Jag vaknar av att en taxi tutar argsint precis utanför fönstret. Jag stönar och pressar ansiktet djupt ner i kudden. Mamma måste ha öppnat fönstret för att "vädra", igen. Jag gör ett försök att somna om men alla New York ljud sätter stopp för det. När jag försiktigt öppnar ögonen för att se vad klockan är stönar jag ännu högre än första gången. Klockan är ett. Varför ska jag alltid sova så länge? Jag släpar mig ur sängen och drar på mig en morgonrock innan jag hasar mot köket där mamma sitter och läser tidningen. Hon tittar upp på mig och ler när jag kommer in.

-Good morning, säger hon.

-Good morning, säger jag samtidigt som jag plockar fram flingor

-Slept well?

-Yeah, tills ljudet av New York strömmade in igenom det öppna fönstret, säger jag och blänger på mamma. Hon ler bara mot mig och lägger ner tidningen i knät.

-Har du hittat nåt intressant jobb än? säger hon bara. Jag himlar med ögonen och säger ett tyst "nej" samtidigt som jag häller upp mjölk i en skål. 

-Du är 18 år Elise, du kan inte bo hemma hela livet vet du, säger hon och tittar allvarligt på mig.

-I know! säger jag irriterat. 

-Bra Elise. Hon ska alltid prata svenska när hon är allvarlig. Jag sätter mig ner vi bordet och äter snabbt upp min frukost innan jag återvänder till mitt rum där jag slänger mig ner på sängen. Nu har alla mina vänner åkt till College, förutom Blake. Men med hennes Percingar och dåliga uppförande i skolan gillar inte mina föräldrar att jag umgås med henne. Jag är 18 år! Jag får göra vad jag vill, jag nämner det bara inte för mamma och pappa... Vi träffades på kvarsättningen för ett år sedan. Jag hade kommit försent till en lektion och när läraren börjat tjata på mig hade jag kallat henne... ett ganska otrevligt ord. Blake hade skrattat åt händelsen när jag berättat där i kvarsittningssalen. Under hela kvarsittningen hade vi viskat och skickat lappar, det var början på en stark vänskap. Jag hade en pojkvän med namnet Chris, en lång snygg sportkille. Nu har jag dock gjort slut med Chris, han ska till Yale och jag litar inte riktigt på honom. Mina tankar avbryts av tre knackningar på min dörr. Jag sätter mig upp och ser att mamma står där med en kaffekopp i handen.

-So what are you doing today? frågar hon med mjuk röst. Jag rycker på axlarna till svar och tittar ner på mina händer som vilar på mina knän. Jag skulle behöva fixa naglarna, nagellacket har flagnat och vissa naglar är längre än andra.

-Maybe you want to do someting? säger mamma och jag hör att hon går längre in i rummet.

-Can we fix my nails, säger jag och håller upp händerna för att visa mina hemska naglar för mamma.

-Sure! säger hon glatt, hon hade antagligen väntat sig ett nej.

-I just have to get dressed, säger jag och kryper över sängen fram till kanten.

-Come down when you are ready! Hon vänder på klacken och lämnar rummet. Jag reser mig upp och går över rummet till min garderob. Jag öppnar dörrarna och kliver in. Jag tar bara det första bästa jag hittar och slänger det på sängen innan jag tar en snabbdusch. Jag sminkar mig och tar till sist på mig jeansen och T-shirten jag valt. När jag kommer till den nedre våningen av våran tvåvåningslägenhet sitter mamma i en fåtölj och läser en bok.

-Mum! Hon tittar upp och ler när hon får syn på mig. 

-Let's go then, säger hon och slår ihop boken och reser på sig. 

 

Vi får en tid på salongen och sitter nu och får våra naglar fixade. Jag kollar runt lite i rummet och blicken fastnar snabbt på kvinna bredvid. Hon har en stor snorkråka på överläppen. Jag antar att ingen vågat säga till eftersom just denna damen är känd för att vara väldigt otrevlig.

-Mum, viskar jag och mamma vänder sin uppmärksamhet mot mig.

-Kolla Tantens överläpp, säger jag. Mamma lutar sig fram lite för att se och man ser att hon kväver ett skratt när hon förstår vad jag syftar på. Jag ler mot henne och mamma ler busigt tillbaka.

-Kolla in hennes hatt dock, säger mamma. Jag vrider på huvudet och tittar upp mot hennes huvud. Skrattet utbryter på en gång från både mig och mamma när jag får syn på den hemska skapelsen. Det är en grön hatt med en buckett plastblommor på, hur kunde jag missa den? Damen vänder surt blicken mot oss och vi tystnar tvärt och sneglar på varandra. Vi gör ofta såhär, kommenterar folk på svenska. En gång hade jag sagt att en tjej haft en ful jacka när vi stod i en kö i en affär men oturligt nog var hon från Sverige. Hon hade sagt att hon tyckte jag var en äcklig h*ra och sedan gått därifrån. Vi hade bara börjat skratta och alla runt omkring hade bara tittat konstigt på oss eftersom dom inte förstod svenska. 

-It's done, säger kvinnan som fixat mina naglar. Jag tittar ner på fingrarna och ler nöjt.

-Thank you, säger jag och reser mig upp. Mamma är redan klar och hon betalar innan vi lämnar salongen och börjar gå mot vårat favorit kafé.

---

Första kapitlet klart, wihoo!