-Hello? säger jag.

-Hi, it's Siv Barker from Elite. You remember me right? hör jag från andra änden.

-Of course I do, försäkrar jag och sätter mig på sängkanten. En nervositet  växer inom mig. Vill dom ha mig eller inte?

-Excelent! We would love to work with you. Can you come down to the office tomorrow at twelve o'clock? Orden sjunker sakta in och jag sitter tyst ett tag tills jag hör hur Siv harklar sig.

-Oh sorry. Yes, I can come over tomorrow, säger jag generat.

-Okay, se you then bye. Hon lägger på vilket jag också gör och slänger mig sedan ner på sängen igen. I can't believe it.

---

Jag går med snabba steg genom JFK airports korridorerer. Jag hämtar upp resväskorna och tar mig snabbt ut från flygplatsen och vinkar åt mig en taxi. Resan in till staden går segt, jag känner mig stressad och nervös och mitt ben kan inte sluta skaka.

-We're here, säger chauffören och när jag tittar ut genom fönstret ser jag sjukhuset torna upp sig framför oss. Jag säger tack och betalar innan jag kliver ur taxin. Chauffören hjälper mig ur med båda väskorna och jag tackar ännu en gång. Med väskorna efter mig går jag in och stannar i mitten av entreélokalen. Även om mamma sagt att jag skulle åka hem först och vila innan jag kom hit så står jag nu här. Jag kan inte vänta, jag vill bara träffa farfar. Hon är säkert hemma i lägenheten och väntar på mig nu. Jag går fram till receptionen där en ung kvinna sitter och bläddrar band några papper.

-Excuse me, säger jag och lutar mig över disken. Hon tittar upp med ett leende på sina läppar.

-How can I help you? frågar hon vänligt.

-I'm here to visit Gerald Winston, I'm his grandaughter, förklara jag och hon vänder blicken mot datorskärmen där hon börjar knappa på tangentbordet. 

-Seventh floor room 231, säger hon och pekar mot hissarna. Jag tackar och drar med mig resväskorna till hissarna. En av hissarna öppnas och när den är tömd på människor skyndar jag mig in innan den hinner åka iväg igen. Jag trycker på sjuan och hissen åker iväg. Siffrorna som visar vilken våning vi är på ändras i snabb takt tills den stannar på sjuan och dörrarna åker upp. Jag tar ett kliv ut i den väl upplysta korridoren och börjar gå i jakt på rum 231. Till slut ser jag det och jag stannar utanför och tar ett djupt andetag. Det hörs inga djud innefrån rummet så jag antar att ingen är där och hälsar på. Jag står och stirrar på dörren ett tag men hoppar till när telefonen börjar ringa. Snabbt tar jag fram den och trycker på svara och hinner inte se vem det är som ringer.

-Hello? säger jag i luren.

-Have you landed? Det är mamma..

-Ehm yeah, I'm at the hospital actally, säger jag försiktigt.

-What, now? säger hon förvånat.

-Yeah, I'm standing outside his room.

-Elise, I told you to come home and we would go to the hospital together, säger hon anklagande.

-But I couldn't wait and maybe it would be to late, säger jag ledsamt.

-Aww honey I understand. Dad and I will be there soon, säger hon.

-Okay bye, säger jag och avslutar samtalet. Sedan blir jag stående där utan att veta vart jag ska ta vägen. Ska jag gå in för här i korridoren kan jag ju i bara stå med två gigantiska väskor, eller ska jag vänta på mamma och pappa? Till slut blir det att jag väntar. Jag ställer väskorna mot väggen och sätter mig ner på en av dom. Efter tjugo minuter och en triljon konstiga blicka ser jag äntligen mamma och pappa komma gående i korridoren. Jag reser mig snabbt och möter mamma i en varm kram. Det brister och tårarna börjar rinna. Inte bara för det här med farfar utan också ånger om hur otrevlig jag varit mot mamma och jag märker inte förräns nu hur mycket jag saknat mina föräldrar även om jag bara varit borta från dom i lite mer än en vecka. Jag har ju varit borta från mina föäldrar i månader under somrarna. Mamma skjuter mig ifrån sig och tittar mig i ögonen. Hennes blåa ögon är blanka och en ensam tår glider nerför hennes kind. Våran ögonkontakt avbryts då pappa drar mig till sig i en kram. När han också skjuter mig ifrån sig ser jag att hans ögon också är blanka och jag ger honom ett halvhjärtat leende.

-Are you ready to meet grandad? säger han och jag nickar till svar. Jag vänder mig om och och vi tre går fram till dörren. Mamma öppnar sakta den vita dörren och jag tar tag i mina väskor och så går vi in. Rummet är nedsläckt men med ljuset från den öppna dörren ser jag farfar ligga med slutna ögon i sjukhussängen med slangar i armarna och en pipande maskin bredvid sig. Jag ställer väskorna precis innanför dörren och skyndar fram till sängen. Mamma kommer efter och lägger händerna på mina axlar. Tårarna glider nerför mina kinder, det är inte förrän nu när jag ser honom som det verkligen går upp för mig. Han ser så fridfull ut där han ligger, det ser ut som han sover som att han kommer vakna upp när som helst. Men det kommer han inte. Jag tar hans kalla hand och håller den bara i min medan jag tittar på honom. Pappa kommer med en stol som han ställer ner bakom mig så jag kan sitta ner. Själv ställer han sig på andra sidan sängen och mamma står kvar bakom mig med händerna på mina axlar. Vi tre står eller sitter bara här ett tag och tänker. Eller det är vad jag gör i alla fall. På alla fina minnen jag har med farfar. Alla familjemiddagar, alla gånger han suttit barnvakt, alla gånger jag bara åkt över till dom för att umgås. Och så tänker jag på farmor. Hon måste vara helt förkrossad. När vi varit här ett tag, jag har ingen koll på tiden, tar pappa till orda.

-Well goodbye father. We will come back tomorrow, säger han och tar farfar i handen. Jag har aldrig sett pappa såhär. Han är alltid glad och pratglad men nu är han dyster och säger nästan ingenting. 

Jag säger också ett tyst hejdå till farfar innan vi vänder oss om och lämnar rummet och sjukhuset för att åka hem.

---

Okej, hur många dog i fredags?? Jag kan säga att jag dog en miljon gånger i alla fall. Our boys♥