne men sen inser hon det och svarar.
-Yes! I've waited my whole life for his! Glädjen i hela hennes kropsspråk är obeskrivlig.
-What's your favorite song? frågar jag nyfiket. Ännu en gång blir hon förvånad över att jag pratar med henne och hon ger kompisen bredvid en vad-är-det-som-händer-blick.
-Little things and last first kiss, svarar hon efter lite betänketid.
-I love those songs, but I have to say that They dont know about us is my favorite, svarar jag glatt. Hon nickar till svar och frågar sedan:
-Can I have a picture with you?
-Ehm, yes of course, svarar jag lite osäkert. Inte riktigt van med att folk vill ta kort med en. Jag är ju bara en vanlig 19 årig tjej från New york. Har aldrig gjort något speciellt i mitt liv. Hennes kompis tar bilden och jag hör sedan tjejen säga till kompisen:
-I seriously got the best seat in the whole arena. Ett litet leende smyger sig fram på mina läppar och jag dras snart upp på fötter av Blake för på scenen står nu one direction.
Vi visar upp våra backstagepass för vakten och blir insläppta backstage igen när konserten är slut.
-It's such an amazing atmosphere backstage, säger Blake med en nöjd suck.
-And this time we don't have to sneak in and run from the guards, how awesome isn't that!? säger jag med sarkasm i rösten. Blake ger mig en knuff på armen så jag går in i väggen och det besvarar jag med samma handling.
-Don't complaine. Thanks to me you met Harry, påminner hon mig om.
-Well thanks Blake, you're the best, best friend in the world, säger jag och ger henne en kram med ena armen medan vi går längs korridoren.
-Yeah, I know, säger hon självsäkert och mitt skratt ekar i korridoren.
När vi kommer in i deras louge är även Eleanor där och hon och Louis står med armarna runt varandra och pratar tyst.
-Don't tell the guards we're here, slänger jag ur mig och Blake slår till mig på armen. Killarna börjar skratta och Harry kommer fram till mig.
-You we're amazing, säger jag stolt.
-And you're an amazing girlfriend, säger han och ler stolt. Vi slingrar armarna runt varandra och medan jag lyssnar på han hjärtslag genom den vita skjortan tänker jag på hur mitt liv förändrats på så kort tid. För ungefär fem månader sedan smög jag och Blake backstage på deras konsert och nu är jag Harrys flickvän. Konstig vändning på mindre än ett halvår. Allt började där vi befinner oss nu; backstage på en one direction-konsert.
Nu är det slut på The only one I wanted! Känner mig lite ledsen nu.
Nästa novell kommer väl någon gång i veckan I guess, vågar inte sätta ut ett datum än. Den kommer i alla fall handla om Niall :)
var med och bestäm!
Hejsan hoppsan! Är i princip klar med nästa kapitel som blir det sista......... </3
Det är därför det tagit sån tid, har skrivit varje dag heh
Men medan ni väntar så kan ni ju rösta HÄÄÄÄÄÄÄR:
The only one I wanted - kapitel 65
Vi skrattar åt en galen berättelse från mina high school-år när Harry plötsligt tystnar. Jag tystnar också och lägger också blicken på vägen där vi precis svängt upp på Harrys gata. En liten grupp med tjejer står vid uppfarten och när dom ser bilen börjar dom prata upphetsat med varandra med varandra och hoppa exalterat. Harry ger ifrån sig en irriterad suck och kör runt de fangirlande tjejerna för att parkera på uppfarten. Jag kliver ur bilen och går runt den för att möta upp Harry som precis kommit ut på andra sidan. Tjejerna ropar hans namn och även mitt. Blygt vänder jag bort blicken från alla kameror som är riktade mot oss.
-Go inside, I'll be right there, viskar Harry och jag nickar till svar. Huset är tomt när jag kommer innanför dörren. Jag går in i köket där det finns ett fönster ut mot uppfarten. Jag ställer mig där och följer Harry med blicken när han pratar med tjejerna och ställer upp på bilder. Ett leende sprider sig över mina läppar av stolthet över honom. Och även av glädje över jag älskar honom och han älskar mig tillbaka.
