Det var ju meningen att det skulle komma upp tidigare men min datorn var allmänt cp och jag trodde den skulle krasha men nu funkar den igen :'''')

I alla fall kommer jag skriva med svenska dialoger nu för det känns enklare. Jag kommer alltså skriva som jag pratar med mina vänner så det blir väl lite "oh my god" "fuck" (haha va nä såna ord använder vi inte) "hola" (espanol si) osv. ja ni förstår väl. 

Detta kapitel blir typ halft prolog halft kapitel vet inte riktigt, det blev så kort haha

men Let's begin

Jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet och hör sedan pappa ropa på mig för tredje gången. Jag tar ett djupt andetag och ger rummet med de rosa tapeterna en sista blick. Rummet jag växt upp med och som varit min trygghet under 18 år. Visst jag hatar tapeten och även om jag tjatat på pappa att vi ska ändra den så har han vägrat. Han har inte ändrat en gardin sen mamma dog. Huset hade varit hennes stolthet, hon hade älskat det så mycket. Varenda sak i som finns här inne har hon handlat in och placerat med omsorg. Hon dog när jag var bara fem år i en trafikolycka. Inte alls hennes fel faktiskt. Någon ung tjej hade suttit och smsat och kommit över på fel sida av vägen och mamma fick väja undan, rakt in i ett träd. Tjejen hade klarat sig helskinnad medan min mamma hade klämts ihjäl där i bilen. Det är nog därför pappa alltid på nåt sätt är arg. Han håller det inne för mig och mina bröders skull men jag känner av den. Min moster säger alltid att jag är en människokännare, jag känner av vad andra känner. Jag ser deras aura eller nåt sånt. Enligt mig så känner jag bara min pappa väldigt bra. Jag är ju hans lilla flicka. Man kan väl säga att jag är ett sladdbarn eftersom mina bröder är 10 och 12 år äldre än mig. Så det har väl blivit att jag är lite bortskämd. Även om jag kanske inte utnyttjar det till fullo. Jag är en pojkflicka. När pappa blev själv vart jag liksom tvungen att följa med pappa till fotbollsmatcher istället för att vara hemma och baka med mamma som resten av flickorna gjorde. Men det har gjort mig till den jag är idag och idag ska jag åka till London där jag ska läsa på college och göra det jag älskar mest, spela fotboll. Vår familj har inte mycket pengar men jag hade turen och fick ett stipendium. Det känns lite ledsamt att lämna pappa här ensam dock. Mina bröder har flyttat för länge sedan. Min äldste bror Edward eller Ed som det oftast blir att man kallar honom bor i Waterford med sin fästmö Shannon och deras tre år gamla dotter Roisin. Min andre bror Conor bor i London och lever ut singellivet till fullo medan han jobbar som IT-ansvarig på något företag. Han har lovat pappa att ta hand om mig men som alltid när pappa var borta och han var barnvakt bjöd han över några vänner och drack alkohol från pappa barskåp. Även om han är tio år äldre nu och förhoppningsvis mer mogen behöver jag kanske inte direkt en barnvakt ändå.

Ett fjärde rop nerifrån drar mig ur mina tankar och jag förstår att jag måste gå nu. Jag ger bilden på mamma som sitter på väggen bredvid spegeln en blick. Och sedan vänder jag blicken mot spegeln, rakt mot mig.  Samma blonda hår med inslag av rött och samma ljusblåa ögon. Snabbt river jag ner fotot från vägen och skyndar ut från rummet och ner för trapporna där pappa står omgiven av all packning.

"Trodde du att du skulle slippa bära väskorna va?" Säger han med ett flin och knuffar till mig lätt på armen.

"Nej, jag fastnade bara i tankar" säger jag och lyfter upp en kartong och vandrar ut från huset och fram till bilen som står med bagageluckan öppen så jag lätt kan lägga ställa in kartongen. Pappa kommer efter med en stor resväska och jag får gå tillbaka in för att hämta mer. Efter några vändor fram och tillbaka är äntligen allt i bilen och jag sättar mig ner i passagerarsätet med en stor suck.