-C'mon tell me, I want to help, manar han på med en vänlig röst. Men vad ska jag säga? Anledningen är hans bästa kompis.

-But it's nothing, säger jag men jag börjar bara tänka på Niall och snart börjar jag gråta igen. Liam drar in mig i hans famn och kramar om mig länge.

-Can we at least give you a ride home, säger han och skjuter mig ifrån sig för att kunna titta på mig.

-No thanks, it's okay. I don't want to ruin you partynight, I'll just call a cab, säger jag och famlar med clutchen för att ta fram mobilen men Liam tar tag i min arm för att stoppa mig.

-No, I see you as my friend and I want to help you so just sit down in the car and we will drive you home, säger han och lägger armen om min rygg och leder mig mot bilen. Jag tittar lite försiktigt på Danielle, jag vill ju inte förstöra hennes kväll heller men hon fyrar av ett tröstande leende och öppnar dörren till förarsätet. Och snart är jag på väg tillbaka till mitt hotell igen.

---

Danielle saktar in bilen och svänger in vid trottoarkanten.

-Thanks for the ride, it was very nice of you and I wont take more time from your nigth, säger jag och öppnar bildörren och tar mig ut. Precis när jag ska stänga dörren säger Danielle något:

-Blake wait! Jag vänder blicken mot henne i väntan på att hon ska fortsätta.

-If you need to talk to someone I'm always here even though we aren't really friends, yet, säger hon och fyrar av ett leende vilket får mig att le också.

-Thanks, säger jag och sen stänger jag igen bildörren och går in på hotellet. När jag kommer in på mitt rum möts jag direkt av min spegelbild och ser nu hur mycket mitt smink runnit. Jag ser ut som en panda. Min blick vandrar ner till kläderna och en suck far ur min mun, a waste of outfit. Jag har inte satt på mig skorna sen jag tog av dom vid Zayns hus så jag har dom fortfarande i handen. Trött slänger jag dom på golvet och släpar mig bort till sängen som jag slänger mig på och på nästan en gång somnar jag. 

 

Jag öppnar sakta ögonen och får sedan blinka några gånger för att sikten ska blir klar. Sedan ligger jag bara kvar där ett tag och tänker med blicken stirrande rakt in i den vita väggen. Jag hade inte druckit en enda droppe alkohol eller tagit ett enda danssteg igår men min kropp känns ändå tung. Med mycket möda lyckas jag vända mig så jag ligger på rygg och sedan sätter jag mig upp. Blicken vandrar över hotellrummet, kläder ligger slängda lite överallt men annars är det väl rent. Jag funderar över vad jag ska göra. Inte bara just nu utan idag, imorgon, nästa vecka. Har jag ens någon anledning till att stanna kvar i London om inte Niall är med i bilden. Hela den här modell-grejen har ju stannat av lite nu såhär i början och inga vänner har jag ju direkt. Förutom Adam då om man kan räkna en person som man bara träffat en gång för vän. Blicken fäster sig på resväskan och i det ögonblicket bestämmer jag mig, jag ska hem. Jag är snabbt uppe på fötter och springer omkring i rummet för att samla ihop alla kläder och slänga dom i resväskan. Jag drar av mig kläderna från igår och slänger ner dom också innan jag tar en snabb dusch. Sedan sätter jag på mig ett par jeans och en t-shirt jag inte hunnit använda innan jag slänger ner resten av packningen och stänger sedan resväskan. Utan ork att varken fixa smink eller det fuktiga håret sätter jag på mig ett par solglasögon och håret hamnar i en toffs innan jag tar mina ögodelar och lämnar rummet. Jag fiskar upp mobilen ur jackfickan och kollar upp när nästa flyg till New York går, klockan fyra. Med en snabb titt på klockan räknar jag ut att jag har tre timmar på mig, det borde jag väl hinna? Jag ökar på stegen och är snabbt nere i receptionen där jag checkar ut. Ute på gatan vinkar jag direkt åt mig en taxi och säger åt honom att köra direkt till flygplatsen. Det tar ganska lång tid att åka dit men jag har fortfarande gott om tid på mig när vi kommer fram. Genom mobilen har jag ju bokat flygbiljetter under bilturen.

Efter incheckning, frukost och lite shopping i taxfreen får vi äntligen borda planet. Jag är exalterad, snart är jag hemma i mitt kära New York igen men en ledsamhet tynger ner mig. Jag hade verkligen trott att Niall gillade mig och sedan byggt upp förhoppningar som sedan krossats när det visade sig att jag hade haft fel. Flygplanet fylls snabbt på med pratglada britter och hemlängtande amerikaner. Vi är snart 10 000 meter upp i luften och jag sjunker in i en djup sömn.