Harry får en puss av sin mamma och sedan ytterligare en kram innan dom låter oss gå ut genom dörren. Robyn och Anne säger hejdå och vinkar lite smått efter oss när vi går ut och vi gör samma sak tillbaka. Dörren stängs efter oss och vi går över uppfarten fram till bilen. Flera fans står fortfarande kvar och hoppar glatt när Harry nu bara är några meter från dom irl. Vi packar in resväskorna i bilen medan Harry pratar och svarar på tjejernas alla möjliga frågor. När vi stängt skuffen lutar harry pannan mot min och viskar:
-You can go and sit in the car, I'll be right there. Jag nickar och vi motstår att kyssa varandra inför fansen utan drar oss ifrån varandra. Jag går och sätter mig i passagerarsätet och tar upp mobilen för att fördriva tiden med den. Men Harry sitter snart i sätet bredvid mig och bilen startas. Han backar försiktigt ut så han inte ska köra på någon och kör sedan ut på den stora vägen efter att ha vinkat till tjejerna när vi kört förbi dom.
-So this is the real life of Harry Styles, säger jag och tittar i backspegeln när tjejerna faktsikt springer efter bilen några meter.
-I guess so. It's kind of weird, three years ago I lived here as a normal schoolboy and now I live in London and my work is singing with five of my best friends, säger han lite drömmande.
-That's sick, säger jag och börjar skratta.
-You're getting more english everyday, flinar Harry. Jag nickar och säger sedan:
-Soon I'll be drinking tea everyday at three and then eating beans on toast.
-Absolutely, håller Harry med innan båda börjar skratta.
Så fort vi kliver innanför dörren till lägenheten flyger Blake in i hallen.
-Are you home now? Did you have a nice time? Is Niall home yet? frågorna sprutar ur munnen på henne.
-Ehm... Hello on you too, säger jag och ger Harry en vad-är-hennes-problem-blick.
-Hello, hello but is he home? babblar hon på.
-I haven't heard from him today, får Harry ur sig och tittar tillbaka på mig med liknande blick. Blake mumlar någonting ohörbart och tar på sig sina skor snabbt och slänger på sig jackan innan hon försvinner ut genom dörren med ett kort hejdå.
-I could see that she missed us, säger jag och tittar bak på den stängda dörren.
-The tears was just streaming of happiness, säger Harry och vi skrattar. Vi får av oss ytterkläderna och går in i lägenheten som ser precis ut som vi lämnat den.
-Now let's make som pancakes, säger Harry och lägger händerna på mina axlar för att få mig att gå snabbare mot köket.
Blakes perspektiv:
Jag går med snabba steg längs trottoaren. Jag har axlaran uppe vi öronen och händerna djupt nedgrävda i fickorna i ett försök att undkomma kylan. I stundens hetta hade mina tankar bara varit på Niall och inte på kylan här ute i London. Det slår mig att jag faktiskt aldrig varit hemma hos Niall och inte har en aning om vart han bor. Jag stannar tvärt och plockar upp mobilen som jag i alla fall fått med mig. Signalerna går fram och snart svarar Elise på andra sidan.
-Hello! säger hon glatt. Harry hörs i bakgrunden och hon skrattar åt något han sagt.
-Were do Niall live? frågar jag.
-Harry, stop! skriker Elise och skrattar.
-Elise seriosly, it's freezing! säger jag stressat i luren.
-Okay, sorry. Hold on, säger hon och jag hör sedan hur hon och Harry utbyter några meningar innan hon rabblar upp en address för mig som jag inte förstår mycket av efter att ha bott i New York hela mitt liv.
-Just text me it, säger jag och lägger på för att så snabbt som möjligt få värma händerna i jackfickorna. Snart trillar ett SMS in och jag vinkar till mig en taxi.
Bilen saktar in och stannar utanför en fin tegelbyggnad med klängväxter längst väggarna. Jag slänger lite pengar åt chauffören och hoppar sedan ur bilen och går fram till porten. SMS:et jag fått innehåller även portkod och information om vilken våning Nialls lägenhet ligger på. Jag slår in de fyra siffrorna och ett klick ljuder när dörren låses upp. Jag öppnar den tunga dörren med lite möda och kliver in i den varma byggnaden. Nu gäller det bara att han är hemma också. Ett steg i taget i de fyra trapporna och jag står snart framför hans dörr. Jag står där ett tag och samlar mod. Sedan Elise och Harry klev innanför dörren har jag stressat hit och nu när jag äntligen är här står jag bara och glor. Nej, kom igen Blake, do it! Ring på dörrklockan! Men när jag precis ska till att ringa på smälls dörren upp rakt i mitt ansikte och av chocken ramlar jag bakåt.
