Jag och Harry har tagit oss från golvet till barstolarna och sitter osch äter på en bit brownie vi hittat i kylskåpet när Niall och Blake kommer ut. De verkar inte vara osams längre i alla fall med tanke på att de faktiskt ler mot varandra.

-So? frågar Harry nyfiket och vi båda tittar på dom med spänning. Niall nickar till svar för att bekräfta det vi hoppats på och jag spricker upp i ett leende.

-That's awesome, now we can go on dubble dates and stuff! säger jag exalterat och alla tre tittar på mig i någon sekund innan de bryter ut i skratt.

---

Eftersom New York ligger några timmar efter London hoppar jag och Blake Fortfarande omkring helt hyper i lägenheten när klockan blivit ett på natten. Vi sov mycket på planet hit och är piggare än någonsin. Niall har redan åkt hem till sig och Harry har gått och lagt sig eftersom de jobbar mycket med förberedelserna inför deras kommande turne. Vi tittar på ett gammalt avsnitt av Ellen Degeneres show på tv när jag plötsligt kommer på att jag inte köpt en present till Harry än. Det har varit så mycket med farfar och familjen att det helt enkelt försvunnit ur minnesbanken där uppe. I panik ber jag Blake om ideer och nu sitter vi i soffan och skriver listor med olika förslag. Även om han sagt förut att jag inte skulle köpa något så ville jag göra det, något litet i alla fall.

-But can't you buy briefs with "Elise's property" on the ass? frågar Blake och jag börjar skratta hysteriskt. Tur att vi stängt dörren till sovrummet redan annars hade nog Harry vaknat av mitt hyena-skratt. Kanske är vi övertrötta trots allt?

-But seriosly, what do you buy to a teenage boy who can buy himself everything that he wants? säger jag när jag lugnat ner mig. Blake vänder upp blicken i taket i någon slag funderarställning.

-You can do something yourself that no one else have, säger hon sedan och jag spärrar upp ögonen.

-That's a great idea Blake! säger jag och Blake ser lite förvånad ut när jag kramar om henne.

-It is? frågar hon osäkert och jag nickar till svar.

-Now we just have to figure out what that can be, säger jag fundersamt. 

-You can bring him brekfast in bed or cook a nice dinner! säger Blake stolt.

-Blake you are really good at this! säger jag.

-You sound surpriced, säger hon skämtsamt och vi båda börjar skratta.

-But because we are going out on his birthday, maybe I can do it tomorrow? säger jag och hon nickar till svar.

-And I'll be gone, försäkrar hon.

-With someone that starts with an N and end with iall maybe? säger jag och vickar på ögonbrynen och hon svarar med en ge-dig-blick.

-I'm so glad that you two get along again, säger jag nöjt och låtsas inte om hennes blick. 

-Yeah me to, säger hon sedan med ett litet leende på läpparna innan hon vänder blicken mot TVn igen där Miley Cyrus precis klivit in. 

 

Svordomar kommande från Harry tar mig till medvetande nästa morgon. Jag slår sakta upp ögonen och vänder på mig i sängen för att se vad han håller på mig. Han står i bara kalsonger med halva kroppen inne i garderoben och klädesplagg efter klädesplagg kommer flygande över rummet.

-What are you doing? frågar jag trött. Harry vänder sig snabbt om och tar bort några hårtesar som ramlat ner i ansiktet. 

-Oh sorry, did I wake you up? säger han oroligt. Jag nickar till svar och säger sedan:

-But it's okay, it's nice seeing you before you go to work. Harry ler till svar vilket får även mig att le.

-So what are you looking for? frågar jag samtidigt som jag sätter mig upp och kryper över sängen, närmare Harry.

-My black jeans, säger han med en suck och vänder sig om mot garderoben igen.

-You have like a million of black jeans, påpekar jag och tittar över golvet där en massa kläder ligger.

-Here is one pair, säger jag sedan och håller upp ett par svarta jeans. Harry ger dom en snabb blick men skakar sedan på huvudet.

-Not those, säger han hopplöst och börjar gräva i garderoben igen.

-You are more worse than me, säger jag med ett skratt och ställer mig upp och kollar över hans axel in i garderoben.

-They must be in the laundry, säger han till slut med en stor suck.

-Yeah I saw the laundrybasket yesterday, haven't your mum been here in a couple of months? säger jag skämtsamt innan jag ställer mig på tå och kysser honom i nacken. Harry vänder sig om och trycker sina läppar mot mina i en kyss.

-Actually I'm going home next week so I wondered if you want to meet my family? säger han sedan.

-God, now you're making me nevous but of course I want, säger jag och Harry ler ännu större.

-They will love you, försäkrar han mig och placerar en puss i pannan på mig.

-Well I hope so, säger jag och lägger armarna runt hans nacke och vi bara på varandra i någon sekund.

-Okay, let's do like this; you'll go do wathever you have to do and I will put together an outfit for you, säger jag sedan. Ett leende sprider sig på hans läppar och han nickar till svar.

-I'll go make breakfast, do you want anything? frågar han och jag skakar på huvudet till svar. Jag släpper greppet runt hans nacke och med ytterligare en puss i pannan försvinner han ut från sovrummet. Min blick glider över golvet där minst hälften av hans kläder som befunnit sig i garderoben och inte i tvättkorgen ligger. Jag spanar in en svart T-shirt med texten "hipsta please" tryckt i vitt på framsidan. Jag plockar upp den och lägger på sängen innan jag tittar efter något han kan ha på nedre delen av kroppen. Jag plockar upp de svarta jeansen jag tidigare hållt i och lägger dom bredvid T-shirten. Så, klart! Det måste ju vara så att det är roligare att vara tjej när det kommer till kläder och sånt. Vi kan ha klänningar, kjolar, byxor, leggings och massvis av olika slags överdelar medan killar i princip bara har byxor och en T-shirt, skjorta eller ett linne. Dessutom finns det ju massor av olika smycken och andra accessoarer för oss tjejer. Jag vaknar ur mina funderingar av att Harry pressar läpparna mot stället där min axel blir till hals samtidigt som han tar ett djupt andetag som för att andas in min lukt.

-Wow, you're fast, säger jag. Hans läppar försvinner från min hud och jag vänder mig om för att titta på honom. 

-Just a sandwich, säger han med en axelryckning. Han har dock inte ätit upp den än för han har en macka i handen och en tugga i munnen.

-Aren't you done? frågar han sedan.

-Yes I am, säger jag och plockar upp de två klädesplaggen från sängen.

-Thanks babe, säger han och placerar en kyss i mitt hår innan han tar emot kläderna och ber mig hålla i smörgåsen medan han tar på säg dom. Jag tar en liten tugga av mackan och följer varenda rörelse Harry gör medan han drar på sig jeansen och tröjan. När han är klar tar han fram ett par strumpor från ur garderoben och fixar till håret en sista gång innan han tar tillbaka mackan som nu är tre tuggor mindre än när han gav den till mig. 

-I really need to get going but I'll see you tonight arounf eight, säger han och kysser mig en sista gång innan han vänder sig om och går.

-I love you! ropar han innan dörren går igen och jag hinner inte ens svara med ett "I love you too". Och i min ensamhet kryper jag tillbaka under täcket, stänger ögonen och somnar om.

---

Hejsan hoppsan! Ser att jag fått lite nya läsare och till er vill jag säga: VÄLKOMNA! och till er som varit här längre vill jag säga: TACK! :))

-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:

-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.

---

Elise har sprungit långt i förväg upp för trapporna. Förståeligt då hon inte träffat Harry på flera veckor. Själv går jag i normal takt upp för trapporna. Kanske lite segare än normalt om jag ska vara ärlig. Allt påminner på nåt sätt om Niall, han var liksom det enda riktigt speciella som hänt här. Gud, vad är det med mig? Vi har inte ens varit ihop. Jag kommer till slut upp på rätt våning och ser att Elise lämnat sin väska utanför och dörren står vidöppen. Jag tar mig förbi hennes gigantiska väska och får in min egen och som den snälla själ jag är tar jag in hennes också och stänger sedan dörren. Jag hör skratt från Elise och sedan att hon säger något jag inte kan tyda medan jag tar av mig ytterkläderna och börjar sedan gå igenom hallen för att komma till platsen dom befinner sig på. Jag stannar tvärt när jag kommer in i rummet och ser att en annan person gör samma sak fast från ett annat håll, Niall. Tystnad sprider sig i rummet och alla ger varandra blickar. Elise och Harry ligger konstigt nog bredvid varandra på golvet men mitt fokus just nu ligger på Niall. Jag vill inte prata, jag vill inte se honom, jag vill inte ha han här. När ingen annan verka ha något att säga och tröttnar jag.

