Jag ser Harrys huvud kika in med ett leende som snabbt byts ut mot en chockad blick. -Omg I'm so so so sorry! I will be waiting outside, säger han snabbt och försvinner ut igen. Jag andas ut ochtittar ner för att se hur mycket jag lyckats dölja. T-shirten hade bara täckt min överkropp så han hade klart och tydligt sett mina rosa trosor med röda hjärtan på. Gud så pinsamt! Jag lyckas ta mig ur chocken och går sakta in i garderoben och tar på mig det första jag hittar: ett par mörka jeans och en grå t-shirt med rolling stones tryck. Sakta hasar jag mot dörren, rädd för att möta Harry som nyss sett mig i underkläder.

---

Jag öppnar sakta dörren och kikar ut. Harry står lutad mot väggen några meter bort. Jag tar ett till djupt andetag och tar sedan ett kliv ut. Harry hör mig och tittar upp.

-Hello beautiful, säger han charmigt och går emot mig. Jag känner hur jag rodnar och vänder ner blicken i golvet. -Sorry for walking in on you like that, fortsätter Harry. Jag kollar upp och ser att nu är det Harry som tittar ner i golvet.

-Ehm it's okay, mumlar jag. Harry tittar upp på mig igen med ett charmigt leende.

-So what are you doing here? frågar jag.

-I wanted to see you of course!

-And you couldn't like call and tell me not to be half-naked in my room by then, säger jag sarkastiskt.

-Sorry, I will remember that. Jag nickar till svar och ler svagt.

-And by the way, I like your panties, säger han med ett leende och slår mig lätt på armen med sin knytnäve. Jag spärrar upp ögonen och kinderna blir snabbt varma.

-So do you want to go outside or stay here, or what do you want to do? säger Harry naturligt precis som om han inte just sagt världens pinsamaste sak. Jag tar ett djup andetag och säger:

-And who said I was free today? och börjar gå mot trappan och jag hör hur Harry skyndar efter.

-You aren't? frågar han. Jag tittar upp på honom och ler hemlighetsfullt.

-So what are you doing? fortsätter han oroligt.

-stuff.

-What? What stuff?

-You know, girl stuff, säger jag med en axelryckning.

-And what is girl stuff? frågar han oförstående.

-I'm just messing whit you, säger jag och knuffar till honom lätt på armen.

-Oh, so you are free today?

-Aha, säger jag och nickar.

-Great! säger han och lägger armen runt min axlar och drar mig närmare honom och jag ler lite för mig själv.

 

-It's quite amazing that no fans have mobbed you, säger jag när vi går längs en väg i central park med varsin glass i handen efter att vi ätit lunch.

-I guess they dont recongnise me, säger han.

-I bet they would recognise you even if you shaved all your hair off and wore a tellitubbie costume and now you are only wearing sunglasses. Harry skrattar och knuffar med i sidan.

-We are going home the day after tomorrow, säger plötsligt Harry allvarligt med blicken fäst framåt.

-Oh... säger jag tyst.

-And we are working toworrow during the day but do you wanna do something tomorrow night maybe?

-Yes, I would love to! Harry ler mot och plötsligt tar han handen runt min strut med glass och trycker upp den i ansiktet på mig.

-Hey! ropar jag och börjar jaga honom för hämnd. När jag kommer ifatt hoppar jag upp på hans rygg och trycker upp min glass i hans ansikte. Vi ramlar ihop i en hög på gräsmattan och jag får ännu mer glass i ansiktet. Vi lägger oss bredvid varandra och skrattar, utan att bry sig om vem som ser.

 

När Harry och jag skiljts åt och jag är på väg hem ringer min telefon. När jag plockar upp den lyser Blakes namn på skärmen och jag svarar med ett leende.

-Hi! säger jag.

-You said you would call if Harry contacted you, säger Blake med en blandning av irritation och ledsamhet.

-I'm sorry but he just showed up at my apartment and I couldn't just say: Hey I need to call my friend and tell her we are hanging out because you know, I promised her to do that.

-It's okay, mumlar hon och jag får lite dåligt samvete.

-But hold on a second, how can you know? frågar jag förvånad eftersom att jag inte berättat om att Harry kommit hem till mig.

-That's why I'm calling you, there's pictures on you two on twitter. Jag stannar till.

-What? säger jag chockat.

-Yeah and everyone is trying to figure out who you are and everything!

-God...

-I know!

-Were are the pictures from? frågar jag och börjar gå igen.

-Central park, you are walking and talking. And don't worry you look good. Jag skrattar till. men avbryter mig snabbt.

-I guess everyone will know who I am very soon with all my "friends", säger jag sarkastiskt.

-Yeah you'r right, but I would never tell! försäkrar Blake

-Thanks, säger jag tacksamt.

-But hurry up home now before you get killed or something.

-Are people writing that they will kill me? säger jag förskräckt.

-Haha, no. Nobody will kill you, I was joking. Jag pustar ut.

-I really have to go no, bye! säger Blake.

-Bye, säger jag och trycker på röd lur. Plötsligt känner jag mig inte alls lika glad som innan. Har

folk tagit bilder på oss? Hade dom förföljt oss också? Utan att vi märkt dessutom. Jag tittar mig oroligt omkring ifall någon tar kort nu men ingen verkar lägga någon större uppmärksamhet mot mig. Jag snabbar ändå på stegen för att komma hem så fort som möjligt.

---

Det här kapitlet skulle egentligen kommit upp mycket tidigare men internet och blogg.se ville inte samarbeta. Men bättre sent än aldrig, right?

Kommentera vad ni tycker och gör mig glad♥