-Oh my god! hör jag någon säga och när jag öppnar ögonen står Niall vid dörren fullt påklädd och tittar på mig med stora ögon.
-I'm sorry, are you okay? säger han oroligt och är snart nere på golvet bredvid mig. Näsan dunkar av smärta och jag snuddar den försiktigt med min ena hand.
-You're bleeding, säger han förfärat och jag känner något vått på huden.
-I am? frågar jag flummigt. Niall skrattar åt mig samtidigt som han nickar. Niall skrattade och jag var anledningen, så han vill inte se mig död i alla fall.
-Let's get you inside, you can't just lay here, säger han och lägger en hand i min nacke för att hjälpa mig upp. När jag väl är på fötter igen leder han in mig i lägenheten och vidare in i ett stort ljust badrum. Jag får sätta mig ner på badkarskanten och Niall blöter lite papper och tvättar sedan bort blodet som runnit ut och över mina läppar. Det finns en spänning mellan oss när han drar med papperet i försiktiga rörelser över mina läppar. Tiden stannar till en kort stund då han vänder upp blicken och möter mina ögon. Men han vänder sig snabbt om för att hämta mer papper att stoppa upp i mina näsborrar. När han är klar reser jag på mig men hela rummet börjar snurra och jag ramlar bakåt, igen. Niall är snabbt framme och hindrar mig från att ramla ner i badkaret.
-Better lay you down somewhere, säger han och hjälper mig upp och lägger armen runt mig för att hjälpa mig att gå. Eftersom hans lägenhet är så stor, vad ska han annars lägga alla pengar på?, får vi gå en bit men vi är snart inne i vad som ska föreställa vardagsrummet. Han leder mig fram till soffan där jag lägger mig ner och han sätter sig ner bredvid.
-Do you want some water or something? frågar han men jag skakar på huvudet.
-Were you going somewere cause I don't want you to stay home just to take care of me? säger jag.
-It's okay. I smashed the door in you face, I kind of owe that to you, säger han och ler.
-No you don't, I did something much worse, mumlar jag och Nialls leende försvinner snabbt och han vänder bort blicken. En tystnad sänker sig men jag klarar inte av den.
-I'm so sorry Niall. I miss you so much and I talked to Adam and he now knows that you are the guy in my life. If you still wanna be in my life of course, babblar jag på. Niall vänder blicken mot mig igen men hans ansiktsuttryck är otydbart.
-Please forgive me, I've fallen so hard for you and I've never felt like this before and I hope you feel the same about me an... fortsätter jag babbla men avbryts av Niall som böjer sig ner och pressar sina läppar mot mina.
Not my finest work men det får duga. Hinner dock inte fixa bilder än för är trött heh.
ny novell?
Det känns som att "The only one I wanted" är på väg mot sitt slut så jag har har en snabb fråga som jag önskar att ni tog en sekund av erat liv att svara på (om ni inte hatar mig och inte vill att jag ska fortsätta att skriva förstås heh);
The only one I wanted - kapitel 64
-Adam, I don't know... säger jag och han hans ögon går direkt från att ha en gnutta hopp till besvikelse. Me and this other guy doesn't really work out so I guess I'll just head back to the US. I won't be here anyway, mumlar jag tyst. Adam lägger ena handen på min på bordet och säger:
-Well, can I still keep you as my facebook friend? Jag skrattar till och nickar.
-Good, and call if you come back to England cause I would like to keep in touch, säger han sedan och jag nickar igen. Han tar upp sina vantar som han lagt på bordet och gör sig redo att gå när jag stoppar honom precis innan han ska resa sig med att ta tag i hans hand.
-You will find someone to love and that will love you back, säger jag tröstande. Adam ger mig ett litet leende och säger:
-You too. Innan han reser på sig och försvinner ut i februarimörkret. Själv sitter jag kvar och tankarna glider till Niall. Hade jag ljuget eller sagt sanningen till Adam, var jag och Niall över? För gott.