 

Jag och Harry har tagit oss från golvet till barstolarna och sitter osch äter på en bit brownie vi hittat i kylskåpet när Niall och Blake kommer ut. De verkar inte vara osams längre i alla fall med tanke på att de faktiskt ler mot varandra.

-So? frågar Harry nyfiket och vi båda tittar på dom med spänning. Niall nickar till svar för att bekräfta det vi hoppats på och jag spricker upp i ett leende.

-That's awesome, now we can go on dubble dates and stuff! säger jag exalterat och alla tre tittar på mig i någon sekund innan de bryter ut i skratt.

---

Jag suger på att skriva sånt där pratgrejs men aja here it is!

-Maybe he isn't sure about how you feel, säger jag.

-He must have seen my lips form into a kiss-formation, säger hon och suckar djupt. 

-Or he's just very shy, säger jag men hon skakar bara på huvudet.

-Yeah that's why he made out with some random girl.

-But he doesn't like her so it didn't mean anything. He's just worried about showing you how he really feels, yes so it must be, säger jag stolt över mitt konstaterande. Men hon bara skakar på huvudet.

-You should at least let him explain, säger jag.

-I did and his excuse was "I didn't know you were coming" and then he kissed me.

-He kissed you? frågar jag förvånat.

-Yeah, säger hon som att det var en självklarhet att jag borde veta det.

-Well, then I'm sure he likes you, säger jag själväkert och klappar henne lätt på huvudet. 

---

Jag kliver ut från kyrkan med blöta kinder. Jag känner mig trött och sliten och vill bara åka hem. Allt får mig bara att tänka på farfar så det bästa skulle vara att bara lägga sig under täcket i några veckor. Min kusin Gaby kommer ut från kyrkan bakom mig och jag känner en lättnad över att jag inte valt att bära smink just idag vilket hon gjort. Jag har aldrig trott att jag skulle få se Gaby gråta och det passade inte hennes kaxiga personlighet alls. Det såg på något sätt komiskt ut även om jag inte kunde glädjas över det i ett läge som det här. Jag går ner för stentrapporna till trottoaren där alla bilar väntar och möter upp mamma.

-Gaby you will go with us, ropar hon över mitt huvud mot Gaby som genast kommer fram till oss för att hoppa in i bilen som ska ta oss till ett efter-begravning-fika hos farmor som jag inte förstår varför man egentligen har. Nån har dött då ska man väl inte sätta sig och fika?

-Get in Elise, säger mamma och ler halvhjärtat mot mig och pekar in mot bilens baksäte.

-Mum, I just want to go home, säger jag. Hon ger mig en förstående blick och säger sedan:

-Of course honey, och stryker med handen över min kind.

-Thanks, I love you, säger jag och kramar om henne innan jag börjar gå däifrån för att vinka till mig en taxi. 

Direkt när jag kommer hem slänger jag mig i sängen och drar täcket över huvudet och stannar på den platsen de kommande dagarna.

 

Stressat rusar jag runt i mitt rum för att jag inte ska glömma något. Mobilen börjar ringa och med några ninjahopp över alla klädhögar som bildats i mitt packande hinner jag svara.

-Hello? säger jag i luren och väntar på att personen i andra änden ska svara.

-I don't think I can do it, hör jag Blake säga.

-Of course you can, skrattar jag.

-I'm serious Elise, I can't do it. I've been ignoring him for weeks, I can't stand seeing him again, klagar hon.

-Blake you are going to speak to Niall cause I truly believe that he's the one for you, okay?

-But what am I going to say? Hi Niall, I flew over the atlantic ocean just so I could talk to you?

-He is the one who's been calling you. Just say; You've been calling me and here I am, tell me what you wanted to say. And you're not only there for him you're there for me, and Harry. You called Harry to fix our reletionship and now I'm dragging you to London so you can fix yours with Niall. 

-Mm okay, svarar hon med en suck efter lite betänketid och jag ger ifrån mig ett litet glädjetjut.

-Thanks Blake, I love you! säger jag och får ett otydligt mummel till svar.

-Well, I'll pick you up in one hour. I hope you're finished packing I know I'm not, säger jag och kollar runt i mitt rum som nu ser ut som ett bombnedslag. Blake skrattar till och säger sedan:

-I finished yesterday like normal people do it.

-Blah blah, bye, säger jag och hör ett skratt komma från Blake innan jag lägger på. Jag är alltså på väg tillbaka till London bara några dagar efter min farfars begravning. Det var faktiskt, tro det eller ej, mamma som hade kommit till mig och sagt att jag behövde komma bort och fokusera på annat, det blir inte bättre av att ligga hemma vilket hon förstått att jag skulle göra annars. Jag hade direkt ringt Blake som efter många om och men gått med på att följa med. Niall har ringt smsat och mailat konstant i flera veckors tid och det är ju inte direkt billigt att kontakta någon på andra sidan atlanten via mobil. Så jag tycker att hon borde prata med honom, face to face. 

 

Jag kommer med Blake vid min sida ut i ankomsthallen på heathrow. Harry hade ringt när jag fortfarande var i New York och berättat att han inte kan möta mig på flygplatsen eftersom jag dumt nog skrivit på mitt twitterkonto, som är följt av flera hundra tusen tonåringar som skulle göra vad som helst för att träffa min pojkvän, att jag var på väg till London. Hans management hade direkt sagt åt honom att inte åka dit på grund av säkerhet inte bara om honom utan fansen och kanske mig om någon av de fans som inte är så glada över min och Harrys relation är där. Inte för att jag tror att någon skulle ägna uppmärksamhet mot mig när Harry är där. Han väntar i alla fall på mig hemma i hans lägenhet och jag kan inte vänta på att få träffa honom igen!

Jag ser att några hoppfulla fans faktiskt tagit sig till flygplatsen och när dom får syn på mig skriker dom mitt namn över det stora rummet. Jag vinkar lite osäkert tillbaka och Blake skrattar åt hur awkward jag beter mig. Ingen kommer i alla fall fram till oss så vi kommer snabbt ut från flygplatsen och haffar oss en taxi. 

-Are you excited? frågar Blake när taxin börjat rulla mot London.

-How can you think that? frågar jag med en skämtsamt förnärmad röst.

-Cause that huge smile of yours, säger hon. Jag börjar rodna direkt och försöker få bort det stora leendet jag har på läpparna som jag inte tänkt på innan men det kommer tillbaka på en gång. 

-So what am I going to say to Niall? frågar Blake oroligt.

-Relax, it's not like the first thing you will do is meet Niall. You have at least two days to write a speach before Harrys birthday were I can guarantee he will be, säger jag och klappar henne på på axeln.

-Yeah you're right, säger hon och suckar.

-I will help you prepare tomorrow, I promise.

-Okay, thanks, säger hon och ger mig ett halvhjärtat leende.

 

Taxin stannar utanför Harrys lägenhet och jag är snabbt ute ur bilen för att plocka ur packningen och sedan komma upp till Harry så fort som möjligt. Den här gången har jag inte packat så fasligt mycket och Blake reser alltid lätt så det är snabbt fixat. Jag ger taxichauffören lite dricks på grund av mitt glada humör och drar snabbt min väska mot porten till Harrys lägenhet. Blake kommer dystert efter och ställer sig bakom mig när jag slår in koden så dörren ska låsas upp. Allt påminner hennes säkert om Niall och deras dejter. Det är ju här han kommit och hämtat henne och sedan sagt hejdå till varandra. Ett klick hörs och jag skjuter snabbt upp dörren och håller sedan upp den för Blake som lunkar in. Jag tar mig så fort det går upp för trapporna med den tunga stora resväskan med Blake hela tiden minst en våning ifrån. När jag äntligen når rätt våning och rätt lägenhet skiter jag i att knacka utan sliter upp dörren och springer in. Harry sitter på en av barstolarna och vänder förvånat blicken mot mig när han hör att någon kommer in i hans lägenhet men spricker direkt upp i ett leende när han ser att det är jag. Han reser sig snabbt upp och jag skyndar fram till honom och lägger armarna runt hans midja och lägger huvudet mot hans bröst. Han lägger sina armar om min rygg och pressar näsan mot mitt hår och tar ett djupt andetag. Och jag får äntligen njuta va den kram jag saknat så länge. När jag till slut motvilligt släpper taget om honom ställer jag mig på tå för att ge honom en kyss. Hans mjuka läppar mot mina och vi två känns som ett igen. Plötsligt lägger han armen bakom min knäveck och lyfter upp mig för att sedan brotta ner mig på golvet, utan att lämna mina läppar med sina. Han ställer sig på alla fyra över mig och avslutar kyssen.

