Jag stoppar ner mobilen i fickan och snabbar på stegen. Magen behöver något och det är snabbt. När jag äntligen stegar in i den italienska trädgården värker mina ben efter min powerwalk. Jag ser Shanes sitta på en filt i skuggan på gräsmattan bredvid byggnaden som finns här i den italienska trädgården. Efter att ha släpat mig till han så slänger jag mig ner på den röda filten och pustar ut. Shane hoppar till då han inte sett att jag kommit och tittar sedan på mig med ett flin.

”Hej på dig.” Säger han.

”Hej.”

”Har du storshoppat?” Frågar han och synar min kasse.

”Nej det är bara saker jag behöver.” säger jag oskyldigt. ”Var är maten?”

”Hejdå kompis.” Säger jag och ger Shane en kram innan jag går bort till laget som står samlade i mitten av planen. Det är måndag igen och veckans första träning börjar nu. 

”Vem är det?” Frågar Meredith utan att slita blicken från killen bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur Shane ger Alex en kyss på kinden och en kram innan han vinkar till mig och försvinner iväg.

”Inte min pojkvän i alla fall.” Säger jag och ler åt Alex som kommer joggandes mot oss.

”Bra jobbat, tjejen.” Flinar Amber och klappar Alex på ryggen som på en gång börjar rodna.

Nialls perspektiv:

Jag går längs den lilla gångvägen med blicken ner i marken i ett försök att gömma ansiktet bakom skärmen på kepsen och glasögonen på näsan. När jag hör lite rop och skrik tittar jag försiktigt upp och ser ett gäng tjejer springa omkring på en fotbollsplan. Blicken fastnar speciellt på den blonda tjejen med det långa håret uppsatt i en hästsvans och nummer 8 på ryggen. Jag börjar gå längs planen i väntan på att träningen ska ta slut. Snart hör jag en duns och en boll rullar fram och stannar vid mina fötter. Jag vänder mig om när jag hör någon springa närmare men när jag tittar upp på den mörkhåriga tjejen stannar hon till och stirrar chockat på mig.

”Är inte du Niall?” Stammar hon fram men jag hinner inte ens svara innan hon skriker ut över planen: ”Det är Niall från one direction!” Åh nej är det ända som hinner gå igenom mina tankar innan fler av tjejerna samlats runt mig. De alla pratar och ställer frågor samtidigt och jag grips nästan av panik, klaustrofobin slår till. Min blick glider över folksamlingen som bildats runt mig i jakt på den jag var här för egentligen och jag finner henne några tiotals meter bort mitt på planen. Hon möter min blick och vi tittar bara på varandra ett tag. Hon ser förvirrad ut och jag bara ler i åsynen av henne.

”Vad tror du, du håller på med?!” Ryter någon till bredvid mig och jag rycker förvånat till. Det kommer från en kvinna i 30 årsåldern med träningskläder och en visselpipa hängande runt halsen, det måste vara tränaren.

”Förlåt, men jag ville bara prata med en av tjejerna.” Mumlar jag och tystanden som lagt sig när tränare röt till mig ersätts av mummel.

”Jaha och vem är det?” Frågar hon en aning irriterat. Alla tjejer tittar på mig med hopp i blicken och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det här var inte vad jag förväntat mig. Jag hade hoppats på att hon skulle ha träning och att jag diskret skulle kunna fånga hennes uppmärksamhet efter. Min blick flackar mellan allas ansikten men den fastnar till slut på Abbey.

”Abbey.” Mumlar jag och snart vilar allas blick på henne.

”Conroy!” Ropar tränaren och Abbey börjar osäkert gå mot oss med allas blickar riktade mot henne.

”Fa?” Frågar hon tränaren och undviker att möta min blick.

”Den här unga mannen vill prata med dig?” Säger hon med en bit av avsmak. Abbey ger mig en snabb blick och ser sedan på tränare igen. ”Jag tycker inte om det här men eftersom han stör träningen om han stannar kvar tills träningen är slut så får det gå för den här gången”

”Förlåt, det ska aldrig hända igen” Mumlar hon.

”Hon visste faktiskt inte att jag skulle komma” Inflikar jag och läraren ger mig en snabb blick.

”Så, nu återgår vi till tränigen!” Ropar tränare och viftar med armarna så alla återvänder ut på planen igen, alla förutom Abbey förstås.

Abbeys perspektiv:

Vad gör han här? Frågan går om och om i mitt huvud medan vi går i tystnad bredvid varandra. Jag följer bara efter vart han går och vi kommer runt byggnaden och sätter oss ner på en bänk.

”Förlåt för att jag dyker upp såhär.” Mumlar han ursäktande, jag blir nästan lite irriterad.

”Ja, vad gör du här?” Frågar jag.

”Jag ville träffa dig igen.” Mumlar han med blicken ner i knät. Båda våra kinder blir en aning rosa.

”Så du kom ihåg mig?” Frågar jag nyfiket med tanke på att det var flera veckor sedan vi träffats på fotbollsmatchen.

”Såklart!” Han ler stort.

”Så du anlitade en privatdetektiv som letade upp mig?” frågar jag en aning förvirrat.

”Nej.” skrattar Niall. ”Du sa ju att du gick här.”

”Jaha.” Säger jag en aning besviket i hopp om att det låg en dramatisk och hård kamp bakom i hur han hittat mig.

”Men erm, vi kanske kan byta nummer?.” Säger han blygt men lägger snabbt till ”Jag vill inte störa din fotbollsträning mer.”

”Visst, men min mobil ligger borta vid planen.” Jag rodnar lite, inte van vid att en kille frågar efter ens nummer såhär.

”Men jag kan ta ditt då.” Föreslår han och halar upp sin mobil ur byxfickan. Jag rabblar upp siffrorna och sedan reser vi oss.

”Hoppas vi ses snart!” Säger han glatt och ger mig en puss på kinden innan han går förbi mig för att undvikaatt å förbi fotbollsplanen.

”Hejdå.” Säger jag tyst och kollar efter honom när han går en bit. När han kommit nån tiotals meter vänder han sig om och tittar på mig och jag vänder mig snabbt om och börjar gå. Efter några steg vänder jag mig dock om igen och ser att han fortfarande tittar efter mig och båda börjar skratta.

”Hejdå!” ropar jag och vinkar till honom.

”Hejdå!” ropar han tillbaka och sedan vänder vi oss båda om och går skilda vägar.

*

”Hallå, hallå, vad sa han? Vad ville han?” Träningen är slut och jag och Alex är på väg tillbaka till våra rum. Hon är på väg att spricka av nyfikenhet och jag skrattar åt henne. Innan hade nästan hela laget hoppat på min och bombarderat mig med frågor men jag hade smidigt tagit mig ur det. 

”Han ville ha mitt nummer” säger jag lite tyst. Alex tvärstannar och stirrar på mig.

”Du skämtar med mig va?” frågar hon och gapar stort.

”Nä, det gör jag faktiskt inte.”

”Jag vill ha hela mötet in i minsta detalj, pronto!” säger Alex och vi börjar gå igen. Vi går förbi Meredith och jag vinkar till henne och säger hejdå men till svar får jag bara en snörpning på munnen innan hon kastar håret över axeln och börjar prata med några tjejer från laget. Konstigt.