Elises perspektiv:
När jag vaknar nästa morgon har klockan precis slagit elva. Vi kom i säng tidigt igår vilket resulterar i att jag vaknar i en rimlig tid. Harry sover dock djupt bredvid mig. Rummet vi sover i är Harrys gamla rum. Rester av hans tidigare liv finns kvar i affischer och böcker i den mörkbruna bokhyllan, små actionfigurer står uppställda på en hylla tillsammans med en tavla på Harry och hans syster när de var små. Väggarna är prydda med en helblå tapet och gardiner med liknande färg hänger i fönstret.
Kissblåsan trycker på och jag ligger kvar i sängen ett tag och funderar över om jag verkligen måste gå på toa just nu men till slut reser jag på mig. Jag huttrar till när jag lämnar värmen under täcket och drar snabbt på mig mina mjukisbyxor som ligger slängd på en stol. Tyst tippar jag på tårna över det kalla golvet och öppnar sakta dörren. Jag blickar ut i den tomma korridoren och skymtar toalettdörren några meter bort. Jag hör prat och bestick som klingar mot tallrikar nerefrån så jag behöver inte oroa mig för att väcka någon annan än Harry.
När jag är klar med toalettbesöket återvänder jag till rummet och ser att Harry fortfarande sover i enkelsängen. Visst det hade varit trångt att sova där men det var också en anledning att ligga så nära varandra som möjligt. Magen skriker efter mat men jag känner mig lite blyg för att gå ner själv. Men jag hatar att väcka folk, i-landsprobem. Till slut vinner hungern och jag drar snabbt på mig Harrys one piece innan jag går ner till köket.
Robin står i hallen och säger godmorgon till mig innan han försvinner ut, antagligen för att åka till jobbet. Jag svänger in i köket och möts av Ann som sitter och läser tidningen med en kopp te i handen.
-Goodmorning, säger jag med ett leende.
-Goodmorning, svarar hon med ett snabbt leende mot mig men återgår sedan till tidningen. Jag slår mig ner mittemot henne och tar en smörgås som jag brer ett lager smör på. Jag biter av en bit och mumsar i mig den efterlängtade matbiten. Snart kommer också Harry in i köket och han sätter sig trött ner på stolen bredvid mig. Han ger mig en puss på kinden innan han plockar åt sig en brödbit som han brer ett lager smör på.
-So what are you guys doing today? I have work to go to in an hour, säger Anne.
-I thought I'd show Elise around the city.
-Harry, be carefull, varnar Anne och jag tittar nyfiket på dom båda. Vad ska han vara försiktig med, jag måste fråga.
-Be carefull about what?
-People tend to camp on our lawn, förklarar Harry med en suck. Jag rynkar pannan och jag är säker att en frågetecken visas där också.
-When the fans know I'm home they want to see me, förtydligar Harry när han ser frågetecknet.
-Aha, säger jag och nickar sakta. "Isn't that against the law or something? To camp on someones yard I mean."
-Yeah I guess, but I don't really wanna call the police on my fans.
-Understandable, säger jag och nickar sakta.
-But I'd love for you to show me around! fortsätter jag sedan och Harry ger mig ett leende.
-And here is the bakery I worked in before xfactor, säger Harry och stannar utanför en ljusgul byggnad med en röd dörr. Exalterat öppnar jag dörren och kliver in. Bakom disken står en tjej i 16 års åldern och hennes ögon spärras upp när on ser vem som kommer efter mig.
-Hi, säger både jag och Harry och vandrar fram till disken för att beställa något.
-Hiii, säger tjejen med en ovanligt ljus röst. Harry flinar åt henne och vänder sedan ner blicken på alla bakverk.
-Two of those please, sägen han och pekar på något gräddigt.
-Are both for you or are you ordering for me too? frågar jag lite skämtsamt.
-Trust me, it's the best they have, försäkrar Harry och följer tjejen med blicken när hon plockar ut två av det han beställt. Jag ser hur nervös hon är för att göra det inför Harry Styles men båda hamnar helskinnade på två tallrikar. När Harry har betalt och är på väg att stoppa ner kontokortet i plånboken tar hon modet till sig och frågar:
-Can I have a picture?
-Of course, säger Harry och tjejen går runt disken med mobilen i högsta hugg.