-What are you doing? skrattar jag. Harry tittar mig rakt in i ögonen med en otydbar blick och spricker sedan upp i ett leende innan han börjar kittla mig. Jag börjar direkt skratta och skrika på honom att sluta samtidigt som jag använder hela min kroppstryrka för få honom att sluta. Jag får in en spark rakt mellan benen honom vilket inte var med meningen och han slänger sig på rygg bredvid mig stönande av smärtorna.

-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:

-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.

---

Det är konstigt hur detta kapitel tog mig en och en halv timme att skriva medan en uppsats i fysik som var ungefär lika lång tog flera dagar hehe

-A kiss in three? säger jag och Harry nickar.

-1...

-2...

-3... Vi pressar våra läppar mot kameran på datorn och Harry gör några konstiga smackljud. Skrattandes lutar jag mig tillbaka och säger sedan:

-This is so stupid.

-But it's a comfort while sitting in this empty apartment, säger han.

-Yeah you're right. Harrys mobil börjar ringa och han tittar ner på mobilskärmen.

-I guess you have to go? frågar jag ledsamt.

-Yes but we, my young lady, will talk later, säger han. Jag slänger honom några slängkyssar och sedan säger vi hejdå och stänger ner samtalet.

---

Jag sitter och stirrar på skärmen ett tag i ovisshet om vad jag ska göra. Blake är inte online så jag plockar upp min mobil för att smsa henne. När jag gått in på på sms-konversation läser jag igenom dom senaste sms:en med ett leende på läpparna:

 

Att läsa igenom våra gamla sms gör mig alltid så glad. När jag ska till att scrolla längre upp hör jag hur hissdörrarna åker upp där nere och att någon kliver in i lägenheten. Är mamma och pappa redan hemma? Nej det kan dom inte vara, de åkte för bara en halvtimme sedan. Dom kanske bara glömt nåt. Jag reser mig sakta ur sängen med mobilen i ett hårt grepp i handen ifall portvakten släppt in någon galen mördare i lägenheten och att jag måste ringa polisen eller nåt. Sakta smyger jag ut ur rummet och sedan ner för trapporna. Hjärtat slår hårt i bröstet men när jag vänder blicken mot hissen lugnar det ner sig lite. Där står en tjej med mörkt lite halvt lockigt långt hår med blicken ner i mobilen. Om inte Blake var i London hade jag direkt tänkt att det är hon. För det måste ju vara någon annan, eller hur? Jag stirrar på människan ett tag men tar till slut några steg fram. Tjejen hör mig och vänder upp ansiktet mot mig. I chock tvärstannar jag och stirrar på hennes ansikte, är det verkligen den jag tror att det är? Är det verkligen Blake? Hennes ansikte spricker upp i ett leende vilket mitt också gör.

-Blake? frågar jag eller det är mer ett konstaterande och hon nickar till svar. Jag skuttar fram till henne med så få steg som möjligt och slänger mig runt hennes hals. Även om vi bara varit borta från varandra i runt en vecka så känns det som år och dar då jag verkligen behövt en kompis just nu. Hon är som en syster för mig även om vi inte känt varandra i flera år. Men det känns som det. Jag tar ett kliv tillbaka och tittar på henne. Mina ögon har tårats av övervälmning, chock och glädje och jag ser en ensam tår glida nerför Blakes kind.

-What are you doing here? frågar jag. Leendet på hennes läppar försvinner snabbt och hon flackar med blicken runt i rummet.

-I really need to talk to you, säger hon. Jag blir en aning orolig då det måste vara något allvarligt om hon åkt ända från London hit. Det första som dyker upp i tankarna är att det måste handla om Niall.

-Of course, let's go to my room, säger jag och försöker låta glad. Jag vänder mig om och börjar gå mot trapporna igen med Blake bredvid mig. Vi håller en liten konversation då vi berättar hur mycket vi saknat varandra tills vi kommer upp till mitt rum där jag slänger mig på sängen. Blake slänger av sig jackan och snörar upp skorna och kommer sedan efter. 

-So, tell me! säger jag och sätter mig i skräddare mittemot henne.

-Well, me and Niall were out on a date when he was going to kiss me on the lips but then changed it into a kiss on the cheek. After that e was really awkward and stuff, he just said goodbye and left. I then started to think about what he really think about me and then he didn't call me for days. And I know you told Harry to call me, hon pausar och ger mig en menande blick och jag försöker se så oskyldig ut som möjligt. And he invited me to Zayns birthday party so I went. Blake gjorde en lång konstpaus eller så var det bara gråten som satt i halsen för jag såg det på henne.Jag visste vad som skulle komma; hon hade sett Niall med en annan.

-What happened there? frågar jag. Jag vill inte gärna erkänna att jag och Harry redan pratat om det här.

-I saw Niall with another girl, viskar hon och tittar ner i knät där hon pillar med det flagnande nagellacket.

-Is that why you haven't talked about him this week? frågar jag och sätter mig bredvid henne för att kunna lägga armen om henne. Hon nickar sakta till svar och lutar huvudet mot min axel.

-Maybe he isn't sure about how you feel, säger jag.

-He must have seen my lips form into a kiss-formation, säger hon och suckar djupt. 

-Or he's just very shy, säger jag men hon skakar bara på huvudet.

-Yeah that's why he made out with some random girl.

-But he doesn't like her so it didn't mean anything. He's just worried about showing you how he really feels, yes so it must be, säger jag stolt över mitt konstaterande. Men hon bara skakar på huvudet.

-You should at least let him explain, säger jag.

-I did and his excuse was "I didn't know you were coming" and then he kissed me.

-He kissed you? frågar jag förvånat.

-Yeah, säger hon som att det var en självklarhet att jag borde veta det.

-Well, then I'm sure he likes you, säger jag själväkert och klappar henne lätt på huvudet. 

---

Inspirationen till sms-konversationen kommer från konversationerna jag och en av mina vänner brukar ha hehe

 

Hope you like it!♥

-C'mon tell me, I want to help, manar han på med en vänlig röst. Men vad ska jag säga? Anledningen är hans bästa kompis.

-But it's nothing, säger jag men jag börjar bara tänka på Niall och snart börjar jag gråta igen. Liam drar in mig i hans famn och kramar om mig länge.

-Can we at least give you a ride home, säger han och skjuter mig ifrån sig för att kunna titta på mig.

-No thanks, it's okay. I don't want to ruin you partynight, I'll just call a cab, säger jag och famlar med clutchen för att ta fram mobilen men Liam tar tag i min arm för att stoppa mig.

-No, I see you as my friend and I want to help you so just sit down in the car and we will drive you home, säger han och lägger armen om min rygg och leder mig mot bilen. Jag tittar lite försiktigt på Danielle, jag vill ju inte förstöra hennes kväll heller men hon fyrar av ett tröstande leende och öppnar dörren till förarsätet. Och snart är jag på väg tillbaka till mitt hotell igen.

---

Danielle saktar in bilen och svänger in vid trottoarkanten.

-Thanks for the ride, it was very nice of you and I wont take more time from your nigth, säger jag och öppnar bildörren och tar mig ut. Precis när jag ska stänga dörren säger Danielle något:

-Blake wait! Jag vänder blicken mot henne i väntan på att hon ska fortsätta.

-If you need to talk to someone I'm always here even though we aren't really friends, yet, säger hon och fyrar av ett leende vilket får mig att le också.