 

Jag vaknar upp av ljuset som strålar in genom fönstret. Under de här dagarna som jag varit hemma har jag faktiskt inte sovit lika mycket som förut. Jag är nog gladare nu när jag har Harry även om jag saknar honom med djupet av mitt hjärta. Men jag är nog även stressad med farfar som ligger i koma och kan dö när som helst. Eller just nu har vi ju honom i respirator men vi ska stänga av den imorgon och låta honom somna in, för alltid. När dom tankarna bubblar upp sjunker mitt humör till botten men jag kravlar mig ur sängen och in i garderoben där jag väljer ut lite enkla kläder eftersom jag för det mesta bara är på sjukhuset eller hemma. Eller på starbucks för att köpa kaffe. Med kläderna på går jag ner till köket där både mamma och pappa sitter. Det är fortfarande en ovana att se pappa sitta vid frukostbordet även om han har gjort det de senaste dagarna då jag varit hemma. Han har tagit ledigt nu när farfar ligger i koma. Ett tyst godmorgon slipper förbi alla tres läppar och jag sätter mig ner och tar mig för av den framdukade maten. 

 

Mamma och pappa har redan åkt till sjukhuset men jag har ett inbokat skype-samtal med Harry och med hans fullspeckade schema går det inte att flytta fram. Dessutom ligger dom ju några timmar före i tiden också. Skypes speciella ringsignal ljuder och snart ser jag Harrys välbekanta ansikte i skärmen. Ett leende bredare än atlanten visar sig i mitt ansikte och jag vinkar till kameran.

-Hiii! säger jag glatt.

-Hi babe how are you? säger Harry och ler minst lika stort han.

-I'm fine, säger jag med en suck med tanke på farfar. Harry verkar känna av det genom kameran och frågar:

-How's your granddad then?

-Still in coma and we are turning off the respirator tomorrow, säger jag ledsamt.

-Wish I could be there, säger Harry och suckar hjälplöst. But we have a lot of preperation to do with the tour you know.

-Me too and how's it going with everything? frågar jag i ett försök att byta ämne då det är jobbigt att prata om farfar.

-Really good, I think this is going to be epic! säger han stolt.

-Can it be anything else?

-Dont think so, säger han skämtsamt och fortsätter sedan:

-I hope you'll come to the first show in february.

-Me too, but I'm sure I'll make it. I'll try to come before your birthday.

-I can't wait! säger Harry exalterat.

-Me neither, säger jag och ler åt honom. So did you talk to Blake?

-Yes, I saw her yesterday at Zayns birthday party actually.

-Oooh, So that's why you seem a bit tired, säger jag och Harry kliar sig skyldigt i nacken.

-But she disappeard almost right away, säger han sedan.

-Wasn't she with Niall? frågar jag förvånat.

-No he was... havin fun on his own, säger han tveksamt som att han inte borde berätta såna saker om sin bästa vän.

-Maybe that's why she left? säger jag prövande.

-I do think she caught him with another girl, säger Harry försiktigt som att han skämdes.

-That doesn't sound like the Niall I know, säger jag misstänksamt.

-He has been acting a little weird the last couple of days and he doesn't talk about Blake at all like he did before.

-She hasn't talked about him either, something is wrong.

-Yeah, I'm gonna talk to Niall.

-And I think I should try to call Blake later.

-And that remembers me; Even though how hard we partied yesterday and how much we misses our girlfriend we have work to do, säger han ledsamt.

-Okay, but remember that I love you to the moon and back a million times and misses you more than words can describe, säger jag ledsamt.

-And I love and misses you to the moon and back a billion times, säger Harry och jag skrattar.

-A kiss in three? säger jag och Harry nickar.

-1...

-2...

-3... Vi pressar våra läppar mot kameran på datorn och Harry gör några konstiga smackljud. Skrattandes lutar jag mig tillbaka och säger sedan:

-This is so stupid.

-But it's a comfort while sitting in this empty apartment, säger han.

-Yeah you're right. Harrys mobil börjar ringa och han tittar ner på mobilskärmen.

-I guess you have to go? frågar jag ledsamt.

-Yes but we, my young lady, will talk later, säger han. Jag slänger honom några slängkyssar och sedan säger vi hejdå och stänger ner samtalet.

---

50 whopp whoop!!!