"Jag ska börja på South Thames College. Jag fick stipendium för deras fotbollslag." förklarar hon och jag nickar till svar.

"Så du spelar fotboll?" Frågar jag intresserad. Hon nickar entusiastiskt till svar och ler stolt. "Och du hejar på rätt lag ser jag." säger jag och ger hennes svarta fotbollströja en snabb blick.

"Född in i det." förklarar hon och jag nickar instämmande.

"Samma här." Någon ropar hennes namn bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en ung kille, eller ja mera en man, vinka mot oss.

"Jag måste gå, hejdå." säger hon och så går hon iväg. Jag följer henne med blicken men känner snart en dunk i ryggen och vänder mig förvånat om. Det är bara David.

"Har Niall hittat sin prinsessa?" Frågar han retsamt.

"Eh, lägg av." säger jag och börjar gå ut från arenan med en skrattande David hack i häl. 

Abbeys perspektiv:

Jag återvänder till studenthemmet efter att ha sagt hejdå till pappa som återvänt mot Irland nu. Alex studsar upp på fötter när hon ser mig komma in.

"Jag såg på twitter att Niall var på fotbollsmatchen men jag kunde inte smsa dig för vi har inte bytt nummer än, träffade du han?" Babblar hon och det tar en stund för mig att ta in det hon precis sagt. Jag ler stort och nickar samtidigt som jag tar upp telefonen.

"Är du seriös?" Skriker hon och ställer sig bredvid mig och tittar ner på skärmen där fotot på mig och Niall visas.

"Ååååh, jag är så avundsjuk på dig nu." suckar hon. Jag flinar lite överlägset och låser mobilen för att lägga ner den i fickan.

"Var han trevlig?" Frågar hon nyfiket.

"Jarå, vi snackade ett tag." säger jag.

"Va! Höll du en konversation med Niall Horan?" Frågar hon chockat.

"Mhm." säger jag och nickar.

"Åh." säger hon i en suck och lägger sig ner på sängen och stirrar upp på affischerna. Jag fastnar också med blicken på dom, speciellt på Niall. När jag först sett den blonda kaluffsen bakifrån hade jag intalat mig själv att det verkligen inte kan vara han. En på alla dom tiotals personer som suttit där inne. Men sedan hade han vänt sig om snabbt för att säga något till en av sina vänner och då hade jag känt igen hans ansikte från affischerna som stirrat på mig hela natten.

"Har inte du träffat dom någon gång?" Frågar jag.

"Nä, bara sett deras konsert i Manchester." säger hon ledsamt.

"Men nu bor ni ju samma stad" Säger jag uppmuntrande och hon ler lite smått.

"Och så är ju min rumskompis buddie med Niall." säger hon skämtsamt.

"You wish." säger jag men kan inte låta bli att rodna av någon konstig anledning.

*

Nästa morgon startar allt. College. Jag har varit nervös hela sommaren och mina kompisar har tagit varenda chans dom fått och retat mig för det. Dom skulle inte ens gå på college så jag hade alltid en bra comeback line som fick dom att hålla käften för ett tag. I alla fall så börjar morgonen med en stor morgonsamling. Morgonen blev lite stressig. För det första är jag inte van att dela både garderob och badrum med en annan, och för det andra så är jag alltid van med att bara slänga på mig skoluniformen på morgonen. Visst är jag glad över att slippa den där rutiga gröna kjolen men visst är det skönt att slippa tänka så där direkt på morgonen. Dock har jag ju inte en sån komplicerad stil så jag måste matcha läppstift med nån fin kjol och sedan en topp på det utan jeans och nån tröja funkar för mig. Håret har jag i en tofs då jag inte orkat ställa mig i duschen dagen innan. Jag tar lite mascara dagen till ära annars brukar jag inte använda smink. Har aldrig riktigt blivit då jag i princip bara har killkompisar och det är inte direkt ett ämne man pratar om i den bekantskapskretsen. Alex var helt tvärt emot dock. Hon gick upp mycket tidigare än mig för att duscha och sedan torka och platta håret och sedan lägga på ett lager smink. Kläder la hon fram dagen innan annars hade det nog blivit katastrof. Nu går vi i alla fall genom korridoren mot aulan hela och rena med resten av första årets elever. Aulan är gigantisk och vi förstaårselever tar bara upp de främsta raderna. Stämningen i rummet är spänd och förväntansfull. Snart kliver en kvinna i 40 års åldern ut på scenen. Hon är klädd i en vinröd dräkt och det mörkblonda håret är uppsatt i en stram knut.

"Välkomna hit elever! Jag är er rektor, Mrs. Cartwright, och jag hoppas att ni ska trivas på skolan de kommande åren. Nytt för i år är ju de olika idrottsinriktningarna som vi är väldigt glada över att ha nu." börjar hon med och babblar sedan på om olika kurser och klubbar.

Efter en kvart är samlingen, äntligen, slut och jag och Alex går ut i korridoren igen. Nu är det dags att gå till första lektionen.

"Vad har du först?" frågar jag Alex. Scheman och information så som skåpkod osv fick vi hem igår så nu gäller det bara att hitta rätt också. "Läser du psykologi?" Utbrister jag när jag fått en glimt av hennes schema.

"Ja, mina föräldrar tror inte att man kan göra karriär på fotboll så jag var tvungen." förklarar hon.

"Jaha, jag läser så jag kan bli engelskalärare." förklarar jag och ser ner på mitt schema som i princip bara innehåller engelska lektioner.

"Jealous." säger hon med en suck och stannar framför en stor karta över campus.

"Min lektion är i alla fall här." säger hon och pekar på kartan efter att ha glidit med blicken över den ett tag.

"Min är här." säger jag och pekar på andra sidan byggnaden.

"Ja, vi ses väl på lunchen?" Säger hon och jag nickar.

"Absolut." säger jag innan vi önskar varandra lycka till och går skilda vägar.