-Thanks, säger jag och sen stänger jag igen bildörren och går in på hotellet. När jag kommer in på mitt rum möts jag direkt av min spegelbild och ser nu hur mycket mitt smink runnit. Jag ser ut som en panda. Min blick vandrar ner till kläderna och en suck far ur min mun, a waste of outfit. Jag har inte satt på mig skorna sen jag tog av dom vid Zayns hus så jag har dom fortfarande i handen. Trött slänger jag dom på golvet och släpar mig bort till sängen som jag slänger mig på och på nästan en gång somnar jag. 

 

Jag öppnar sakta ögonen och får sedan blinka några gånger för att sikten ska blir klar. Sedan ligger jag bara kvar där ett tag och tänker med blicken stirrande rakt in i den vita väggen. Jag hade inte druckit en enda droppe alkohol eller tagit ett enda danssteg igår men min kropp känns ändå tung. Med mycket möda lyckas jag vända mig så jag ligger på rygg och sedan sätter jag mig upp. Blicken vandrar över hotellrummet, kläder ligger slängda lite överallt men annars är det väl rent. Jag funderar över vad jag ska göra. Inte bara just nu utan idag, imorgon, nästa vecka. Har jag ens någon anledning till att stanna kvar i London om inte Niall är med i bilden. Hela den här modell-grejen har ju stannat av lite nu såhär i början och inga vänner har jag ju direkt. Förutom Adam då om man kan räkna en person som man bara träffat en gång för vän. Blicken fäster sig på resväskan och i det ögonblicket bestämmer jag mig, jag ska hem. Jag är snabbt uppe på fötter och springer omkring i rummet för att samla ihop alla kläder och slänga dom i resväskan. Jag drar av mig kläderna från igår och slänger ner dom också innan jag tar en snabb dusch. Sedan sätter jag på mig ett par jeans och en t-shirt jag inte hunnit använda innan jag slänger ner resten av packningen och stänger sedan resväskan. Utan ork att varken fixa smink eller det fuktiga håret sätter jag på mig ett par solglasögon och håret hamnar i en toffs innan jag tar mina ögodelar och lämnar rummet. Jag fiskar upp mobilen ur jackfickan och kollar upp när nästa flyg till New York går, klockan fyra. Med en snabb titt på klockan räknar jag ut att jag har tre timmar på mig, det borde jag väl hinna? Jag ökar på stegen och är snabbt nere i receptionen där jag checkar ut. Ute på gatan vinkar jag direkt åt mig en taxi och säger åt honom att köra direkt till flygplatsen. Det tar ganska lång tid att åka dit men jag har fortfarande gott om tid på mig när vi kommer fram. Genom mobilen har jag ju bokat flygbiljetter under bilturen.

Efter incheckning, frukost och lite shopping i taxfreen får vi äntligen borda planet. Jag är exalterad, snart är jag hemma i mitt kära New York igen men en ledsamhet tynger ner mig. Jag hade verkligen trott att Niall gillade mig och sedan byggt upp förhoppningar som sedan krossats när det visade sig att jag hade haft fel. Flygplanet fylls snabbt på med pratglada britter och hemlängtande amerikaner. Vi är snart 10 000 meter upp i luften och jag sjunker in i en djup sömn.

 

Jag vaknar upp av ljuset som strålar in genom fönstret. Under de här dagarna som jag varit hemma har jag faktiskt inte sovit lika mycket som förut. Jag är nog gladare nu när jag har Harry även om jag saknar honom med djupet av mitt hjärta. Men jag är nog även stressad med farfar som ligger i koma och kan dö när som helst. Eller just nu har vi ju honom i respirator men vi ska stänga av den imorgon och låta honom somna in, för alltid. När dom tankarna bubblar upp sjunker mitt humör till botten men jag kravlar mig ur sängen och in i garderoben där jag väljer ut lite enkla kläder eftersom jag för det mesta bara är på sjukhuset eller hemma. Eller på starbucks för att köpa kaffe. Med kläderna på går jag ner till köket där både mamma och pappa sitter. Det är fortfarande en ovana att se pappa sitta vid frukostbordet även om han har gjort det de senaste dagarna då jag varit hemma. Han har tagit ledigt nu när farfar ligger i koma. Ett tyst godmorgon slipper förbi alla tres läppar och jag sätter mig ner och tar mig för av den framdukade maten. 

 

Mamma och pappa har redan åkt till sjukhuset men jag har ett inbokat skype-samtal med Harry och med hans fullspeckade schema går det inte att flytta fram. Dessutom ligger dom ju några timmar före i tiden också. Skypes speciella ringsignal ljuder och snart ser jag Harrys välbekanta ansikte i skärmen. Ett leende bredare än atlanten visar sig i mitt ansikte och jag vinkar till kameran.

-Hiii! säger jag glatt.

-Hi babe how are you? säger Harry och ler minst lika stort han.

-I'm fine, säger jag med en suck med tanke på farfar. Harry verkar känna av det genom kameran och frågar:

-How's your granddad then?

-Still in coma and we are turning off the respirator tomorrow, säger jag ledsamt.

-Wish I could be there, säger Harry och suckar hjälplöst. But we have a lot of preperation to do with the tour you know.

-Me too and how's it going with everything? frågar jag i ett försök att byta ämne då det är jobbigt att prata om farfar.

-Really good, I think this is going to be epic! säger han stolt.

-Can it be anything else?

-Dont think so, säger han skämtsamt och fortsätter sedan:

-I hope you'll come to the first show in february.

-Me too, but I'm sure I'll make it. I'll try to come before your birthday.

-I can't wait! säger Harry exalterat.

-Me neither, säger jag och ler åt honom. So did you talk to Blake?

-Yes, I saw her yesterday at Zayns birthday party actually.

-Oooh, So that's why you seem a bit tired, säger jag och Harry kliar sig skyldigt i nacken.

-But she disappeard almost right away, säger han sedan.

-Wasn't she with Niall? frågar jag förvånat.

-No he was... havin fun on his own, säger han tveksamt som att han inte borde berätta såna saker om sin bästa vän.

-Maybe that's why she left? säger jag prövande.

-I do think she caught him with another girl, säger Harry försiktigt som att han skämdes.

-That doesn't sound like the Niall I know, säger jag misstänksamt.

-He has been acting a little weird the last couple of days and he doesn't talk about Blake at all like he did before.

-She hasn't talked about him either, something is wrong.

-Yeah, I'm gonna talk to Niall.

-And I think I should try to call Blake later.

-And that remembers me; Even though how hard we partied yesterday and how much we misses our girlfriend we have work to do, säger han ledsamt.

-Okay, but remember that I love you to the moon and back a million times and misses you more than words can describe, säger jag ledsamt.

-And I love and misses you to the moon and back a billion times, säger Harry och jag skrattar.

-A kiss in three? säger jag och Harry nickar.

-1...

-2...

-3... Vi pressar våra läppar mot kameran på datorn och Harry gör några konstiga smackljud. Skrattandes lutar jag mig tillbaka och säger sedan:

-This is so stupid.

-But it's a comfort while sitting in this empty apartment, säger han.

-Yeah you're right. Harrys mobil börjar ringa och han tittar ner på mobilskärmen.

-I guess you have to go? frågar jag ledsamt.

-Yes but we, my young lady, will talk later, säger han. Jag slänger honom några slängkyssar och sedan säger vi hejdå och stänger ner samtalet.

---

50 whopp whoop!!!

Fööööörlåt! Men jag hinner verkligen inte skriva klart kapitel 50 ikväll! Har en stor uppsats att lämna in imorgon och har varit upptagen med den dom senaste två dagarna. Men imorgon garanterar jag ett kapitel då jag redan kommit halvvägs på det :)

 

-Nice to meet you Blake and I hope Adam take your number so I can see you again, säger Rosie och vinkar till Adam och mig som står ute på trottoaren igen efter att jag bytt om till mina vanliga kläder och betalat för hela outfiten som Rosie satt ihop. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Adam suckat åt sin syster vid det här laget men där kom en till. Själv skrattar jag bara till svar och säger ett "hejdå" innan jag vänder mig om och går med Adam längs trottoaren. 

-So how about a cup of coffee? säger jag och sparkar på ett godispapper som ligger slängt på marken.

-That sounds great! säger Adam och ler. 

-Maybe over there? säger jag och pekar över gatan mot ett café.

-My favorite, how did you know? säger han och flinar.

-I'm psychic, säger jag och skrattar. Och om jag tänker efter har jag inte varit så här glad på flera dagar.