-I can take it, erbjuder jag och hon ger mig blygt telefonen där kameran redan är framme. Harry lägger armen runt henne och mobilen ger ifrån sig ett litet ljud när bilden tas.
-Here you go, säger jag och ger tillbaka mobilen till henne. Hon inspekterar bilden och ler sedan stort åt Harry.
-Thank you, säger hon och återvänder till sin plats bakom disken. Jag och Harry sätter oss ner vid ett av borden och jag tar en bit av bakelsen.
-So? frågar Harry nyfiket. Jag ger honom en tummen upp och Harry tar glatt en tugga av sin egen.
Vi skrattar åt en galen berättelse från mina high school-år när Harry plötsligt tystnar. Jag tystnar också och lägger också blicken på vägen där vi precis svängt upp på Harrys gata. En liten grupp med tjejer står vid uppfarten och när dom ser bilen börjar dom prata upphetsat med varandra med varandra och hoppa exalterat. Harry ger ifrån sig en irriterad suck och kör runt de fangirlande tjejerna för att parkera på uppfarten. Jag kliver ur bilen och går runt den för att möta upp Harry som precis kommit ut på andra sidan. Tjejerna ropar hans namn och även mitt. Blygt vänder jag bort blicken från alla kameror som är riktade mot oss.
-Go inside, I'll be right there, viskar Harry och jag nickar till svar. Huset är tomt när jag kommer innanför dörren. Jag går in i köket där det finns ett fönster ut mot uppfarten. Jag ställer mig där och följer Harry med blicken när han pratar med tjejerna och ställer upp på bilder. Ett leende sprider sig över mina läppar av stolthet över honom. Och även av glädje över jag älskar honom och han älskar mig tillbaka.
Hola! Random kapitel haha, hope you like it!
Måste ju säga grattis till Zayn också! även om det var igår han blev 20 </3 Vår lilla bradford bad boi är inte tonåring längre, brb ska bara gå och gråta i duschen
The only one I wanted - kapitel 63
Ytterdörren smäller igen och snart står en stor man i dörröppningen till köket.
-Hi everyone! säger han och Ann är snabbt framme för att ge honom en snabb puss så jag antar att det måste vara Robin, Harrys styvpappa. Harry är snabbt uppe på fötter och ger sin styvpappa en kram. Jag reser mig också upp och presenterar mig för Robin som glatt tar emot min hand.
-Harry, you wanna see what I've been working on with the car? frågar han och Harry nickar.
-Sure. Precis innan han skå efter Robin vänder han sig mot mig för att ge mig en snabb puss.
-I love you, viskar han tyst så bara jag hör.
-I love you too.
Jag trippar ner för trapporna efter att ha hört att Gemma äntligen kommit. Hela familjen står i hallen och pratar och skrattar. Det går upp för mig att jag är den enda som inte tillhör familjen som är här. Jag smyger fram och ställer mig lite i bakgrunden men Gemma får syn på mig och utbrister:
-Hi!
-Hi, säger jag och Gemma tränger sig förbi Harry som står lite ivägen och kommer fram till mig.
-I'm Gemma, Harrys sister, säger hon och ler så hennes smilgropar syns. Precis lika som Harrys.
-Suspected that. I'm Elise, nice to meet you, säger jag med ett likadant leende minus smilgroparna. Ann och Robin försvinner in i köket och Harry snurrar runt och står nu bredvid sin storasyster. Jag ser nu hur lika dom är. Precis samma ansikte fast ett kvinnligt och ett manligt.
-Wow, you're so alike, säger jag faschinerat.
-You think? säger Gemma med en rynkad panna och ger Harry, som har ungefär samma anisktsutryck, en snabb blick.
-Yes! säger jag. Den enda skillnaden är väl att hennes hår som hänger rakt nerför hennes axlar. Men vem vet, kanske är en plattång inblandad? Jag hinner dock inte kommentera det utan Ann ropar in sin dotter i köket och hon försvinner snabbt. Jag slänger upp armarna runt Harrys nacke och vrider huvudet uppåt så jag kan se in i hans gröna ögon.
-Will I hear som embarrassing stories tonight? frågar jag med ett retsamt leende.
-I'm afraid that will happen yes, säger Harry med en dramatisk suck på slutet. Han lägger armen runt min midja och jag släpper taget om hans nacke så vi kan ta oss lättare in i köket. Bordet är dukat och maten står framme. Alla fem slår sig ner och sedan drar samtalen och ätandet igång.
