"Är du redo?" Frågar pappa och jag nickar till svar. Jag vinkar hejdå till huset och pappa börjar backa ut från uppfarten. Mer redo än jag någonsin varit.

Efter en bilresa, en flygtur och ytterligare en bilresa är vi äntligen framme vid mitt nya hem. Hem och hem, ett studenthem kallar man det väl. När vi fått ut mina väskor och kartonger ur hyrbilen och lagt dom på nån slags väskkärra man får låna går vi för att checka in och för att få min nyckel och en liten vägbeskrivning. Byggnaden är nybyggd, hela området är nybyggt. Det är ett gammalt college som har lagt till flera olika sporter som extra och i år startar allt. Jag och pappa vandrar igenom de långa korridorerna med vita väggar och mörkt trägolv med dörrar i samma nyans. Det vimlar av folk som springer fram och tillbaka med lådor i händerna eller så kramar de om sina föräldrar eller så pratar de med sin nya rumskamrat. Jag är lite nervös för det där med rumskamrat men eftersom jag redan vet att hon också är i fotbollslaget så kommer vi säkert komma överens. När jag hittar min dörr som ligger lite mitt i smeten stoppar jag in nyckeln och öppnar sakta dörren. Jag är först på plats. Till höger ligger en toalett och till vänster finns det en stor garderob. I själva rummet finns det två sängar med madrass, två byrålådor och ett skrivbord som står framför fönstret. Både väggarna och golvet ser likadana ut som i korridoren och toaletten har bara vitt kakel överallt. Jag går in i rummet och ställer ifrån mig väskan på sängen.

"Men det här är väl trevligt." säger pappa som kommer tätt efter och ställer ifrån sig min stora resväska mitt i rummet.

"Jorå, lite ovant att dela kanske." säger jag och ser mig omkring i det inte så stora rummet. Pappa skrattar bara till svar och ger klockan på sin arm en snabb blick.

"Men jag ska väl ta och åka till din bror så du kan skaffa dig några nya vänner utan din gamle far i hälarna så plockar vi upp dig senare för middag." Jag nickar till svar och efter ett hejdå från båda håll är pappa borta. Sakta öppnar jag en av väskorna för att ta fram sänggrejerna för att bädda till sängen det första jag gör. När jag är klar med det sätter jag mig ner på golvet och börjar lägga i lite saker i byrålådan.

"Mamma! Jag är faktiskt 18 inte sju." hör jag någon säga med irriterad röst och när jag vänder blicken mot dörren ser jag en mörkhårig tjej komma in i rummet. Jag kan inte se hennes ansikte för blicken ligger på väskan hon släpar efter sig. Efter henne kommer även en ljushårig kvinna och en gråhårig man in i rummet.

"Åh, det här är ju riktigt fint. När jag gick på college…" säger kvinnan men avbryts av sin dotter:

"Ingen bryr sig om när du gick på college." Kvinnan sneglar bak på sin man som ger henne en axelryckning innan båda lägger blicken på sin dotter igen. Jag antar att det är föräldrar och deras barn i alla fall. När tjejen äntligen fått in väskan och ställt den lite åt sidan tittar hon upp och blicken landar rakt på mig.

"Hej!" Säger hon och tar ett kliv framåt. Jag reser på mig och sträcker fram handen.

"Hej jag heter Abigail men du kan kalla mig Abbey." säger jag.

"Alex." säger hon och avslöjar sina vita raka tänder i ett leende.

"Alexandria." säger hennes mamma för att rätta henne och Alex ger henne en lång irriterad blick.

"Men vi måste nog åka hemåt nu om vi ska hinna hem till middagen." säger hennes far med en mörk mullrig röst.

"Ja, det måste ni." säger Alex och hennes föräldrar ger henne liten gruppkram innan de försvinner ut från rummet.

"Är du från Irland eller nåt?" Frågar Alex och dimper ner på madrassen i sin säng eftersom jag nu redan valt.

"Japp, hörde du på min dialekt eller nåt?" Frågar jag och sätter mig ner för att fortsätta med att lägga in saker i byrån.