---

Taxin stannar utanför Zayns stora villa. Precis som för snart två veckor sen. Fast då hade jag haft sällskap av Harry och Elise, nu är jag själv. Jag hör den dunkande musiken ända in i taxin och känner en nervositet bubbla där nere i magen. Orolig för vad jag ska göra när jag ser Niall. Orolig för vad han ska göra. Kommer han bara fortsätta ignorera mig? Jag fattar faktiskt ingenting om vad som hänt mellan oss två. Vad jag kommer ihåg var den senaste dejten jättetrevlig. Taxichauffören harklar sig och jag rycker till. Vant tar jag upp några sedlar ur clutchen som jag ger honom innan jag hoppar ur bilen. Så självsäkert jag kan går jag över trottoaren och går med nån grupp okända människor över Zayns tomt och upp till huset. De går rakt in vilket jag också gör men jag stannar precis innanför dörren och tittar mig omkring. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag blir bara stående där. Inte så fasligt länge då jag hör någon ropa på mig bland folkmassorna. Det är Harry som tränger sig förbi alla människor och kommer fram till mig.

-Hi, säger jag och vinkar men Harry tar tag i mig och ger mig en kram. Lite förvånat kramar jag honom tillbaka, han verkar inte riktigt nykter.

-You came! utropar han och slår ut med armarna omedveten om att han bara varit nån centimeter från att slå en kille bakom i ansiktet.

-Here I am! utropar jag och slår ut med armarna jag med men mer försiktigt så jag inte ska slå till någon. Harry skrattar och skålar i luften innan han tar en klunk av ölflaskan han har i handen. Jag skymtar Zayns quiff bland folkmassorna och det går upp för mig varför den här festen hålls i huvudtaget.

-Maybe I should wish Zayn happy birthday, säger jag och börjar gå mot rummet där jag sett honom.

-No, wait! He is not in there, he is in the kitchen, säger Harry och stoppar mig och pekar mot köket som ligger åt andra hållet.

-I just saw him Harry, skrattar jag och går runt Harry som ställt sig framför mig när han stoppat mig. 

-But Blake just... suckar Harry men avbryter sig själv när jag redan kommit därifrån. Jag kliver in i rummet och kollar mig omkring för att se vart Zayn tagit vägen men jag ser något helt annat och förstår då varför Harry inte ville att jag skulle gå in här. På andra sidan rummet står Niall, med en tjej. En blond tjej med Nialls tunga nedtryckt i halsen. Jag stelnar till och stirrar bara på dom två i chock. Plötsligt lutar sig Niall bort från tjejen och tittat över rummet och hans blick fastnar i min. Vi stirrar på varandra ett tag. Även om han står på andra sidan av ett stort rum fyllt av högljudda dansade människor ser jag den förtvivlan som visar sig i hans ögon. Tjejen han står med tar tag i hans haka för att vända hans ansikte mot henne men han tar sig ur hennes grepp och sätter fart mot mitt håll. En miljon tankar snurrar runt i mitt huvud men de handlar alla om samma sak; vad ska jag göra? Slutsatsen blir att vända på klacken och gå därifrån. Jag klarar inte av att prata med honom just nu, jag klarar inte ens av den här festen. Jag flyr ut ur huset och småjoggar så gått det går i de höga klackarna över den stenbelagda gången mot vägen. Frustrerat stannar jag och tar av mig skorna. Marken är iskall då det bara är Januari men jag orkar inte bry mig. Någon kommer småspringande bakom mig och snart hör jag Nialls röst:

-Blake! Jag tar ett djupt andetag men börjar sedan gå igen. Niall kommer efter och tar tag i min arm för att stoppa mig och få mig att vända mig mot honom. Jag sätter på ett pokerface och förbereder mig för att höra hans ursäkt.

-What? säger jag så oberört jag kan men rösten svajar till så jag lyckas inte alls.

-Blake, please just... säger han och tittar skamset ner i marken.

-Just what? manar jag på och spänner blicken på honom. Han tittar upp på mig och hans blick som möter min är sorgsen.

-I... I'm sorry, slänger han ur sig.

-For what? It's not like we are together. it's quite hard to have a relationship when one of the two are ignoring the other, snäser jag. Han kliar sig skamset i bakhuvudet och vänder bort blicken.

-I didn't know you were coming tonight, I'm sorry, säger han tyst.

-God, I'm not just mad about that you just kissed another girl here tonight. It's that we've been on many dates and you haven't even kissed me yet and then I walk in here and the first thing I see is you with you tounge down some random girls throat and I guess you met her here tonight, or maybe you have been so busy with her you haven't had the time to talk to me. If you don't like me just say it so I don't have to guess. Niall står tyst och när han inte svarar vänder jag mig om för att gå men Niall stoppar mig igen. Han drar mig intill sig och pressar sin läppar mot mina. Den är snabbt över och jag stirrar bara pafft på Niall. Niall vågar sig på ett leende men jag kan bara inte ge honom ett tillbaka.

-It's to late Niall, viskar jag och vänder på klacken och går. Den här gången stoppas jag inte av honom vilket är bra för tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Efter den där kyssen brister allt. Den var nära till perfekt, jag hade känt en stöt genom min kropp, världen omkring hade stannat och jag hade... njutit. Jag har helt klart känslor för honom och jag är säker på att han hade känt samma sak. Men samtidigt kände jag mig äcklad, han hade för bara några minuter sen haft sina läppar mot någon annans. Det är inte så här en första kyss ska vara. Jag kommer ut på trottoaren och ser att en buss stannat vi en busshållplats längre bort och jag börjar springa mot den. Men den startar när jag bara är tio meter ifrån och börjar rulla nerför gatan. En suck slipper ur min mun och jag stannar och stirrar efter den.

-Blake? hör jag någon säga bakom mig. Förvånat vänder jag mig om och ser att det är Liam och Danielle.

-Ehm, yes, säger jag och torkar snabbt bort tårarna på mina kinder.

-Are you crying? frågar Liam och tittar misstänksamt på mig.

-No, me feets are just really cold, säger jag som en dålig ursäkt. Liam höjer ett ögonbryn till svar eftersom kalla fötter inte har ett dugg att göra med tårar.

-You are crying, säger han och tar några steg mot mig.

-What happened? frågar han försiktigt och lägger en hand på min axel.

-Nothing, säger jag och tittar bort, rädd för att om jag möter hans ögon kommer det börja rinna fler tårar igen.

-C'mon tell me, I want to help, manar han på med en vänlig röst. Men vad ska jag säga? Anledningen är hans bästa kompis.

-But it's nothing, säger jag men jag börjar bara tänka på Niall och snart börjar jag gråta igen. Liam drar in mig i hans famn och kramar om mig länge.

-Can we at least give you a ride home, säger han och skjuter mig ifrån sig för att kunna titta på mig.

-No thanks, it's okay. I don't want to ruin you partynight, I'll just call a cab, säger jag och famlar med clutchen för att ta fram mobilen men Liam tar tag i min arm för att stoppa mig.

-No, I see you as my friend and I want to help you so just sit down in the car and we will drive you home, säger han och lägger armen om min rygg och leder mig mot bilen. Jag tittar lite försiktigt på Danielle, jag vill ju inte förstöra hennes kväll heller men hon fyrar av ett tröstande leende och öppnar dörren till förarsätet. Och snart är jag på väg tillbaka till mitt hotell igen.

---

 Långa kapitel nu för tiden eller vad tycker ni? :)

-So are you coming to Zayns birthday party? frågar han.

-Is he having a birthday party? frågar jag förvånat. Jag vet att han fyller år i Januari men jag har inte hört ett ljud om en fest.

-Haven't Niall told you? frågar han förvånat.

-No, säger jag osäkert.

-That's weird but you should come! It's at Zayns house 12 of January at like ten o'clock.

-Okay, thanks, säger jag och känner mig lite bättre till mods. Då kan jag prata med Niall.

-Well se you then, bye! säger Harry och lägger på. Nu hade jag äntligen en anledning till att gå ut, för att köpa en klänning till festen!

---

Förvirrat går jag längs trottoaren och tittar åt alla håll. Efter bara en halvtimme ute bland butikerna har jag nu tappat bort mig totalt. Jag överskattade mitt lokalsinne måste jag säga. När jag kommer fram till en korsning tittar jag åt alla möjliga håll men känner inte igen mig alls. Vart shoppade jag med Elise egentligen?

