-Maybe he isn't sure about how you feel, säger jag.

-He must have seen my lips form into a kiss-formation, säger hon och suckar djupt. 

-Or he's just very shy, säger jag men hon skakar bara på huvudet.

-Yeah that's why he made out with some random girl.

-But he doesn't like her so it didn't mean anything. He's just worried about showing you how he really feels, yes so it must be, säger jag stolt över mitt konstaterande. Men hon bara skakar på huvudet.

-You should at least let him explain, säger jag.

-I did and his excuse was "I didn't know you were coming" and then he kissed me.

-He kissed you? frågar jag förvånat.

-Yeah, säger hon som att det var en självklarhet att jag borde veta det.

-Well, then I'm sure he likes you, säger jag själväkert och klappar henne lätt på huvudet. 

---

Jag kliver ut från kyrkan med blöta kinder. Jag känner mig trött och sliten och vill bara åka hem. Allt får mig bara att tänka på farfar så det bästa skulle vara att bara lägga sig under täcket i några veckor. Min kusin Gaby kommer ut från kyrkan bakom mig och jag känner en lättnad över att jag inte valt att bära smink just idag vilket hon gjort. Jag har aldrig trott att jag skulle få se Gaby gråta och det passade inte hennes kaxiga personlighet alls. Det såg på något sätt komiskt ut även om jag inte kunde glädjas över det i ett läge som det här. Jag går ner för stentrapporna till trottoaren där alla bilar väntar och möter upp mamma.

-Gaby you will go with us, ropar hon över mitt huvud mot Gaby som genast kommer fram till oss för att hoppa in i bilen som ska ta oss till ett efter-begravning-fika hos farmor som jag inte förstår varför man egentligen har. Nån har dött då ska man väl inte sätta sig och fika?

-Get in Elise, säger mamma och ler halvhjärtat mot mig och pekar in mot bilens baksäte.

-Mum, I just want to go home, säger jag. Hon ger mig en förstående blick och säger sedan:

-Of course honey, och stryker med handen över min kind.

-Thanks, I love you, säger jag och kramar om henne innan jag börjar gå däifrån för att vinka till mig en taxi. 

Direkt när jag kommer hem slänger jag mig i sängen och drar täcket över huvudet och stannar på den platsen de kommande dagarna.

 

Stressat rusar jag runt i mitt rum för att jag inte ska glömma något. Mobilen börjar ringa och med några ninjahopp över alla klädhögar som bildats i mitt packande hinner jag svara.

-Hello? säger jag i luren och väntar på att personen i andra änden ska svara.

-I don't think I can do it, hör jag Blake säga.

-Of course you can, skrattar jag.

-I'm serious Elise, I can't do it. I've been ignoring him for weeks, I can't stand seeing him again, klagar hon.

-Blake you are going to speak to Niall cause I truly believe that he's the one for you, okay?

-But what am I going to say? Hi Niall, I flew over the atlantic ocean just so I could talk to you?

-He is the one who's been calling you. Just say; You've been calling me and here I am, tell me what you wanted to say. And you're not only there for him you're there for me, and Harry. You called Harry to fix our reletionship and now I'm dragging you to London so you can fix yours with Niall. 

-Mm okay, svarar hon med en suck efter lite betänketid och jag ger ifrån mig ett litet glädjetjut.

-Thanks Blake, I love you! säger jag och får ett otydligt mummel till svar.

-Well, I'll pick you up in one hour. I hope you're finished packing I know I'm not, säger jag och kollar runt i mitt rum som nu ser ut som ett bombnedslag. Blake skrattar till och säger sedan:

-I finished yesterday like normal people do it.

-Blah blah, bye, säger jag och hör ett skratt komma från Blake innan jag lägger på. Jag är alltså på väg tillbaka till London bara några dagar efter min farfars begravning. Det var faktiskt, tro det eller ej, mamma som hade kommit till mig och sagt att jag behövde komma bort och fokusera på annat, det blir inte bättre av att ligga hemma vilket hon förstått att jag skulle göra annars. Jag hade direkt ringt Blake som efter många om och men gått med på att följa med. Niall har ringt smsat och mailat konstant i flera veckors tid och det är ju inte direkt billigt att kontakta någon på andra sidan atlanten via mobil. Så jag tycker att hon borde prata med honom, face to face. 

 

Jag kommer med Blake vid min sida ut i ankomsthallen på heathrow. Harry hade ringt när jag fortfarande var i New York och berättat att han inte kan möta mig på flygplatsen eftersom jag dumt nog skrivit på mitt twitterkonto, som är följt av flera hundra tusen tonåringar som skulle göra vad som helst för att träffa min pojkvän, att jag var på väg till London. Hans management hade direkt sagt åt honom att inte åka dit på grund av säkerhet inte bara om honom utan fansen och kanske mig om någon av de fans som inte är så glada över min och Harrys relation är där. Inte för att jag tror att någon skulle ägna uppmärksamhet mot mig när Harry är där. Han väntar i alla fall på mig hemma i hans lägenhet och jag kan inte vänta på att få träffa honom igen!