"nte är den engelsk i alla fall." svarar hon och ler. ”Så vart på Irland bor du?”

"Portlaoise."

"Aha, så inte i Mullingar?" Frågar hon en aning besviket.

"Nej, men det ligger inte så långt ifrån. Så vart är du ifrån?" Frågar jag.

"Manchester!" Säger hon glatt och jag nickar till svar. Det blir tyst en stund men jag avbryter tystnaden med att säga:

"Du verkar inte gilla dina föräldrar så mycket." Jag håller blicken borta från henne för jag vill inte att verka som att jag bryr mig sådär jätte mycket även om jag är nyfiken.

"Det är ju inte så att jag hatar dom men de är lite irriterande ibland, överbeskyddande du vet. Fast jag är väl bara i den åldern eller nåt." säger hon och jag nickar till svart. Fast jag vet inte direkt det hon påstår. Jag har aldrig upplevt att min pappa är överbeskyddande. Han litar på mig, han litar på att jag gör rätt val. Och han litar på mina vänner.

"Så, har dina föräldrar redan åkt?" Frågar hon.

"Ja, eller min pappa ska sova hos min bror här i London inatt." säger jag och undviker att prata om mamma fast hon tar upp det ändå.

"Din mamma då?"

"Ehm, hon är död." säger jag osäkert och jag känner hur hennes blick bränner i min nacke och jag hör hur hon drar efter andan. Stämningen ändras direkt till en tung ledsamet.

"Åh, förlåt." säger hon tyst.

"Det är okej." säger jag och vänder mig om för att ge henne ett halvhjärtat leende.

"Nej, det är det inte. Här kommer jag och bara är sur på mina föräldrar utan anledning och du har ingen mamma." Hon drar ut på det sista ordet i rädsla för att det ska såra mig.

"Men det är lugnt." försäkrar jag henne. Jag är van att hamna i den här situationen.

"Är det här hon?" Frågar hon och tar upp fotot jag haft bredvid spegeln hemma men som jag nu lagt på skrivbordet. Jag nickar och reser mig upp för att gå fram till henne.

"Stanna där!" Säger hon och jag stannar tvärt. Hon håller upp fotot på min mamma framför sig och går med blicken fram och tillbaka mellan mig och fotot.

"Wow, ni är så lika! Du är som en ung version av henne eller så är hon är äldre version av dig." säger hon och ler. Jag ler tillbaka och tar emot fotot som hon räcker över.

"Och ja, ni båda är super snygga." säger hon och ler ännu större vilket får mig att rodna. Jag är inte van vid komplimanger. Jag ses inte direkt som en tjej hemma. Där är jag en bland killarna och dom är väl inte direkt kända för att slänga ut komplimanger till sina kompisar om det inte handlar om ett snyggt mål eller en cool ny keps. Jag sätter mig ner på sängen och inspekterar fotot. I ögonvrån ser jag hur Alex öppnar en av sina väskor och försiktigt drar hon ut något.

"Du vet vilka one direction är va?" Frågar hon och jag tittar upp och ser att det är en stor poster på de fem killarna hon tagit fram.

"Ja, jag såg dom på x factor."

"Men gillar du dom?" Frågar hon nyfiket.

"Nä, alltså jag är inget fan eller nåt." svarar jag osäkert.

"Oh." säger hon besviket och tittar ner på postern.

"Sorry."

"Det är okej, men jag får sätta upp den här va?" Säger hon och nickar mot postern.

"Jadå." Hon strålar av lycka och är snabb med att sätta upp den med fyra knappnålar.

"Visst är dom snygga?" Frågar hon fortfarande med blicken på bilden. Jag reser mig upp och ställer mig bredvid henne för att inspektera dom. Senaste gången jag sett dom var när dom var med på xfactor och dom har förändrats en hel del.

"Jorå." säger jag bara osäker på vad jag ska svara. Jag tycker egentligen ingenting om dom.

"Jag tycker Harry är snyggast." säger hon med en romantisk suck. Jag flinar till och skakar roat på huvudet.

"Oroa dig inte, när jag är klar med dig kommer du vara en äkta directioner." säger hon och jag skrattar till svar.