-Exuse me, säger någon bredvid mig. Förvånat vrider jag på huvudet och ser att de två orden kommit från en ung kille. Han har mörkbrunt år och mörka ögon. Han har klätt sig själv i tajta jeans och en vit tröja med en skinnjacka över och på fötterna har han ett par svarta converse, precis som jag. Det ser förfärligt kallt ut då jag själv fortfarande använder min vinterjacka och vantar, mössa och halsduk. Ett skratt slipper ut hans torra läppar som han sedan fuktar med tungan.

-I couldn't help but notice how lost you look, säger han och ler. Jag skrattar till och slänger generat blicken ner i trottoaren.

-Yeah I'm not from here, säger jag och tittar upp på killen igen som fortfarande har kvar leendet på sina läppar.

-Maybe I can help you, where are you going?

-I don't know, säger jag med en suck och han höjer på ögonbrynet lite retsamt till svar.

-I'm going to this party and need a dress but I can't find any good stores, säger jag uppgivet. Han verkar fundera en stund men skiner sedan upp.

-You know what? My sister works in a clothing store, maybe she can help you? Han ler stolt åt hans egen ide och jag kan inget annat än att le tillbaka.

-Okay, why not? säger jag och skrattar till.

-Come on then! säger han och börjar genast gå och jag går efter honom.

-Wow, you english men are very polite, säger jag och drar upp handväskan högre upp på axeln efter att den glidit ner.

-Well I have a reoutation to maintain. On the other hand, I haven't introducet myself, I'm Adam, säger han och räcker fam handen samtidigt som han saktar in farten och stannar.

-Blake, säger jag och tar emot hans hand. Ett mutter hörs bakom oss och när vi båda vänder dit blicken möts vi av en sur blick från en gammal farbror. Vi släpper snabbt varandras hand och följer han med blicken när han passerar oss medan han slänger irriterade blickar mot oss.

-Well, not everyone is that polite, säger Adam och vi båda bryter ut i ett skratt.

 

Adam håller upp glasdörren åt mig och jag kliver in i den lilla butiken. Jag tittar mig faschinerat omkring bland alla fägglada kläder och accessoarer. En ung tjej med lika mörkbrunt hår som Adam kommer gående med snabb takt och lägger armarna om honom.

-How's it going brother? And you brought a girl, säger hon och vänder sig mot.

-I hope she came with you or this will be awkward, säger hon och går med blicken från mig till Adam och sedan tillbaka till mig.

-Yes, I came with him, säger jag och skrattar till. Sedan sträcker jag fram handen och presenterar mig.

-Rosie, säger hon och tar emot min hand och skakar om den innan hon släpper den igen. 

-Ehm she need help to find a dress to a party, slänger Adam ur sig.

-Oh, and you came to me? säger hon exalterat.

-Yeah, I'm not from here so I was totally lost and then Adam came riding on his white horse to save me and he brought me here, förklarar jag.

-How romantic! skrattar hon. Lite paff av vad hon just sagt sneglar jag på Adam som ger mig en "ursäkta-min pinsamma-syster-blick". Rosie iaktar oss och lutar sig sedan närmre mig.

-He is single, viskar hon i mitt öra men högt nog för att han ska höra.

-Rosie! säger han besvärat.

-What? you are single, it's noting to be ashemed of, säger hon.

-It's not that I am ashamed of, it's you. Hon himlar med ögonen och vänder sig sedan mot mig.

-So are you single? frågar hon. Adam stönar högt och slänger upp armarna i luften för att visa hur hopplös Rosie är. Själv blir jag lite förvånad över frågan men öppnar munnen för att svara.

-Yes, säger jag lite osäkert. Jag är ju fortfarande inte helt säker med hela den här Niall-grejen.

-You see Adam, here you have a cute girl that's single who actually talks to you, säger hon till Adam och han suckar ännu en gång. Jag små-ler lite åt syskonbråket som pågår. Själv är jag ensambarn men har alltid önskat mig en bror eller syster som jag skulle kunna bråka med precis så här.

-Come on, let's find you a dress! Rosie väcker mig ur mina tankar när hon drar mig från platsen och längre in i butiken. Jag ser att Adam satt sig ner på en pall innan jag försvinner in bland alla kläder hängandes på galgar. Det är inte en sån typ av butik jag brukar handla i där allting ligger perfekt och är sorterat i färg eller designer utan allt ligger eller hänger lite som det vill. 

-What about his one? säger hon och håller upp en ljusrosa kort tajt klännig framför sig.

-I'm not so much for that kind of colours, säger jag ursäktande.

-Okay, säger hon och hänger tillbaka klänningen och fortsätter sedan gå längs alla rader av kläder.

-This one? säger hon och håller upp en svart puffig klänning med blommor inbroderade nertill. Jag skakar på huvudet och Rosie hänger ännu en gång tillbaka det hon tagit fram.

Efter allt från kort-kort till fjädrar hittar vi nog äntligen det vi letar efter. Hon håller upp en kort klänning med en volang gjord av blå spets. Jag nickar glatt på huvudet och Rose ler stolt och går sedan bort till omklädningsrummen. Hon håller upp dörren till ett bås och jag kliver in. Rosie ger mig klänningen och stänger sedan dörren efter mig. Jag tar sakta av mig jackan, tröjan, skorna och sedan de tajta jeansen. Jag drar på mig klänningen och med lite möda får jag upp dragkedjan på ryggen. När jag möts av mig själv i spegeln ler jag jag lite smått, den sitter perfekt. Det är The Dress. En knackning hörs på dörren och jag öppnar den och sticker ut huvudet. Där står Rosie och hon har ett par mörkblå höklackade skor med en gulddetalj på, en clutch i samma färger som skorna, en mörkblå kavaj och lite guldsmycken i famnen. Hon sträcker allt över till mig och visar att jag ska gå in i provhytten igen och sätta på mig allt. Jag gör som hon visat och vänder mig mot spegeln ännu en gång. Hela outfiten är perfekt, Rosie är verkligen bra på det här. Jag snurrar runt ett varv och inspekterar mig själv innan jag går ut igen. Nu står även Adam och han öppnar munnen lite pafft när jag kliver ut från provhytten. Rosie klappar glatt i händerna och går ett varv runt mig för att inspektera hennes verk.

-Isn't she beautiful? frågar Rosie Adam.

-Ehm yes, the outfit is great, säger han lite tafatt och vänder bort blicken från oss.

-Not the clothes, isn't she pretty, säger hon och tar tag i min haka och vänder mitt ansikte mot Adam.

-Ehm yes, I guess, säger han blygt och vrider bort ansiktet ännu längre. Rosie skakar uppgivet på huvudet samtidigt som hon drar i mina kläder för att få det perfekt. Själv ler jag lite för mig själv åt hur sött-awkward han är

 

-Nice to meet you Blake and I hope Adam take your number so I can see you again, säger Rosie och vinkar till Adam och mig som står ute på trottoaren igen efter att jag bytt om till mina vanliga kläder och betalat för hela outfiten som Rosie satt ihop. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Adam suckat åt sin syster vid det här laget men där kom en till. Själv skrattar jag bara till svar och säger ett "hejdå" innan jag vänder mig om och går med Adam längs trottoaren. 

-So how about a cup of coffee? säger jag och sparkar på ett godispapper som ligger slängt på marken.

-That sounds great! säger Adam och ler. 

-Maybe over there? säger jag och pekar över gatan mot ett café.

-My favorite, how did you know? säger han och flinar.

-I'm psychic, säger jag och skrattar. Och om jag tänker efter har jag inte varit så här glad på flera dagar.

---

And here you have chapter 48! Snart uppe i kapitel 50, helt sjukt ju!

Dörren till hotellet öppnas och in kliver Niall. Jag reser mig snabbt och går fram till honom och ger honom en kram och får en kyss på kinden vilket jag rodnar åt. Han tar mig i handen och jag följer efter honom ut där en bil står och väntar på oss. 

-You're not wearing high heels, säger han och tittar ner på mina nya svarta converse.

-I hate high heels, säger jag. Niall skrattar och öppnar sedan bildörren åt mig. Jag hoppar in och han kommer sedan efter. 

-So were are er going this time? frågar jag och rättar till klänningen i knät.