Blakes perspektiv:
Adam hade ringt miljontals gånger. Röstmeddelande efter röstmeddelande hade trillat in. Sms efter sms. Tillslut hade jag inte stått ut mer. Visst jag kunde bara ha stängt av telefonen och ignorerat honom resten av vistelsen här i London och sedan resten av mitt liv. Men det hade inte varit rättvist mot honom, på nåt sätt måste han trott att jag också var intresserad. Vi har bestämt möte på starbucks, ovanligt? nej. Jag befinner mig ute på trottoaren och skymtar skylten som signalerar att starbucks ligger i slutet av gatan. Stegen blir automatiskt långsammare, jag är nervös för vad jag kommer möta. När jag kommer fram till fönstret till starbucks ser jag att Adam redan sitter där inne med blicken ner i sitt kaffe. Hela hans kropp bara sänder ut obehagliga vibbar, ledsamhet blandat med lite ilska. Jag är säker på att min kropp strålar av nervositet. Han var en sån bra vän och nu vet jag inte riktigt hur det ska fungera. När jag stirrat på honom ett tag genom glasrutan tar jag modet till mig och går in. Hans blick far upp när han hör det klingande ljudet från dörren och möter mina ögon. Ett leende möter mig inte som det brukar vara utan han ser mest besviken ut. Jag vill bara springa ut genom dörren och kasta mig i en snöhög och dö. Även om det inte ens finns någon snöhög i hela England. Ett djupt andetag och jag tar mig fram över golvet och sätter mig ner mittemot Adam.
-I'm sorry, far det ur hans mun. Jag blir paff av de två orden. Är han ledsen?
-I shouldn't have kissed you like that but I really like, liked, you, fortsätter han.
-It's okay, I'm not mad at you, säger jag försiktigt och pillar nervöst med min tröjärm som sticker ut under jackan.
-But you didn't answer my calls? säger han oförstående och lite hopp har plötsligt infunnit sig i hans röst.
-Look, I like you but as I friend. I'm already dating someone, säger jag men lägger snabbt till "dated" på slutet.
-Oh. Adam stirrar ner i sitt kaffe igen och jag vet inte hur jag ska rädda situation.
-I'm sorry, säger jag tyst och Adam vänder upp blicken igen.
-No, don't be, säger han och ger mig ett halvhjärtat leende och jag besvarar det lika halvhjärtat.
-We can still be friends, säger han och låter faktiskt lite gladare.
-Adam, I don't know... säger jag och han hans ögon går direkt från att ha en gnutta hopp till besvikelse. Me and this other guy doesn't really work out so I guess I'll just head back to the US. I won't be here anyway, mumlar jag tyst. Adam lägger ena handen på min på bordet och säger:
-Well, can I still keep you as my facebook friend? Jag skrattar till och nickar.
-Good, and call if you come back to England cause I would like to keep in touch, säger han sedan och jag nickar igen. Han tar upp sina vantar som han lagt på bordet och gör sig redo att gå när jag stoppar honom precis innan han ska resa sig med att ta tag i hans hand.
-You will find someone to love and that will love you back, säger jag tröstande. Adam ger mig ett litet leende och säger:
-You too. Innan han reser på sig och försvinner ut i februarimörkret. Själv sitter jag kvar och tankarna glider till Niall. Hade jag ljuget eller sagt sanningen till Adam, var jag och Niall över? För gott.
Förlåt för denna hemska uppdatering! Men man har inte så mycket inspiration när man ligger trött och förkyld och har tandvärk :c
Och så har kiss you kommit ut :'''') Hittade en tjej på omegle som jag fangirlade med haha. Men omg vilken perfekt video omg... Tror ni att vi bröt rekordet med mest viewes???? hoppas det!
Och en random sak bara: jag satt nyss och typ grät över att vår lilla Zayn blir 20 på lördag, är jag ensam om att reagera så här???