Jag ser att några hoppfulla fans faktiskt tagit sig till flygplatsen och när dom får syn på mig skriker dom mitt namn över det stora rummet. Jag vinkar lite osäkert tillbaka och Blake skrattar åt hur awkward jag beter mig. Ingen kommer i alla fall fram till oss så vi kommer snabbt ut från flygplatsen och haffar oss en taxi. 

-Are you excited? frågar Blake när taxin börjat rulla mot London.

-How can you think that? frågar jag med en skämtsamt förnärmad röst.

-Cause that huge smile of yours, säger hon. Jag börjar rodna direkt och försöker få bort det stora leendet jag har på läpparna som jag inte tänkt på innan men det kommer tillbaka på en gång. 

-So what am I going to say to Niall? frågar Blake oroligt.

-Relax, it's not like the first thing you will do is meet Niall. You have at least two days to write a speach before Harrys birthday were I can guarantee he will be, säger jag och klappar henne på på axeln.

-Yeah you're right, säger hon och suckar.

-I will help you prepare tomorrow, I promise.

-Okay, thanks, säger hon och ger mig ett halvhjärtat leende.

 

Taxin stannar utanför Harrys lägenhet och jag är snabbt ute ur bilen för att plocka ur packningen och sedan komma upp till Harry så fort som möjligt. Den här gången har jag inte packat så fasligt mycket och Blake reser alltid lätt så det är snabbt fixat. Jag ger taxichauffören lite dricks på grund av mitt glada humör och drar snabbt min väska mot porten till Harrys lägenhet. Blake kommer dystert efter och ställer sig bakom mig när jag slår in koden så dörren ska låsas upp. Allt påminner hennes säkert om Niall och deras dejter. Det är ju här han kommit och hämtat henne och sedan sagt hejdå till varandra. Ett klick hörs och jag skjuter snabbt upp dörren och håller sedan upp den för Blake som lunkar in. Jag tar mig så fort det går upp för trapporna med den tunga stora resväskan med Blake hela tiden minst en våning ifrån. När jag äntligen når rätt våning och rätt lägenhet skiter jag i att knacka utan sliter upp dörren och springer in. Harry sitter på en av barstolarna och vänder förvånat blicken mot mig när han hör att någon kommer in i hans lägenhet men spricker direkt upp i ett leende när han ser att det är jag. Han reser sig snabbt upp och jag skyndar fram till honom och lägger armarna runt hans midja och lägger huvudet mot hans bröst. Han lägger sina armar om min rygg och pressar näsan mot mitt hår och tar ett djupt andetag. Och jag får äntligen njuta va den kram jag saknat så länge. När jag till slut motvilligt släpper taget om honom ställer jag mig på tå för att ge honom en kyss. Hans mjuka läppar mot mina och vi två känns som ett igen. Plötsligt lägger han armen bakom min knäveck och lyfter upp mig för att sedan brotta ner mig på golvet, utan att lämna mina läppar med sina. Han ställer sig på alla fyra över mig och avslutar kyssen.

-What are you doing? skrattar jag. Harry tittar mig rakt in i ögonen med en otydbar blick och spricker sedan upp i ett leende innan han börjar kittla mig. Jag börjar direkt skratta och skrika på honom att sluta samtidigt som jag använder hela min kroppstryrka för få honom att sluta. Jag får in en spark rakt mellan benen honom vilket inte var med meningen och han slänger sig på rygg bredvid mig stönande av smärtorna.

-If you tickle me I'm not responsible for your injuries, säger jag samtidigt som jag skrattar och får bara ännu mer stön från Harry till svar. Men jag tystnar tvärt när jag ser att någon kommer ut från gästrummet, Niall. Tajmat precis då Blake kliver in genom dörren. Hela rummet blir tyst och min blick går fram och tillbaka mellan Blake och Niall i väntan på att någon ska göra något. Den som bryter tystnaden blir Blake som går med bestämda steg över rummet mot gästrummet samtidigt som hon mumlar:

-You have at least two days before seeing him, yeah sure. Både Niall och Harry vänder blickarna mot mig när hon försvunnit in i rummet. Jag rycker på axlarna och nickar sedan mot gästrummet med blicken i Nialls för att visa att han ska gå efter henne vilket han gör.

---

Det är konstigt hur detta kapitel tog mig en och en halv timme att skriva medan en uppsats i fysik som var ungefär lika lång tog flera dagar hehe