-Surprice! säger han och blinkar med ena ögat vilket får mig att börja skratta.

---

 

Taxin stannar utanför en biosalong och vi tar oss ur bilen.

-I'm not so good at this whole dating thing but I've heard that it's common that you watch movies, säger han och tar försiktigt min hand.

-Yeah, I've heard that too, säger jag och ler. Vi tar oss snabbt in i värmen där det är fullt med folk. Niall blir genast lite obekväm, jag antar att han är orolig att någon ska känna igen honom. Han tittar sig oroligt omkring men av vad jag kan se är alla fullt upptagna med sitt.

-So what movie are they showing? frågar jag.

-I've heard that "after earth" is good, säger Niall och pekar på en affisch med Will Smith och Jaden Smith. 

-Yeaht that sounds good, säger jag och vi går bort till biljettkassan för att beställa biljetter och går sedan in i bio salongen.

 

En film och en snabb middag på nandos senare står vi utanför mitt hotell igen. Det ligger en tystnad mellan oss med Londons trafik i bakgrunden men det stängs ut av mina tankar. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Som tur är behöver jag inte ta det beslutet för Niall harklar sig och jag tittar upp på honom. 

-Well,  goodnight, säger han. Sakta böjer an sig fram och jag är 100 procent säker på att han ska kyssa mig på läpparna så jag sluter ögonen och förbereder mina läppar inför en kyss men när jag känner att han bara är någon centimeter ifrån svänger han av och placerar sina läppar mot min kind. Förvånat slår jag upp ögonen och ser hur Niall sakta avlägsnar sina läppar och rätar på sig.

-bye! säger han snabbt och jag kan se att han rodnar även om det lätt skulle misstas för att kylan färgat han kinder.

-Goodnight, säger jag lite tafatt och han dyker sedan in i taxin och åker iväg och frågorna börjar snurra i huvudet medan jag går in på hotellet. Varför kysste han mig inte på läpparna? Är han blyg? Vi har ju trots allt varit på flera dejter så en kyss skulle bara förbättra vår relation. Han kanske är osäker på hur jag känner? Eller... Han kanske inte gillar mig på det sättet. Han kanske ville träffas för att säga att han inte gillar mig på det sättet men inte vågade? Jag kommer in på mitt rum och sliter snabbt av mig skorna och ytterkläderna för att sedan slänga mig på sängen. Samma frågor, teorier och tankar snurrar runt i huvudet och tar nästan kol på mig ända tills jag somnar.

 

Flera dagar går efter den där dejten utan att Niall hör av sig. Jag provade att skicka ett sms bara för att höra hur det är med honom och han svarade med ett kortfattat "I'm fine xx". Under förvirring tar jag mig igenom dagarna som går. Jag gör testfotograferingen men resten av tiden spenderar jag gått som i mitt rum. Lite skype-samtal med Elise är den enda sociala kontakten jag har och jag börjar sakta men säkert bli tokig på att vara här i London alldeles själv. 

En kväll när jag sitter själv på mitt hotellrum och tittar på nån engelsk tv serie ringer min mobil. Jag är säker på att det antingen är Siv eller Elise men när jag tar upp mobilen för att svara lyser Harrys namn upp skärmen och jag rynkar förvånat pannan.

-Hello? säger jag i luren samtidigt som jag sänker ljudet på tvn.

-Hi! I just wanted to hear how's it with you, säger Harry i andra änden.

-Elise told you to call right? säger jag med en suck.

-Ehm kind of but I am actually wondering what happened with you. Niall don't tell us anything.

-I'm fine, säger jag och undviker att prata om Niall eftersom jag inte har en aning vart han tagit vägen.

-So are you coming to Zayns birthday party? frågar han.

-Is he having a birthday party? frågar jag förvånat. Jag vet att han fyller år i Januari men jag har inte hört ett ljud om en fest.

-Haven't Niall told you? frågar han förvånat.

-No, säger jag osäkert.

-That's weird but you should come! It's at Zayns house 12 of January at like ten o'clock.

-Okay, thanks, säger jag och känner mig lite bättre till mods. Då kan jag prata med Niall.

-Well se you then, bye! säger Harry och lägger på. Nu hade jag äntligen en anledning till att gå ut, för att köpa en klänning till festen!

---

Här har ni kapitel 47! Hinner inte fixa bilderna nu för måste skriva på min biologi uppsatts och har dessutom ingen ide till vad bildern ska föreställa så det får vänta

 Jag tar hans kalla hand och håller den bara i min medan jag tittar på honom. Pappa kommer med en stol som han ställer ner bakom mig så jag kan sitta ner. Själv ställer han sig på andra sidan sängen och mamma står kvar bakom mig med händerna på mina axlar. Vi tre står eller sitter bara här ett tag och tänker. Eller det är vad jag gör i alla fall. På alla fina minnen jag har med farfar. Alla familjemiddagar, alla gånger han suttit barnvakt, alla gånger jag bara åkt över till dom för att umgås. Och så tänker jag på farmor. Hon måste vara helt förkrossad. När vi varit här ett tag, jag har ingen koll på tiden, tar pappa till orda.

-Well goodbye father. We will come back tomorrow, säger han och tar farfar i handen. Jag har aldrig sett pappa såhär. Han är alltid glad och pratglad men nu är han dyster och säger nästan ingenting. 

Jag säger också ett tyst hejdå till farfar innan vi vänder oss om och lämnar rummet och sjukhuset för att åka hem.

---

Jag kliver ner i den nyinköpta pumpsen som jag köpt med Elise för nån dag sen. Jag vet att jag kommer få skavsår eftersom att jag aldrig användt dom men det glömmer jag snabbt när jag ser att klockan redan är kvart i tolv och jag har ingen aning om hur lång tid det tar att åka till Elites kontor. Jag sliter snabbt åt mig väskan och skyndar ut ur rummet och stänger dörren noga efter mig. Hissdörrarna öppnas på en gång när jag trycker på knappen och färden ner tar bara några sekunder. Väl ute på trottoaren vinkar jag åt mig en taxi och frågar stressat om han vet vart Elite ligger och han nickar till svar. Jag hoppar ni och han gasar på. Efter bara tio minuter är vi framme, jag betalar och tackar och skyndar mig ut ur taxin i vetskapen om att jag bara har tre minuter på mig. Efter att nästan ha sprungit in kommer jag fram i tid och lutar mig andfått mot disken. konditionen är ju inte den bästa. 

-Hi I'm Blake, säger jag till samma tjej som suttit där några dagar innan.

-Hello, you can sit down, säger hon med ett vänligt leende och pekar mot fåtöljerna i ena hörnet av rummet där jag suttit förut.

-Thanks, säger jag och går och sätter mig. Men precis när jag satt mig ner kommer Siv in med blicken på mig jag reser mig på en gång.

-Hello! säger hon glatt och omfamnar mig i en kram.

-Hi, säger jag lite förvånat över kramen. Hon vänder sig om och vi går samma väg som förra gången till samma rum. Vi sätter oss ner i en soffa och hon börjar prata på om vad som kan tänkas hända i framtiden och saker jag måste göra som att t.ex. öva på min gång. När jag kommer ut igen är mitt huvud fullt av ny information som jag måste ta in. Vi hade till och med bokat in en testfotografering om några dagar.

När jag kommer tillbaka till hotellet slänger jag mig trött på sängen efter att jag gått upp riktigt tidigt för att vara säker på att hinna i tid vilket jag gjort med nöd och näppe. Mobilen surrar till och jag överlägger med mig själv ett tag om jag verkligen orkar hämta den men nyfikenheten vinner så jag drar åt mig väskan med foten och plockar upp telefonen. Ett sms från Niall:

 

Med ett leende knappar jag in ett svar som innehåller ett "ja" och väntar sedan spänt på ett svar som kommer nästan på en gång. 

 

Jag skriver in information om hotellet och får sedan ett "see you soon xx" till svar. Efter att ha tittat på klockan suckar jag lättat, den är bara två så jag hinner sova några timmar!

 

När klockan slår sju har jag tagit mig ner i lobbyn och sitter och väntar i en av fåtöljerna. Jag har skypeat med Elise för hjälp med klädval och som vanligt har hon insisterat på att jag ska ha högklackade skor men den här gången har jag sagt nej. Efter att ha burit det i nästan två timmar redan idag har jag fått nog och skavsår på nästan varenda tå och båda hälarna. Så nu har jag på mig converse, svarta strumpbyxor och en lila klänning. Och så såklart min vinterjacka. 