The only one I wanted - kapitel 62
Efter att ha sagt hejdå och kramat om Blake ordentligt sitter jag nu i bilen åkandes på motorvägen. Harry är koncentrerad på vägen och jag är nästan lite rädd i början eftersom det inte riktigt gått in i skallen att de kör på vänster sida här. Hela bilen är ju bakvänd dessutom. När rädslan lugnat ner sig tar jag upp min mobil och kollar runt lite. Jag uppdaterar instagram med en liten bild på utsikten från fönstret och sitter sedan och stirrar på alla likes som trillar in. Lite smått beroende är man ju.
-Something interesting? frågar Harry och ger mig en roat leende.
-No, just instagram, säger jag och låser mobilen. Ni kanske är nyfikna över kläderna Harry valde? Ett par ljusblå jeans och en ljusrosa långärmad tröja som är utsvänd länst ner, som en volang. Jag gillar det, jag har underskattat honom. Jag har dock slängt på mig några smycket för att piffa upp lite.Med en suck sjunker jag längre ner i sätet och vrider huvudet mot Harry.
-How long is it left? frågar jag.
-It takes about four hours to get home, säger han exalterat med ett nöjt leende på läpparna
Jag hör att Harry säger någonting men inte vad så jag sänker snabbt ljudet på radion där vi sjungit med under hela bilresan.
-What? frågar jag.
-We're here now, säger han och pekar på en skylt med "holmes chapel" tryckt i röd färg mot den vita bakgrunden. Jag sätter mig rakt upp i sätet och tittar på staden som kommer närmare och närmare. Allt är så engelskt och allt är så grönt. Fina gamla byggnader. Så olikt Amerika. Harry kör vant igenom staden som han vuxit upp i. Staden där han spenderat mestadelen av sitt liv. Jag inspekterar den noga. Han svänger av vägen och in på ett område med radhus. Han saktar in och kör in på uppfarten på den första uppfarten. Huset har rött tegel vid nedervåningen och sedan är det vitt vid övervåningen.
-It's so differente but beautiful here, säger jag faschinerat när jag tar loss bältet och slår upp dörren.
-Yeah, I miss it alot when I'm away, säger han lite dystert men skiner upp när dörren till huset slår upp och en mörkhårig kvinna kliver ut. Han är snabbt ute ur bilen och låter kvinnan, som jag förmodar är hans mamma, kliva in i hans famn. Jag kliver också ur bilen och tittar över bilens tak när dom kramar varandra, så mycket kärlek i en kram. Hans mammas ögon är blanka och jag ser vilket hårt grepp hon har runt honom. Konstigt nog har Harry aldrig nämnt sin mammas namn, han säger alltid "mum". Så jag har faktiskt ingen anig om hennes namn. Jag kommer säkert verka oartig, som att jag inte lyssnat när Harry pratat om sin familj. Okej nej Elise, sluta tänk så. De kommer älska dig! Jag tänker orden men dom sjunker inte riktigt in och innan jag vet ordet av har Harrys mamma lämnat hans famn och är på väg runt bilen mot mig.
-Hi, I'm Anne, säger hon och räcker fram handen.
-Nice to meet you, I'm Elise, säger jag och kramar om hennes hand.
-I know, Harry talk about you whenever he get the chance, säger hon och ger Harry ett ögonkast när han suckar och skakar hopplöst på huvudet. Jag skrattar bara men kinderna blir lite varma av rodnad.
-What? It's a mums job to embarrass her son for his girlfriend, säger Anne till Harry och släpper min hand.
-Please mum... säger han men ett leende leker på hans läppar.
-My mum is quite good at embarrass me so it's good if you even it out, säger jag och Anne börjar skratta. Harry öppnar bagageluckan och lyfter ut våra väskor. För ovanlighetens skull har jag bara med mig en väska eftersom jag inte vill verka divig eller nåt. Jag vet, jag har tänkt på allt. Jag går bort till han och tar min egna väska för att ta in den i huset. Harry passar på att luta sig fram och viska:
-Don't listen to anything that my mum say, okay? Jag fnissar tyst och viskar sedan:
-But when she tells me what an amazing son you are, I shouldn't believe it?
-Everything positive she say about me is true, okay? svarar han och jag skakar roat på huvudet innan vi släpper ämnet och följer med Anne in i huset.
I hallen hänger vi av oss ytterkläderna och vandrar sedan in i köket där Ann befinner sig.
-Gemma is coming for dinner tonight too, säger hon glatt och fyller ett glas med vatten för att sedan dricka det.