Dörren till hotellet öppnas och in kliver Niall. Jag reser mig snabbt och går fram till honom och ger honom en kram och får en kyss på kinden vilket jag rodnar åt. Han tar mig i handen och jag följer efter honom ut där en bil står och väntar på oss. 

-You're not wearing high heels, säger han och tittar ner på mina nya svarta converse.

-I hate high heels, säger jag. Niall skrattar och öppnar sedan bildörren åt mig. Jag hoppar in och han kommer sedan efter. 

-So were are er going this time? frågar jag och rättar till klänningen i knät.

-Surprice! säger han och blinkar med ena ögat vilket får mig att börja skratta.

---

Detta kapitel är skrivet till musiken av take me home hehe love it♥

 

Har ni någon favorit på albumet än då?? Själv kan jag inte bestämma mig, alla låtar är bara asdfghjkl

ASDFGHJKL HAR NI HÖRT TAKE ME HOME?????? AVLIDER OMG BÄSTA SKIVAN EVER DÖÖÖÖÖÖÖRRRR!!!! SÅÅÅÅÅ GRYMMA LÅTAR OCH ALLAS UNDERBARA RÖSTER FÅR HÖRAS LIKA MYCKET, SERIÖST AVLIDERRRRRRRRRRR.

 

Och har ni av nån anledning ingen aning om vad jag snackar om så kan man streama deras skiva på itunes till klockan tio ikväll. Så ladda ner itunes om ni inte redan har det och så finns det en het bild på dom på startsidan där ni trycker och sen kan ni lyssna och njuuuuutaaaaaaaaaaaaaaaa :))

 

ERMAHGERD!

 

-Hello? säger jag.

-Hi, it's Siv Barker from Elite. You remember me right? hör jag från andra änden.

-Of course I do, försäkrar jag och sätter mig på sängkanten. En nervositet  växer inom mig. Vill dom ha mig eller inte?

-Excelent! We would love to work with you. Can you come down to the office tomorrow at twelve o'clock? Orden sjunker sakta in och jag sitter tyst ett tag tills jag hör hur Siv harklar sig.

-Oh sorry. Yes, I can come over tomorrow, säger jag generat.

-Okay, se you then bye. Hon lägger på vilket jag också gör och slänger mig sedan ner på sängen igen. I can't believe it.

---

Jag går med snabba steg genom JFK airports korridorerer. Jag hämtar upp resväskorna och tar mig snabbt ut från flygplatsen och vinkar åt mig en taxi. Resan in till staden går segt, jag känner mig stressad och nervös och mitt ben kan inte sluta skaka.

-We're here, säger chauffören och när jag tittar ut genom fönstret ser jag sjukhuset torna upp sig framför oss. Jag säger tack och betalar innan jag kliver ur taxin. Chauffören hjälper mig ur med båda väskorna och jag tackar ännu en gång. Med väskorna efter mig går jag in och stannar i mitten av entreélokalen. Även om mamma sagt att jag skulle åka hem först och vila innan jag kom hit så står jag nu här. Jag kan inte vänta, jag vill bara träffa farfar. Hon är säkert hemma i lägenheten och väntar på mig nu. Jag går fram till receptionen där en ung kvinna sitter och bläddrar band några papper.

-Excuse me, säger jag och lutar mig över disken. Hon tittar upp med ett leende på sina läppar.

-How can I help you? frågar hon vänligt.

-I'm here to visit Gerald Winston, I'm his grandaughter, förklara jag och hon vänder blicken mot datorskärmen där hon börjar knappa på tangentbordet. 

-Seventh floor room 231, säger hon och pekar mot hissarna. Jag tackar och drar med mig resväskorna till hissarna. En av hissarna öppnas och när den är tömd på människor skyndar jag mig in innan den hinner åka iväg igen. Jag trycker på sjuan och hissen åker iväg. Siffrorna som visar vilken våning vi är på ändras i snabb takt tills den stannar på sjuan och dörrarna åker upp. Jag tar ett kliv ut i den väl upplysta korridoren och börjar gå i jakt på rum 231. Till slut ser jag det och jag stannar utanför och tar ett djupt andetag. Det hörs inga djud innefrån rummet så jag antar att ingen är där och hälsar på. Jag står och stirrar på dörren ett tag men hoppar till när telefonen börjar ringa. Snabbt tar jag fram den och trycker på svara och hinner inte se vem det är som ringer.

-Hello? säger jag i luren.

-Have you landed? Det är mamma..

-Ehm yeah, I'm at the hospital actally, säger jag försiktigt.

-What, now? säger hon förvånat.

-Yeah, I'm standing outside his room.

-Elise, I told you to come home and we would go to the hospital together, säger hon anklagande.

-But I couldn't wait and maybe it would be to late, säger jag ledsamt.

-Aww honey I understand. Dad and I will be there soon, säger hon.

-Okay bye, säger jag och avslutar samtalet. Sedan blir jag stående där utan att veta vart jag ska ta vägen. Ska jag gå in för här i korridoren kan jag ju i bara stå med två gigantiska väskor, eller ska jag vänta på mamma och pappa? Till slut blir det att jag väntar. Jag ställer väskorna mot väggen och sätter mig ner på en av dom. Efter tjugo minuter och en triljon konstiga blicka ser jag äntligen mamma och pappa komma gående i korridoren. Jag reser mig snabbt och möter mamma i en varm kram. Det brister och tårarna börjar rinna. Inte bara för det här med farfar utan också ånger om hur otrevlig jag varit mot mamma och jag märker inte förräns nu hur mycket jag saknat mina föräldrar även om jag bara varit borta från dom i lite mer än en vecka. Jag har ju varit borta från mina föäldrar i månader under somrarna. Mamma skjuter mig ifrån sig och tittar mig i ögonen. Hennes blåa ögon är blanka och en ensam tår glider nerför hennes kind. Våran ögonkontakt avbryts då pappa drar mig till sig i en kram. När han också skjuter mig ifrån sig ser jag att hans ögon också är blanka och jag ger honom ett halvhjärtat leende.

-Are you ready to meet grandad? säger han och jag nickar till svar. Jag vänder mig om och och vi tre går fram till dörren. Mamma öppnar sakta den vita dörren och jag tar tag i mina väskor och så går vi in. Rummet är nedsläckt men med ljuset från den öppna dörren ser jag farfar ligga med slutna ögon i sjukhussängen med slangar i armarna och en pipande maskin bredvid sig. Jag ställer väskorna precis innanför dörren och skyndar fram till sängen. Mamma kommer efter och lägger händerna på mina axlar. Tårarna glider nerför mina kinder, det är inte förrän nu när jag ser honom som det verkligen går upp för mig. Han ser så fridfull ut där han ligger, det ser ut som han sover som att han kommer vakna upp när som helst. Men det kommer han inte. Jag tar hans kalla hand och håller den bara i min medan jag tittar på honom. Pappa kommer med en stol som han ställer ner bakom mig så jag kan sitta ner. Själv ställer han sig på andra sidan sängen och mamma står kvar bakom mig med händerna på mina axlar. Vi tre står eller sitter bara här ett tag och tänker. Eller det är vad jag gör i alla fall. På alla fina minnen jag har med farfar. Alla familjemiddagar, alla gånger han suttit barnvakt, alla gånger jag bara åkt över till dom för att umgås. Och så tänker jag på farmor. Hon måste vara helt förkrossad. När vi varit här ett tag, jag har ingen koll på tiden, tar pappa till orda.

-Well goodbye father. We will come back tomorrow, säger han och tar farfar i handen. Jag har aldrig sett pappa såhär. Han är alltid glad och pratglad men nu är han dyster och säger nästan ingenting. 

Jag säger också ett tyst hejdå till farfar innan vi vänder oss om och lämnar rummet och sjukhuset för att åka hem.

---

Okej, hur många dog i fredags?? Jag kan säga att jag dog en miljon gånger i alla fall. Our boys♥

Är grovt excited och nervös inför imorgon, kan inte sova. Såg ni att de är på väg till Sverige i detta exakta ögonblick också? dör lite. Aa men godnatt folket, good luck imorgon!!!

 

This will be me om jag inte får biljetter