-Are you guys hungry by the way? frågar hon innan vi ens hunnit säga någonting om det hon sagt innan. Hans systers namn har han i alla fall nämnt så jag vet vem Gemma är.
-Yeah, that would be nice, säger Harry. Hans mamma ler mot sin son och öppnar sedan kylskåpet för att kolla vad de har. När hon precis tagit ut en kartong med ägg stelnar hon till. Jag och Harry tittar frågande på henne. Hon vänder upp blicken och tittar på sin son.
-Oh, I almost forget! My son is now 19 years old! utbrister hon och ställer ner äggen på köksbänken och går sedan fram till Harry och ger honom en kram.
-You're so grown up! I remember when you ran around the house with my bra on, säger hon och Harry ger mig ännu en ursäkta-min-pinsamma-blick och jag fnissar till. Hon släpper taget om honom och sätter händerna på varsin sida om hans huvud för att titta på honom. Hennes ögon har tårats men viftar med en hand framför ögonen för att stoppa tårarna.
-Okay, I'm not gonna cry over this, säger hon och Harry skrattar åt henne och ger henne ännu en kram. Hon återvänder till köksbänken som hon lutar sig emot.
-So what do you want? I can do whatever you ask for. I haven't really bought anything, it's so hard buying for someone who can buy himself whatever he wants, säger hon med lite skam över det där med present.
-It's okay mum, you have already given me everything I ever needed, säger han och Ann ler tacksamt.
-So what did you get? frågar hon nyfiket.
-Most like joke-stuff you know, but Elise did a very nice dinner, säger han stolt och lägger en arm runt mig. Jag rodnar lite och vänder blicken ner i golvet.
-Damn, my idea went right down the trash, säger Ann och vi alla tre skrattar.
-So what do you want to eat? frågar hon ännu en gång då den frågan kommit bort.
-Surprise me! säger Harry och slår sig ner vid det runda köksbordet och jag följer hans exempel.
-Eh, I'll just do an omelet, do you want one too Elise? säger hon och öppnar kartongen med ägg.
-So much for a surprice, mumlar Harry och jag skrattar till lite tyst innan jag svarar på hennes fråga:
-Yes, please.
-So Elise, you're from New York right? frågar hon när hon kommit igång med omelett-görandet.
-Yep, born and raised. But now I kind of krashed at Harrys. Ann skrattar och säger sedan:
-I think Harry doesn't mind.
-Who knows? After that iCarly-episode you don't know if he's acting or not. Ann skrattar igen och nickar instämmande.
-You've seen that? frågar Harry förvånat.
-Blake showed me it, säger jag och Harry ser nära till skräckslagen ut. Det syns att han skäms lite över det där.
-Aww, don't be ahamed about that, you were cute, säger jag och nyper honom skämtsamt i kinden.
-Cute, fnyser han tyst och jag och Ann börjar skratta. Ytterdörren smäller igen och snart står en stor man i dörröppningen till köket.
-Hi everyone! säger han och Ann är snabbt framme för att ge honom en snabb puss så jag antar att det måste vara Robin, Harrys styvpappa. Harry är snabbt uppe på fötter och ger sin styvpappa en kram. Jag reser mig också upp och presenterar mig för Robin som glatt tar emot min hand.
-Harry, you wanna see what I've been working on with the car? frågar han och Harry nickar.
-Sure. Precis innan han skå efter Robin vänder han sig mot mig för att ge mig en snabb puss.
-I love you, viskar han tyst så bara jag hör.
-I love you too.
Oh my god! Inga kapitel på hur länge som helst ju! Sorry sorry sorry!!! Men har varit sjuk och umgåtts med när och kära. Och ni ska bara veta hur seg min dator är. Ett halvår kvar sen tror jag på en ny! :') Jag hoppas jag är förlåten?♥
note: Jag vet inte om Robin är intresserad av bilar osv heh
Och gott nytt år på er!! Vi har ett helt år framför oss med fangirling och gråtande och skrikande och allt vad som händer. I don't know. En konsert också! TAGGAD. Och såg ni att Harrys styvpappa önskade alla sina "daughters in law" gott nytt år. hahaha dog lite :')
aja hejs svejs!
(ska äta så hinner inte läsa igenom men publicerar eftersom ni vart utan länge men rättar senare, puss puss)
